Login Form

Till Red. för ev. publicering. 30 okt. 2002.

Holmen Skogs redaktör Lars Klingström har i "Skog och Virke" intervjuat professor Lars Kardell vid SLU i Uppsala om naturvård i skogen och om reservat. Han har vänt sig till fel person. Han borde ha gått till dem som har dessa frågor som sin uppgift, Artdatabanken vid samma universitet.

Lars Kardells förakt för naturvård i skogen är känt. Han må tycka och säga vad han vill i denna fråga. Den tillhör dock inte hans kompetensområde. Det allvarliga är att Holmen i sin tidning utnyttjar Kardells tyckande för att ursäkta sin bristfälliga naturvård. I dagens läge då striden står om de sista bitarna av äldre och grövre skog, de som också hyser de högsta naturvärdena, är tydligen alla medel tillåtna för att komma åt virket.

Holmen har genom FSC-certifieringen deklarerat sin vilja att bidra till naturvården genom avsättningar på egen mark. Då rimmar det mycket illa att på detta vis med vetenskapligt ogrundade påståenden ifrågasätta behovet av reservatbildning och därmed både FSC:s och bolagets egen policys legitimitet.

Kardell har tydligen inget till övers för dem i forskarvärlden som försöker skapa lite klarhet i de svåra frågor det handlar om: Vad behöver olika arter för att på lång sikt överleva i landet. Han anser att "De svenska skogsbrukarna lyssnat allt för mycket på en opinion som har mycket grunda kunskaper i det ämne den uttalar sig".

Hans grundinställning är en kvarleva från tiden före naturvårdsdebatten. Han anser att ingen självständig och planerad naturvård behövs som motkraft till skogsbruket: " Jag känner ingen oro för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar. Naturen har en fantastisk förmåga att anpassa sig, säger han. Artsammansättningen i naturen är resultatet av en mängd olika faktorer. Skogsbruk och annan mänsklig påverkan är bara några i en lång rad av andra".

Han drar sig inte för oförskämdheter som denna: "Naturvården, så som den manifesteras genom olika organisationer, är mycket kortsiktig till sin karaktär. Man åker ut i ett stycke natur, hittar en ovanlig groda och drar omedelbart slutsatsen att bara därför att denna ovanliga groda finns just där så måste naturen ikring den skyddas. Och man tror att om så inte sker kommer denna groda att utrotas".

Lars Klingström borde ha intervjuat någon annan än Lars Kardell om han hade önskat en vetenskapligt korrekt belysning av problemet. Problemet är hur både virkesproduktion och bevarande ska klaras. Hur mycket av olika skogsmiljöer behöver skogens olika arter för att klara sig långsiktigt? Hur bör öarna av gammal skog ligga i ungskogslandskapet och hur stora ska de vara för att bli effektiva för artbevarande? Hur ska hänsynen på den brukade arealen se ut för att bäst tillgodose vissa andra arters behov?

De som kan något inom detta vetenskapsområde finns på flera svenska universitetsinstitutioner, bl.a. i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå, men de finns inte där Lars Klingström valde att fråga. Han borde ha vänt sig till Artdatabanken i Uppsala allra först, där man har nationens uppdrag att försöka samla den information som finns inom och utom Sverige.

Holmens och Klingströms ordande i "Skog och Virke" går parallellt med bolagets hantering av sin skog. Allt fler exempel på dålig naturvård kommer i dagen. Ofta handlar det om nonchalans mot miljöer med gammal skog och rödlistade arter och om respektlös inställning till den officiella nyckelbiotopdefinitionen. Bolaget äventyrar sin trovärdighet i fråga om naturvård.

Leif Danielsson, Alafors, Anders Delin, Järbo, Gunnar Ersare, Delsbo, Christer Klingberg, Örebro, Björn Mildh, Piteå, Eva Pettersson, Hoting, Joakim Pihlstrand-Trulp, Stockholm, Hans Sundström, Härnösand, Mirjam Lööf, Uppsala.


Korrespondens till
Anders Delin, Kulgatan 40, 81171 Järbo, 0290-70821, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Publicerad:
Tidningen Ångermanland 1 nov., under "Debatt och insändare", vår rubrik, alla namnen.
Piteå-Tidningen 8 nov.

Kommenterad:
Gefle Dagblad, "Djur och natur" (Mats Dahlén) 10 dec.

I en debattartikel i Skogsland 25april anklagar Olle Sundin miljörörelsen för att komma med fel uppgifter om kemiska medel, främst pyretroider som finns i tex. permetrin och som används mot snytbagge. Sundin påstår att EU inte har förbjudit permetrin. Lars Lindqvist, sakkunnig på kemikalieinspektionen, påstår motsatsen. Lars Lindqvist påstår även att år 2005 kommer troligen EU:s regelsystem att ta över helt. Idag löper EU:s och det nationella regelsystemet parallellt.

Som vi nu vet har Kemikalieinspektionen nyligen givit tillstånd för det än giftigare cypermetrin att efterträda permetrin. Detta är en skandal och går emot allt vett och förnuft. Vi kan således se fram emot fortsatt giftspridning i svenska skogar. Cypermetrin anses vara ca 10ggr giftigare än permetrin. Vi anser att Kemikalieinspektionen ej använt försiktighetsprincipen, vilket enligt vår mening borde skett.

Sundin påstår vidare att han inte känner till någon undersökning som visar att nervgiftet pyretroider skulle påverka andra insekter än snytbaggen. Enligt kemikalieinspektionen är pyretroider giftiga för alla insekter. Lars Lindqvist påstår att ett häftigt regn vid "fel" tillfälle med stor sannolikhet kan sprida giftet i omgivningen. Olle Sundin har däremot rätt i att detta ej är tillräckligt undersökt. Att inga undersökningar har gjorts säger ju inte att nervgiftet är ofarligt för ekosystemet. Det säger snarare att vi enligt försiktighetsprincipen borde sagt nej till fortsatt användning, såvida motsatsen ej bevisats. Vad vi däremot vet är att pyretroider som ges till gravida mushonor framkallar hjärnskador hos fostren.Vi vet ochså att människor som utsatts för hög exponering får klara symtom. Det är inte för inte som representanter för träindustriarbetarfacket arbetat hårt men utan framgång för att bli av med nervgiftet.

Sundin anser vidare att vi skall fortsätta vårt kära kalhyggesbruk som förutom ökat antal snytbaggar dessutom lämnar efter sig en allt fattigare fauna och flora, d.v.s. en ekologisk skuld. Utarmningen av den biologiska mångfalden fortsätter genom bl.a. oförmåga hos skogliga företrädare att ifrågasätta det allenarådande kalhyggesbruket. Vilka argument som helst plockas fram för fortsatt rovdrift. Idag vet vi att plockhuggning, blädning, luckhuggning, olika former av kalhyggesfritt och kontinuerligt skogsbruk skapar sämre betingelser för snytbaggen än nuvarande ensidiga kalhyggesbruk. Låt oss öppna dörren till nya brukarmetoder och förebygga skadeangrepp, låt oss öka användningen av självföryngring snarare än att symtombehandla plantor med nervgifter. Rätt använda brukarformer ökar produktionen av värdefullt timmer i jämförelse med nuvarande enskiktade plantageskogsbruk.

Insikterna växer så småningom fram och lämnar Sundin bakom sig. Vi minns alla hormoslyrdebatten där en skogsbruksföreträdare drack ett glas vatten blandat med hormoslyr, det var då det. Ett glas vatten med cypermetrin, vore det något för Sundin? Skål.

Karl-Gustaf Lundgren Miljöförbundet Jordens vänner.

Kommentar:
I Piteå 3-4 maj diskuterade vi den nya FSC-standarden. Vi krävde att 25 % av skogen ska brukas med kalhyggesfritt skogsbruk. Vi enades om att det finns allt för många typer av och namn på alternativa metoder, som vi förordar, så att det enda sättet att tydligt markera vad vi vill är att använda ordet kalhyggesfritt skogsbruk. Det anknyter också psykologiskt och i debatten till flera gamla kampanjer, där kalhyggen kritiseras. Jag bifogar också Tage Danielssons dikt den dag det började (den nya formen av dryckenskap), om ni vill använda något citat ur den.
Anders

Önsketanke
Med anledning av det tilltagande missbruket av Hormoslyr

Av Tage Danielsson,
Arbetaren 22 aug. 1975

Jägmästare Karl-Henrik Rudelius dricker hormoslyr för att bevisa dess ofarlighet. Tidigare gjorde skogschefen Lennart Christofferson i Uddeholm detsamma i TV. Rubrik i DN:"Biskopen vill spruta."

Män som världens öden styr
dricker gärna hormoslyr -
överhetens nya njutning:
inre hormoslyrbesprutning.

Man blir märkligt glad och yr
av en sexa hormoslyr.
Skogsbolagens direktörer
steppar som revycharmörer.

Värmlands biskop blir vampyr
som vill suga hormoslyr.
Över hela gröna stiftet
sprider sig det sköna giftet.

Skog blir papper till broschyr:
Det är gott med hormoslyr!
Sveriges alla träpatroner
dricker stora dagsransoner.

Vist försynen världen styr
som fördelar hormoslyr
så den hamnar rakt i truten
på de män som sprutar ut den.

Kristina skriver i GD 13 nov. "Vi vill inte avverka regnskogen". Det är lätt att hålla med om det. Hon skriver att skövlingen av regnskogen har annan omfattning och andra konsekvenser än avverkningen av den svenska skogen. Det är i viss mån sant. I regnskogsregionerna finns fortfarande stora arealer av urskog kvar, och de huggs ned i snabb takt. I Sverige genomfördes den plundringen i huvudsak för 150 - 100 år sedan. Det finns dock fortfarande urskogar kvar. Otroligt nog huggs de fortfarande i Sverige. De finns inte i Gästrikland, men i Norrlands inland och fjälltrakter.

FSC är bra tänkt, men har fått otillräckligt genomslag. Mer än hälften av den svenska skogen är inte FSC-certifierad. I den certifierade skogen efterlevs bestämmelserna dåligt. Nätverket för Naturvård i Svensk Skog har hundratals exempel på brott mot FSC-standarden. Även urskog och gammelskog avverkas fortfarande i Sverige. Här bara två exempel:

På Näversjöberget i norra delen av Åsele kommun finns en liten ruta av gammelskog på 64 hektar, omgiven av en öken på tusentals hektar av hyggen och ungskogar. Den ägs av Scaninge, tidigare av Graninge. Den är avverkningsanmäld och väggata höggs i våras. Skogen innehåller 23 rödlistade arter. Den är delvis urskog. Hela denna skog är kvalificerad för skydd som naturreservat. Dess framtid är fortfarande oklar, trots påpekande till bolaget.

På Sveaskogs marker i norra Dalarna granskades i somras 20 av Sveaskogs avverkningsanmälningar. Ingen undgick kritik. Två drabbade skogar så gamla och fina att de borde bli naturreservat. Flera drabbade nyckelbiotoper. Flerhundraåriga tallar med brandljud hade avverkats.

Det är alltså fel att tro att det svenska skogsbruket skulle vara skonsammare mot naturen än skogsbruk i andra delar av världen. Den svenska skogsnäringen har aldrig haft som målsättning att vara långsiktigt hållbar, varken vad gäller virkeskvalitet, markens produktionsförmåga eller biologisk mångfald. Näringen strävar efter vinstmaximering och åsidosätter naturvården. Den gick in i FSC-certifieringen, men försöker komma så lindrigt undan som möjligt. Brotten mot FSC-standarden är oräkneliga. I skog som inte är FSC-certifierad är naturvården ändå sämre.

Anders Delin, koordinator i Nätverket för Naturvård i Svensk Skog

Till debattred. för ev. publicering 6 feb. 2002.

Alla vet nog vad det betyder att rätta munnen efter matsäcken - hittills dock inte skogsindustrin.
Avverkningarna styrs inte av skogshushållning eller hänsyn till ortsbefolkning och natur utan av leveranskrav till industrin. Därför är det så virkesfattigt i stora delar av Norrlands inland som det är. Därför huggs fortfarande gammelskogarna, där timret finns - men även de artrika miljöerna, viktiga för bevarande av naturvärdena.

Nu klagar högste representanten för den näring som redan glufsat i sig alldeles för mycket och lämnat jättearealer utan skogtäcke, Stefan Wirtén, under rubriken "Räcker skogen när reservaten blir fler?" Han säger i Vi Skogsägare 5 feb. 2002 att han har farhågor för att allt större arealer skogsmark lämnas till naturvård: "Stora volymer är inte åtkomliga av olika skäl, vi kan komma i ett läge där all expansion måste klaras med import … smärtgränsen börjar närma sig då det gäller mängden reservat".

Man får tacka för denna klartext! Tack för att Du gör klart för skogssverige att det inte längre går att hålla på så här. Läget är skarpt. Den äldre skogen håller på att ta slut. De rester som finns behövs för att tillgodose miljömålet i skogen. De är alltså inte tillgängliga för industrin.

Industrins matsäck är inte alla svenska skogar - det är de skogar som blir över för produktionsskogsbruk när naturvårdskraven har uppfyllts, och de kraven är ännu inte på långt när uppfyllda. I själva verket har industrin redan glufsat i sig alldeles för mycket. Det är dags att rätta aptiten och munnen efter matsäcken.

Anders Delin, Kulgatan 40, 81171 Järbo, 0290-70821, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Koordinator i Nätverket för Naturvård i Svensk Skog

Till Red. För ev. publicering. 8 jan. 2003

När Ella Johanssons avhandling "Skogens fria söner" om skogsarbetarnas livsvillkor kom år 1994 kände jag inte igen mig. Jag tyckte att hon idylliserade skogsarbetarlivet och att dess hårda verklighet kom i skymundan. Titelns påstående att skogsarbetaren var fri stämde dåligt med vad jag visste om skogsarbete som utpräglat slitgöra och lågstatusyrke.

Nu har jag hittat det som fattades, skogsarbetaren som har lång erfarenhet av yrket och av fackligt arbete, som genom läsning har skaffat sig historiskt och politiskt perspektiv och som dessutom låter oss ta del av sina erfarenheter och kunskaper därför att han skriver bra.

Nu känner jag igen mig. Skogsarbetaren var inte så fri som Ella Johansson antyder. Han kunde råka in i ett liv värre än slavens och det hände inte bara i undantagsfall.
"Slaven fick sin mat varje dag utan att bli skuldsatt för hela livet. Skogsarbetaren som fick tigga sig till kredit blev aldrig skuldfri trots hårt arbete."

Den som skriver detta är Vejne Jakobsson i Åsele i Norrlands inland, närmare bestämt den sydligaste av lappmarkerna. För att träffa på hans skildring av verkligheten i skogen fick jag resa dit. Boken finns på hembygdsföreningen och är tryckt 2002 på Bräcke tryckeri, ISBN 91-631-2325-8.

Fler skogshistoriskt intresserade borde resa i Norrlands inland. Det är det "riktiga skogssverige". Det är den i skogshistoriskt perspektiv intressantaste delen av Sverige. Det var där den svenska skogsnäringen utvecklades, de politiska och ekonomiska konflikterna kring skogen var tydligast, och det är där debatten om den svenska skogsnäringens framtid förs i dag.

Vejne Jakobsson kan kritiseras ur publicistisk synvinkel, därför att han inte tydligt skiljer mellan eget material och citat. Han återger t.ex. många citat direkt ur Ella Johanssons avhandling, utan att källan anges. Ändå är texten i mycket hög grad hans egen. Både hans skildringar av egna upplevelser och de citat han väljer, ibland något omarbetade, genomsyras av hans intima bekantskap med förhållandena i skogen och i de företag, den administration och de politiska krafter som styrde skogen.

Vejne Jakobsson tar sig an uppgiften att skildra "vad som hände med gammal orörd skog" från senare delen av 1800-talet till nutidens skogsbruk. Han är noga insatt i hur det gick till när den norrländska skogen bytte ägare, "hemmansköpen och proletariseringen". Han har läst Jonas Stadlings "Vår Irländska fråga" 1894. Han har läst Axel Danielsson 1889, som skriver "Skogsindustrin är helt visst en viktig näring, men den har inte närt folket eller landet. I stället har den under loppet av ett århundrade med rasande glupskhet skövlat vårt land och i dubbel mening plundrat vårt folk på dess skogar, och sedan - då en del av folket lösryckts från alla samband med jord och mark - på dess arbetskraft."

 

Det som Vejne Jakobsson uppmärksammar allra mest är naturligt nog hur denna utveckling påverkade skogsarbetarnas livsvillkor: "Betecknande är att trots stora exportinkomster var ersättningen för utfört arbete minimal. Det är beklämmande att ta del av berättelsen om den ringa uppskattning som kom skogsarbetarna till del." Han fortsätter: "Vi … har nog tyckt att bolagens makt över människorna varit stor, inte minst när det gällt ersättning för utfört arbete. Många har nog minnen när de stod med mössan i hand för att få ett arbete som knappt gav bröd för dagen. Ordet livegna var nog tillämpligt på den tiden." och "De var ovetande om den utveckling som skogsbruket skulle få i senare delen av 1800-talet. De skulle senare få uppleva rovdrift där människorna ingenting var värda." och "Innan avverkningarna började ta fart levde skogens folk i lycklig okunnighet om sitt kommande öde. De hade inte sett hur en övermåttan nitisk skogvaktare, än mindre hur en bredspårig kassör eller en envåldshärskande sågverksdisponent såg ut."

"Blev det för hög stubbe bestämde skogsbolagen att det blev så kallade stubböter att dras från den förut magra inkomsten. Bötessystemet var ett sätt att kontrollera arbetet. Det blev också böter för stämplade kvarglömda träd. Skogsarbetarnas fria arbete var noga kontrollerat även om man inte hade någon bas över sig under arbetet."

Scenen där en viktig del av skogsarbetarens liv utspelade sig skildrar Vejne Jakobsson så här: "Kojan kunde stå direkt på tjälfrusen mark med jordgolv, obarkade timmerväggar, en stenkista mitt på golvet som eldstad med öppning i taket rakt ut mot den grönkalla himlen och britsar där man stöp ner efter en svettig arbetsdag."

Det hedrar läkarkåren att den inte glömde skogsarbetarnas livsvillkor. Den 9 juli 1907 höll dr G. A. Hassler i Frostviken föredrag vid provinsialläkarsektionens av allmänna läkarföreningens sammanträde i Sundsvall. Ur detta citeras: "Envar som på nära håll fått se den ovärdiga behandling vilken arbetarna i de norrländska bolagsskogarna äro underkastade, och i vilken de ännu, fast under doft och knot, finna sig, måste medgiva att här föreligger en fråga av största vikt och i trängande behov av en lösning. …. bolagsväldets snikna och ansvarslösa exploaterande av arbetskraft och hälsa" Han beskriver kojlivet: "Rummet är längs ytterväggarna försett med en sammanhängande hylla av kluvna smågranar för den gemensamma bädden, som för övrigt består av lite hö, gamla säckar och mer eller mindre av ohyra besatta klädespersedlar…. Golvet i kojan består av marken sådan den befinnes på platsen med ett lager av spån efter upptimringen, men under vinterns förlopp förvandlas det sakta men säkert i en sur stinkande smörja av kol och allehanda avfall och matrester, en veritabel kjökkenmödding. …. 35 cm bred liggplats lämplig och tillräcklig …. I regel köpes nu provianten i andra hand från arbetsgivarna, vilket just inte är ägnat att bidraga till billigare åtkomst." Hassler slutar: "Att söka intressera kommunalnämnderna lärer väl föga båta, deras beroende av bolagen, eller annan hänsyn till egen fördel, lär väl i de flesta fall lägga oöverstigliga hinder i vägen …. Den rena lagstiftningsvägen är den enda klara och fullt effektiva….. Läkarkåren har ej rätt att stillatigande åse allt detta elände i de norrländska timmerkojorna."

Efter att ha återgivit ett avverkningskontrakt den 19 okt. 1898 mellan Mo och Domsjö AB och J. Löfgren, där utförande och ersättning i detalj preciseras, skriver Vejne Jakobsson: "De som stod ut med detta och dessutom med den tävlan som ofta förekom om vem som kunde hugga snabbast och lyfta tyngst, måste ha haft kroppar av ett sällsynt slag. Men flertalet stod inte ut. Ett par decennier i skogen brukade följas av ett fortsatt liv i sjuklig fattigdom."

Skogsarbetarna var inte bara slavar under bolagen, utan även under handlarna: "… många gånger var skulden till handlaren större om våren än när vinterns arbete började."

Sammanfattningen skulle kunna vara: "Frågan är om någon arbetsgrupp i vårt land vid tiden omkring sekelskiftet 1800 - 1900 har haft hårdare arbete och sämre levnadsvillkor än skogens arbetare".

Vejne Jakobssons bedömning av skogsexploateringen och den svenska skogsindustrins framväxt är: "Den hade kanske kunnat ske varsammare och med större lönsamhet för dem som arbetade i skogen". Det är en försiktig och mot skogsnäringen mycket hovsam formulering.

Hur går nu Vejne Jakobsson ihop med Ella Johansson? De beskriver verkligheten ur helt olika perspektiv. Även den garvade och konkrete skildraren Vejne Jakobsson öppnar dock för en Johanssonsk tolkning när han beskriver sina egna känslor som nybliven skogshuggare: "Jag minns från den vinter jag fyllde 13 år och högg för första gången på egen hand vid en trakt som hette Gottitjärn. När jag satt där vid stockelden och åt fläsk och bröd, då frös jag om ryggen och brasan värmde framifrån, och när jag såg de äldre huggarna då kände jag mig stolt, lika stolt som kanske nutidens människor är närde får sin doktorshatt." En av skogarnas fria söner? - ja i Ella Johanssons mening, men ett offer för den fattigdom, som tvingade fram ett barnarbete långt tyngre och farligare än många av de barnarbeten vi i dag kritiserar andra länder för.

Ella Johansson väljer att skildra individer inom ett givet system och finner att de inom dess ramar kan utveckla en viss frihet. Veine Jakobsson skildrar systemet och finner att det är förslavande, utsugande och djupt orättfärdigt.

Och vad har detta försök till recension för avsikt? Min långvariga kontakt med svensk skogsnäring, i fält, i diskussioner och vid läsning av offentlig debatt och vetenskapliga och andra skrifter, har lärt mig att skogsnäringen brutalare än de flesta andra näringar har utnyttjat och fortfarande utnyttjar både råvaruresursen och folket. Vejne Jakobsson ger ett bättre uttryck för detta än Ella Johansson. "Skogens fria söner" var inte friare än slavar.

Källor
Jakobsson, Vejne, 2002. Skogsbruk förr och nu, Bräcke tryckeri.
Johansson, Ella, 1994. Skogarnas Fria Söner: Maskulinitet och modernitet i Norrländska skogsarbete. Etnologiska institutionen. Kristianstad: Nordiska muséets handlingar.