Login Form

Kommunalrådet i Arjeplog har meddelat att han vill veta vad besökare tycker om Arjeplog. Jag har bestämt mig för att skriva om något som oroar mig.

Det som fångat mitt intresse är den obalanserade fördelningen mellan äldre skog och avverkade områden, plantager och ungskogar i norra Sverige. Varje år ser jag fler kalhyggen på nya ställen. Vad jag däremot inte ser, och aldrig kommer att få se under min livstid, är ett kalhygge bli till den skog som tidigare fanns där. Eftersom det tar så lång tid för träd att växa på höjden i dessa nordliga trakter, undrar jag hur länge till den här avverkningstakten kan fortsätta utan att de avverkningsbara skogarna tar slut. Utifrån mina egna erfarenheter och observationer, tvivlar jag verkligen på att de lokala resurserna används långsiktigt och med hänsyn till det miljön kräver.

Det är ett absurt faktum att de största och äldsta träden här runt omkring inte finns i skogen. Jag måste åka in till en by eller ett samhälle för att se stora och gamla träd. Det är en sorglig iakttagelse, framför allt i ett område som mestadels omges av skog.

Ibland får jag intrycket av att svenskar tror att hela Tyskland är ett stort industriområde med Autobahn, fabriker och industrianläggningar – utan något grönt överhuvudtaget. Alla förväntar sig att vi ska bli glada när vi får se lite träd när vi kommer upp till Arjeplogstrakten.

Men låt mig få tala om att de flesta av era besökare kan mycket väl skilja på sterila skogsplantager, ”rena” och ”städade” skogar där all undervegetation har gallrats bort, tråkiga och livlösa ungskogar med träd i samma åldrar och storlekar, och naturskogar med en variationsrik flora och fauna. Det sistnämnda är skogar som jag skulle uppskatta att vandra genom. Det är sådana skogar som jag är beredd att köra 2 500 km för att tillbringa min semester. Tråkigt nog finns det inte många sådana områden kvar kring Arjeplog och därför kan jag inte och vill inte rekommendera området för den som vill vandra i de ”orörda nordliga svenska skogarna”.

När jag poängterade de sterila plantagerna och bristen på äldre träd för mina kollegor som varit här i några år under vintern, öppnades verkligen deras ögon. ”Jag hade alltid trott att de klena små träden inte kunde bli större på grund av det kalla och karga klimatet. Jag trodde att det var naturligt tills jag såg hur skogarna här kan se ut när de lämnas ifred” (vi har gjort en snöskoter-resa till Reivo-reservatet). En annan kollega trodde alltid att de öppna snötäckta områdena på sidan av höjderna var betesmarker för kor, precis som i Alperna.

Självklart finns det naturreservat, men i jämförelse med kalhyggen motsvarar de bara en liten procentandel av den beskogade arealen. På kartor har jag sett att de största skyddade områdena i Norrbotten och Västerbotten finns i fjällen. Jag kan tänka mig att det är väldigt lätt för regeringen och lokala myndigheter att ge sådana områden skyddsstatus eftersom det inte krockar med skogsbolagens intressen.

Missförstå mig inte; fjällen är vacker, men här pratar vi om småväxta björkar, buskar, vegetation utefter branta sluttningar och mestadels gräsmarker, stenar, klippblock och berg. Det är inga problem att skydda stora sådana områden som inte har ekonomiska värden. Det ser dessutom bra ut i statistiken över skyddade områden. Och siffrorna används självfallet av skogsbolagen när de jämrar sig över hur mycket skog som redan är skyddad, trots faktumet att det kala fjället är allt annat än tätt beklätt av avverkningsdugliga träd. Dessutom är jag övertygad om att fjällen skulle offras för ”allmänhetens bästa” och för s.k. ”framsteg och utveckling” om bolag skulle hitta olja eller malmfyndigheter där.

Jag är inte en naiv romantiker och jag är fullt medveten om att det är en svår uppgift att upprätthålla en balans mellan skogsindustrins respektive naturvårdens behov, som också är viktig för turistindustrin. Men ärligt talat ser jag ett starkt fokus på skogsindustrin. Det är mycket enklare. När du avverkar ett område får du pengar direkt. Om du avverkar lite mer, får du mer pengar. Om du har avverkat all skog får du ingenting – under en lång tid. Men detta förbises eftersom det verkar så avlägset. Att bilda naturreservat minskar storleken på de användbara skogarna. Och det ger inte pengar i sig. Du måste ha idéer och människor som omvandlar idéerna till företagsverksamheter som lockar turister och skapar inkomster och sysselsättning. Det är en tuffare väg att gå, men i det långa loppet är det mer lönsamt för både ortsborna som får oförstörda områden för jakt, fiske och rekreation, turisterna skulle lockas av de oförstörda områdena för jakt, fiske och rekreation och självklart floran och faunan skulle få livsmiljöer som inte hotas av mänskliga intressen.

Sysselsättning och utveckling kommer alltid upp i dessa sammanhang. En f.d. skogarbetare berättade för mig att den tekniska utvecklingen inom skogsbruket faktiskt var orsaken till den massarbetslöshet som drabbat området. Ett fåtal personer i skördare ersatte hundratals skogshuggare som hade yxa, såg och senare motorsåg. Det minskande antalet människor som försörjer sig inom timmerindustrin är självorsakad av det faktum att det inte finns så många områden kvar att avverka. Att bilda skogsreservat orsakar inte arbetslöshet för skogsarbetare. Gniden, hänsynslös och kortsiktig exploatering i kombination med kostnadssänkande åtgärder är orsaken.

När jag har pratat om skogsbruket med lokalbefolkningen som jag träffat under mina vinter- och sommarvistelser i Arjeplog kommun, möts jag nästan alltid av en väldigt defensiv, nästan hotfull attityd. Inte på grund av kalhuggningarna utan, vilket jag förstod senare, på grund av att de kände att en utböling talade om för dem hur de skulle sköta skogsaffärerna. Även fast jag bara ville föra en objektiv diskussion, höra hur de resonerade och inte var en tysk besserwisser, kände de sig personligt angripna av min åsikt som turist, att det var för mycket avverkningar i området. ”Vi har alltid gjort på det här sättet.” ”Vi vet hur man gör det här!” Bara för att man inte har vuxit upp i norra Sverige gör det inte folk helt okvalificerade att kommentera de problem som finns i norra Sverige. Det sunda förnuftet fungerar alltid. Ofta ser folk utifrån saker som lokalbefolkningen lärt sig att ignorera och acceptera som ett oföränderligt faktum. Dåliga saker blir inte automatiskt bra saker bara för att man har gjort dem länge. Saker förändras och det måste även uppfattningar göra.

Ett annat bra exempel på missförstådda välgärningar är avverkningen på berget där Hotel Silverhatten ligger. Hur i hela friden kan ledningen tro att vi turister vill bo i stugor som omges av prärier istället för mysiga skogar? Jag har alltid gillat illusionen av att bo någonstans djupt inne i skogen när man vistas i stugorna. Om anledningen var att förbättra utsikten mot staden, varför togs då nästan alla träd hela vägen ner till basen av backen, bort? Dessutom har jag nog av ”stadsutsikt” hemifrån och jag föredrar starkt vildmarken när jag är i norra Sverige. Man hade alltid en fin vy från restaurangen och hotellet, även när träden fanns där.

Jag måste nämna Galtispouda också. Hur många kompromisser måste man göra? Ett naturreservat! Antenner, master, skidlifter och stugor, mestadels ovan trädlinjen. Det har avverkats överallt upp mot naturreservatsgränsen. Och nya projekt är planerade. Verkligen sorgligt. Särskilda tillstånd verkar inte vara speciellt svåra att få.

Jag skriver det här för att ge dig en insikt i nuvarande och kommande problem som du troligtvis inte visste existerade. Jag vill förhindra dig från att få en ensidig och fel bild. Det finns fortfarande personer, speciellt ”veteraner”, som kommit hit de senaste 15 åren eller mer, som ser förändringarna, delar mina åsikter och som inte tycker att allt är bra i ”Lapplands orörda skogar” (som turistbroschyrerna felaktigt skyltar med).

Bästa hälsningar och tack för att du har läst,
Thomas Duda