Login Form

100 år om ideell naturvård är inte minst den mycket intressanta berättelsen om naturvårdens idéhistoria och de slutsatser man dragit. Det är en historia där många sätter den första milstolpen till 1872 då USA skyddar världens första nationalpark, Yellowstone. I själva verket har naturvårdens idéer vitt förgrenade rötter och många går tusentals år tillbaka i tiden.

Naturvårdens historia är i högsta grad också den ekologiska forskningens historia. De har nästan gått hand i hand. Ordet ekologi myntades faktiskt redan 1866 men blev först allmänt använt under 1960-talet.

Skogslänet Dalarna som exempel på naturvårdstillståndet i den svenska skogen

Vad har vi lärt oss i Dalarna?

En viktig lärdom ideell naturvård kan dra i Dalarna är att utan envis och tålmodig kamp med god argumentation och sakkunskap inga vinster. Vi kan exemplifiera med Leksands kommun eftersom vi befinner oss här idag. Leksands kommun har bara en dryg procent skyddad skog i naturreservat. Förvisso bättre än residensstaden Falun med sina 0,2 procent. Vilket misslyckande.

Men varför är det så lite skyddat?


Jag skulle vilja påstå att ideell naturvård kämpar och argumenterar för dåligt. Något som ideell naturvård ofta framhåller som positivt är att man medverkat till det miljöcertiferade skogsbruket, FSC. Enligt min mening ger FSC alibi för skövling utan några större förpliktelser. Med FSC upphörde kritiken mot skogsbruket och naturvårdarna slutade kämpa och argumentera.  Endast om FSC revideras i grunden skulle det vara något att jobba vidare med. Men idag fattar jag inte att Sveriges ornitologiska förening, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden stöder denna certifiering.

Naturvård i Dalarna 1900-1950


Kampen genom årens lopp har lett till rent konkreta resultat i Dalarna. Flera skyddade älvsträckor i Västerdalälven och Österdalälven kan framhållas liksom skydd av fjällskog och många nya reservat. Städjan förstås. Dalarnas heliga bergstopp som skulle bebyggas med skidlift, precis som det en gång fanns ett idiotiskt förslag att bygga skidlift i sluttningen intill Njupeskärs vattenfall vid Fulufjället, alltså intill Sveriges högsta vattenfall. 

När jag skulle göra en lista över vad ideell naturvård gjort i Dalarna trodde jag det skulle bli en stor tom lucka innan den verkliga miljörevolutionen startade på 1960- och 1970-talet. Men det hände en hel del dessa första 60 år av 1900-talet, men i ett mindre format och med färre människor inblandade. Om dagens utmaning är att rädda jorden och engagera alla människor i denna kamp, handlade det vid sekelskiftet om att skydda flyttblock och enskilda träd. 

•    Jakt och rovfågelsfrågor var ofta uppe till diskussion och jaktlagstiftningen ändrades mycket under 1900-talet. Ännu de första årtiondena av 1900-talet sköts mer än 100 berguvar och 30 kungsörnar i Dalarna. En jaktledare i Särna ville denna tid höja skottpengen från 1 till 3 kronor för berguv eftersom fågeln gjorde så stor skada.
•    1910 avsattes Lindön i sjön Runn mellan Falun/Borlänge som länets första reservat, och detta tack vare Karl-Erik Forsslund, mest känd för sitt praktverk Med Dalälven från källorna till havet.
•    Redan på 1920-talet kritiserade Naturskyddsföreningen i Sverige skogsbruket, propagerade för skydd av tätortsnära skog samt samarbetade med domänstyrelsen, sedermera kallat domänverket, för att avsätta domänreservat, vilket förtjänstfullt också gjordes.
•    På 1930-talet fick Dalarna Töfsingdalens nationalpark, men om det var en framgång att skydda ett av Sveriges värsta blockskravel är däremot tveksamt.
•    Första naturskyddsföreningen i Dalarna värd att nämna var Frostbrunnsdalens djur och naturskyddsförening i Borlänge som bildades 1920 och som lyckades skydda sydväxtberget Tvärstupet och en liten del av Gyllbergen. Det var faktiskt en av de mer aktiva föreningarna i landet. Första ornitologiska föreningen bildades också i Borlänge, i Domnarvet.
•    Sveriges ornitologiska förening och Sveriges fältbiologer bildades på 1940-talet. Det var också under denna tid man började inse skillnaden mellan skydd och vård. Man kan inte bara skydda ett område, det måste också finnas en skötselplan. Främst handlade det om ängs- och hagmarker. Detta är självklarheter idag, men inte då. Tydligaste exemplet på detta är att det heter Naturskyddsföreningen men däremot Naturvårdsverket. 1909 hette det naturskyddslagen men den döptes senare om till naturvårdslagen.
•    På 1950-talet exploaterades många älvar och Trängslet i Österdalälven byggdes ut. Några större protester i Dalarna ekade inte över riket. Trängslet är idag Sveriges största jorddamm med ett fem mil långt vattenmagasin. En regional ekosystemkatastrof. Fick man önska något i efterhand vore det att denna del av Österdalälven samt Älvdalens skjutfält skulle ha blivit nationalpark.

Naturvård i Dalarna 1960-1980

•    På 1960-talet bildades statens naturvårdsnämnd som 1967 blev statens naturvårdsverk. Naturskyddsföreningen hade kämpat för detta i över 50 år och föreningen slapp därmed vara ensamma försvarare på natur- och miljöområdet.
•    På 1960-talet var kärnvapenhot, luftföroreningar, befolkningsexplosion och miljögifter i fokus. Boken Tyst vår (Carson) och Samspelet i naturen (Odum) var banbrytande och bidrog till att sprida ord som ekologi och ekosystem till allmänheten.
•    I början av 1970-talet startade Naturskyddsföreningen som en följd av giftspridningen, artprojekten med pilgrimsfalk och havsörn. Världsnaturfonden etablerade kontor i Sverige 1971. Det var försurningstider, oljekris och kärnkraftsstrid. En ganska pessimistisk livssyn med domedagstänkande var vanligt. Konsumtions- och slit- och slängsamhället var under stark frammarsch. Fältbiologernas storhetstid inföll under 1970. Fältbiologerna pratade om sådant som då verkade vara rena utopierna, t ex att sortera sopor, bygga vindkraftverk och använda biobränsle. Samtidigt ökade medlemsantalet i Naturskyddsföreningen stadigt. Efter att i 50 år ha legat en bra bit under 5000 personer, kom en peak med 206 000 medlemmar.

DOF, Dalarnas ornitologiska förening får inte glömmas. Den bildades 1959, för exakt 50 år sedan alltså. Även de firar i år. Många av de främsta ideella naturvårdarna i såväl Sverige som Dalarna började sin bana som ornitologer. Ornitologerna var en mycket viktig drivkraft till de föreningar som växte fram i Dalarna i form av lokala kretsar av bland annat fältbiologer, framförallt under 1970- och 1980-talen.

I Dalarna var kampen mot bolagsväldet hårt under dessa årtionden, förmodligen hårdare än på många andra ställen i Sverige. Hormoslyrbesprutning med flyg, hyggesplöjning, avverkning i fjällnära skogar och jättehyggen fullständigt utan naturhänsyn var vardagsmat. Det var tuffa tider. Banderollerna fladdrade. Det var aktivism och del kedjade fast sig i besprutningsplanen. Greenpeace etablerades sig i Sverige i början av 1980-talet och FURA, fjällnära urskogars räddningsaktion, bidrog till framgångarna i 1980-talets fjällskogsstrid.

För de deltagare här som är yngre kan jag berätta att de ideella naturvårdarna på 1970- och 1980-talet inte hade någon dans på rosor, snarare handlade det om att hugga sig genom vidsträckta taggiga vildrossnår där man blev sönderriven. Markskiktet i detta buskage bestod av tappade sugar. Det var ett begrepp. Många tappade helt enkelt sugen för miljöarbetet.
Framstegen då kändes små, väldigt små. Det handlade mycket om att bryta isar. Tjocka isar, hårda som cement.  Först långt senare skulle dessa isar släppa och vattnet skölja fram, men det visste man inget om. Då var det svårt att få ett boträd sparat på ett hygge. Det skulle vara städat och rent. Symptomatisk är den hålträdskampanj som Naturskyddsföreningen startade på 1980-talet med små gula papperslappar som kunde sättas upp på enskilda hålträd.

Under samma tid på framförallt 1980-talet bedrevs ett banbrytande och intensivt samarbete mellan Dalarnas ornitologiska förening och Dalarnas naturskyddsförening å ena sidan och Skogsvårdsstyrelsen å den andra. Skogskommittén och skogsgrupperna som bildades i länet arbetade aktivt för att förbättra hänsynen i skogsbruket. Ideell naturvård bjöd på sin kunskap och förklarade hur hänsynen skulle bli bättre och dessutom ritade man bland annat in skyddsvärda områden åt Skogsvårdsstyrelsens personal och anordnade utbildningar för dem. Samarbetet bidrog i hög grad till den islossning som beskrevs nyss, men i skogen fortsatte skövlingen med oförändrad kraft. Det var en stor besvikelse, och ett första bevis på den tandlöshet i skogsvårdslagen som än idag tillåter skogsskövling å det grövsta utan att Skogsstyrelsen reagerar.

Vår nuvarande skogsvårdslag, där produktionsmål och miljömål jämställs, måste vara ett av de sista hundra årens största naturvårdsskämt.

Naturvård i Dalarna 1990-2009


I kölvattnet av den massiva kritiken mot skogsbruket uppstod ekologisk landskapsplanering hos flera markägare, och senare kom certifieringen. Dalarna låg långt framme med landskapsplaneringar och Naturskyddsföreningen samarbetade på 1990-talet med Domän Skog AB i Älvdalen, sedermera döpt till Sveaskog, där ett konkret förslag togs fram efter inventeringsarbete av ideell naturvård. Några år efteråt gjorde jag en utvärdering åt markägarna och konstaterade att nyckelbiotoper höggs och att hänsynen var dålig. 15 år senare kollade jag igen – samma visa. En undersökning av Naturskyddsföreningen i år 2009 vid Granåsen uppdagade att skyddsvärd 200-300-årig tallnaturskog skövlats och att Sveaskog begått 120 brott mot FSC:s regler.

Ska man sammanfatta de första landskapsplanerna i Dalarna så var de lite väl teoretiska och ute i skogen fortsatte skövlingen. ”Det tar tid att vända en oljetanker” sade en representant från ett skogsbolag och ville att naturvårdarna skulle ha mer tålamod.  Men nu har det faktiskt gått 20 år och den ekologiska landskapsplaneringen fungerar fortfarande inte på något bra sätt.

Skogsbruket pratar fortfarande om att naturvårdarna måste visa tålamod.

Idag ser all naturvårdshänsyn förvisso väldigt snygg ut i alla datorer med olika färger på kartorna över landskapet. Men jag vill påstå att vi fått två verkligheter, en i skogen och en i datorerna. På engelska heter detta virtuell reality, virtuell verklighet. Vad vi ser är en datorgenererad skenvärld i vilken användarna upplever sig vara och agera, men i verkligheten är det business as usual.

Det skulle behövas fria kontrollorgan värda namnet.  FSC och Skogsstyrelsen har misslyckats.

De sista naturskogarna

På 1980-talet ansågs det orealistiskt att skydda en procent av skogen i form av urskogar. Men när Hamra nationalpark på 20 hektar skulle skyddas i Orsa finnmark för 100 år sedan, 1909 lät det så här. Citat (boken Natur i Dalarna från 1949 som Kai Curry Lindahl var redaktör för): ”20 hektar kraftig timmerskog i detta tämligen förmånliga läge innebär t.o.m. för den svenska staten en uppoffring.” Sug på de orden – en uppoffring för staten. Det säger något om dåtidens debattklimat i ett land med mer än 20 miljoner hektar skog.

I dag pratar ideella naturvårdare och forskare om att vi måste skydda snarare 20 än 10 procent av skogsarealen för att rädda mångfalden.  Allt mer talar för att skogsbruket sumpat chansen att rädda mångfalden med tio procents skydd, på det sätt som alla varit överens om. Att FSC bara kräver 5 procent skydd är beklämmande när man samtidigt påstår sig bedriva ett miljöanpassat skogsbruk.

Länsstyrelsen skulle kunna vara räddaren i nöden, men tyvärr räcker inte regeringens nedbantade anslag för skogsskyddet. Det kommer med dagens anslagsnivå att ta ungefär 15 år för att nå Levande skogars delmål 1 i Dalarna. Ett mål som skulle ha klarats av 2010. Och då hade ändå bara några få procent av skogen skyddats.

Innan dessa 15 år gått har naturligtvis massor av skyddsvärd skog hunnit avverkas i Dalarna. Med andra ord har Länsstyrelsens strategi för att rädda värdefull skog kapsejsat. Om den ska sjunka helt och hållet beror på politikerna.

Fortsatt hyggesbruk enligt dagens modell, så som det ser ut i Dalarna, är ohållbart. Betänk dessutom att en skog som avverkas vanligen markbereds, planteras, röjs, gallras och avverkas igen, och att detta ska göras 10 eller 100 gånger om vi ser framåt. Det blir mycket sårbara plantager när det saknas naturskogar med rik biologisk mångfald. Här måste skogsbruket tänka om.

Grunden för dagens krav som ställs är en följd av nya kunskaper som vi fick under 1980- och 1990-talet. Det var 1986 som ordet biodiversitet myntades officiellt på en kongress i USA, Originalrapporten därifrån är en klassiker, redigerad av Edward O Wilson. 1992 antog mer än 150 länder konventionen om biologisk mångfald i Rio.

Vår kunskap har idag ytterligare förbättrats och talar sitt tydliga språk att mer skog måste skyddas och vårdas. Kampen för att rädda den biologiska mångfalden kommer att vinnas eller förloras i skogarna – det gäller i såväl regnskogen som i den svenska taigan.

Bättre eller sämre?


Har det då blivit bättre naturvård tack vare all ny kunskap sista 30 åren? Ja och nej.

I fjol kunde vi glädjande läsa om en invasion av mer än 500 vitryggiga hackspettar från sydöst som svepte upp över Finland. En del kom till Sverige. Vem kunde drömma om att något sådant skulle hända? Vad hittade de – lövrika skogslandskap där denna hackspett kunde häcka, och därmed så småningom strykas från rödlistan? Nej, de möttes av förödda FSC-landskap med havererade ekosystem med en stor älgstam som betat ner den lilla mängd av lövet i Dalarna som kunde ha blivit aspskogar åt vitryggen. Och i ungskogarna röjs nästan all björk bort. Här har vi ett jätteproblem som få förstått vidden av.

Personligen är jag ändå mer optimist idag än på 1980-talet. Vår färd mot stupet har bromsats in lite, men å andra sidan är antalet meter som är kvar till stupet mindre än någonsin. När det gäller växthuseffekten talar det mesta för att vi är på väg att tippa över kanten. Den olja som bildats under flera hundra miljoner år bränner vi slut på under några få mansåldrar. Med en geologisk tidsskala befinner vi oss mitt i en katastrof. Ekosystem kollapsar eller utplånas, arter massutrotas. Det går 10 000 gånger snabbare än naturligt enligt fossilfynden och två tredjedelar av arterna är på väg bort. 90 procent av jordens mest artrika miljöer, hotspots, är förstörda, ungefär som i Sverige alltså.
Ja, allt detta vet ni redan. Det är miljöhistoria.

Globala grundproblem

Tre stora grundproblem har utkristalliserats sista 30 åren: 1. De fossila bränslena och växthuseffekten 2. Befolkningstillväxten, samt värst av allt 3. Ett icke hållbart ekonomiskt system med tillväxttänkande och överkonsumtion.


Denna tillväxtdebatt startade på allvar på 1960-talet, men än idag gäller att ökad BNP är ökad miljöförstöring, trots stora positiva teknikförbättringar. Brundtlandrapporten 1987 som lanserade begreppet hållbar utveckling på allvar, utgick alltför mycket från att tillväxt är nödvändigt för att rädda jordklotet. Tankesmedjan Romklubben konstaterade redan på 1970-talet i rapporten Tillväxtens gränser att det globala systemet kommer att bryta samman förr eller senare. Idag tror jag ingen längre betvivlar detta?

Jag är trots detta ingen domedagsprofet, men den centrala frågan är hur mycket mer av naturen och den biologiska mångfalden vi ska behöva offra, och hur vi ska kunna rädda det som är kvar. Och när jag pratar mångfald menar jag inte bara arter och genetisk variation utan mångfalden av miljöer och samspelet mellan alla organismer i dessa miljöer. Sådana saker diskuteras inte på ett seriöst sätt idag. Jag skulle vilja se mer av en etik där man inte alltid sätter människan i centrum utan naturen och ekosystemen, alltså en förskjutning från den totalt dominerande antropocentriska etiken till en mer ekocentrisk etik.

Det är ekosystemens livskraft som avgör människans öde, så har det varit i alla kulturer i alla tider och så kommer det att förbli.

Avslutningsvis: Trots min inledande kritik har naturvårds- och miljörörelsen på 100 år inte bara förändrat alla människors syn på naturen i grunden, utan också överbevisat att vi inte kan fortsätta leva på det sätt vi gör.

Det är väl ändå ganska bra jobbat?

BENGT OLDHAMMER