EASAC:s rapport ”Multi-functionality and sustainability in the European Union’s forests” (2017) lyfter fram värdet av skogens olika ekosystemtjänster gällande bl.a. turism, rekreation, svamp- och bärplockning, livsmiljöer för flora och fauna (inkl. vilt för jägare), och skydd mot naturkatastrofer som erosion och översvämning. Dessa tjänster är beroende av en fungerande biologisk mångfald vilket i sin tur ökar skogens motståndskraft (resiliensen) mot miljö- och klimatförändringar. Ekosystemen är redan idag utsatta för pågående klimatförändringar och skogsbruk, och de förväntas bli ännu mer “stressade” i framtiden.

Skogens roll är särskilt viktig för den biologiska mångfalden, och åtgärder behöver vidtas för att bevara kvarvarande gammelskogar, restaurera redan påverkade områden och att inkludera hänsyn till biologisk mångfald inom skogsbruket.

Skogar täcker ca 42 % av landarealen i EU, vilket motsvarar ca 5 % av världens skogar. De minst påverkade skogarna återfinns i norra och central-östra Europa.

En av de viktigaste åtgärderna är att skydda alla kvarvarande gammelskogar och urskogar. Gammelskogar kan vara påverkade eller opåverkade men definieras oftast som bestånd med en ålder över 200 år. Urskogar har aldrig påverkats signifikant av människan och utgör endast 2 % av skogarna i Europa, där den högsta andelen återfinns i centralöstra och sydöstra Europa. Gammelskogar och urskogar utgör ”hotspots” för den biologiska mångfalden och lagrar kol i ett långsiktigt perspektiv. Många av de sista kvarvarande naturskogarna finns i Rumänien men de försvinner i en ökande takt. Även i Finland har arealen av skogsbestånd över 160 år minskat med ca 23 % under de senaste 15 åren. Ca 30 % av skogsbestånden i Europa domineras av ett enda trädslag (mestadels barrträd).

Några länder använder sig av skogscertifieringarna FSC och PEFC för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Sådana åtgärder kan bara i måttlig grad mildra den skadliga påverkan som skogsbruket har på den biologiska mångfalden och inte öka den biologiska mångfalden. Skogscertifieringar kan därmed inte öka naturvärdena i brukade skogar tillräckligt mycket. Vid skogsbruk bör en del av skogsbeståndet lämnas orört för att behålla den strukturella kontinuiteten och mångfalden. Ihåliga träd, grova träd, liggande och stående död ved måste också bevaras i det brukade landskapet.

   

Vid avverkning minskar skogsbeståndets kollager omedelbart i jämförelse med måttlig eller ingen avverkning. Det kan ta decennier upp till århundraden innan skogens återväxt tagit upp det kol som tidigare fanns, särskilt om en gammelskog har avverkats.

Skogsbruket påverkar inte enbart kolbalansen utan bidrar även till utsläpp av andra växthusgaser, påverkar skogens struktur och albedo (skogens reflektionsförmåga av ljus), förändrar evapotranspirationen (skogens hydrologi) och påverkar skogens utsläpp av flyktiga organiska ämnen vilka bildar aerosoler som i sin tur bildar moln. Lövträd bedöms ha en avkylande nettoeffekt på klimatet. För närvarande ignorerar Kyotoprotokollet och Paris-klimatavtalet dessa biofysiska effekter och därigenom kan beslut som fattas t.o.m. få motsatta och negativa effekter. Skogsbruket bör i ett klimatperspektiv ta hänsyn till dessa biofysiologiska aspekter. 

För att en skog ska fungera som en kolsänka behöver kolinlagringen vara större än kolutsläppen. Utsläppen bestäms huvudsakligen av respiration (50 %), nedbrytning (36 %) och utsläpp av kol genom avverkning, bränder, avrinning och läckage (7 %).

Väldigt gamla skogar fortsätter att lagra kol, mest i dött organiskt material och i jordmånen. Åren efter en stor störning, är förlusterna av kol från det döda organiska materialet större än kolupptaget i vegetationens återväxt. Även om äldre skogar ofta har en långsammare kolupptagningsförmåga än yngre skogar, lagrar de stora mängder kol under hela sin livscykel.

Att öka kolinlagringen i redan existerande skogar är en kostnadseffektiv åtgärd för att minska nettoutsläpp av kol, men EU:s policys är för närvarande inriktade på att öka utvinningen av skogsbiomassa för energiändamål vilket riskerar att ge negativ klimatpåverkan. Enligt den ekonomiska principen “förorenaren betalar” bör kolinlagring subventioneras och hänsyn tas till de totala utsläppen från skogsbioenergi .

När trä används för konstruktionsändamål eller andra långsiktiga användningsområden, undanhålls kolet från atmosfären under långa perioder och behovet av andra kolintensiva material som stål och betong minskar. Om trä används som bioenergi frigörs kolet snabbt till atmosfären. För att bedöma hela träets klimatpåverkan, måste hänsyn tas till hela livscykeln redan från skogsekosystemet till färdig skogsprodukt och energisubstitution.

En studie från 2016 (Naudts et al) visar att skogsbruket i Europa mellan 1750 och 2010 bidragit till en liten uppvärmning snarare än en nedkylning.

Naturliga skogsekosystem består oftast av flera olika trädslag. Sådana skogar bidrar med fler ekosystemtjänster än skogar med bara ett eller ett fåtal trädslag eftersom inte ett enda trädslag ensamt kan bistå med alla ekosystemtjänster. Trots detta likriktas de europeiska skogarna till att maximera skogsproduktionen och endast 20 % av skogarna hyser fler än tre trädslag.

När skogsbiomassa används för att ersätta fossila bränslen behövs bränsle till avverkning och behandling av biomassan. Dessutom leder förbränning av skogsbiomassa (till kraftgenerering och värme) generellt till högre utsläpp av koldioxid per enhet levererad elektricitet/värme än fossila bränslen, på grund av att biomassa har lägre energidensitet och omvandlingseffektivitet. Biomassans växthusgasutsläpp under hela sin livscykel bör beaktas. Biomassan kan exempelvis härstamma från energiskog med kort omloppstid, skogsavverkningsrester eller rundvirke, och alla dessa olika sorter har olika klimatpåverkan vilka skiljer sig från fall till fall.

Förbränning av biomassa är inte klimatneutralt. Biomassa har lägre energidensitet vilket innebär att mer måste förbrännas (i relation till fossila bränslen) för att alstra samma mängd elektricitet eller värme – därmed blir också utsläppen högre. Tiden som det tar för dessa utsläpp av kompenseras för av ny skogstillväxt, kan vara lång. Ohållbart brukade skogar där exempelvis gammelskogar omvandlas till intensivt brukade bestånd med korta omloppstider minskar kollagret i de levande träden och i marken. Hållbarare skogsbruks nettoväxthusgasutsläpp beror på hur det avverkade virket används. Om virket används i hållbara produkter och konstruktioner lagras kolet länge men om det används till energiproduktion frigörs kolet på en gång.

Studier har visat att skogsbiomassa som används för energiproduktion kan öka koldioxidutsläppen med upp till 40 % jämfört med fossila bränslen, om hänsyn tas till förlorade kollager i marken vid avverkning.

Det vore ekonomiskt rationellt att öka planteringsdensiteten, att senarelägga gallring, och att tillämpa längre rotationsperioder.

Många av de boreala skogarna har utsatts för ett intensivt skogsbruk, vilket har lett till likåldriga skogar med ett trädslag. Denna beståndsstruktur gynnas av policys som förordar en avverkningsökning för pappersmassa, virke och bioenergi.

Det är möjligt att öka uttaget av virke genom att öka avverkningarna av de kvarvarande gammelskogarna men det tar i sådana fall över ett århundrade att återställa gärningen – när det gäller de hotade arterna kan konsekvenserna bli oåterkalleliga. Av denna anledning är det viktigt att ta hänsyn till skogens multifunktioner i både nationella och EU-policys för att optimera balansen mellan dess sociala, ekonomiska och ekologiska påverkan. För att finna en bättre balans mellan de konkurrerande behoven gällande Europas skogar behövs olika infallsvinklar baserade på lokala vetenskapliga bevis.

Skogsbruksstrategier som inkluderar kontinuitetsskogsbruk, en ökad andel av olika inhemska trädslag och olikformade (heterogena) landskap bidrar till att behålla skogsstrukturen, bevara kollagret, främja den biologiska mångfalden liksom de sociala och kulturella värdena. Dessutom ifrågasätter ny forskning huruvida det verkligen är ekonomiskt försvarbart med kalhyggen i boreala skogar (Tahvonen and Rämö, 2016).

Innan specifika policys antas, måste beslutsfattare förstå att den tidsskala som gäller för skogsbruket och dess påverkan på miljön är lång – ofta över 100 år.  Det vi utsätter skogarna för idag kommer att påverka ekosystem och samhällen i flera decennier framöver. Förändringar i policys som medför en storskalig påverkan på Europas skogar måste därför övervägas noga eftersom det kan dröja länge innan deras påverkan blir påtaglig.

Sammanfattning av Amanda Tas.


Referenser:

Naudts K. et al. (2016). Europe’s forest management did not mitigate climate warming. Science 351, 597–600;


Tahvonen O. and Rämö J. (2016). Optimality of continuous cover vs. clear-cut regimes in managing forest resources. Canadian Journal of Forest Research 46, 891–901;


Refresh
Refreshing...