Login Form

Den violettkantade jordlöparen är ca 25 mm lång och svartblå med långa ben. Den bits, sparkar
och kräks upp beckbruna droppar på fienden. Foto: Wikimedia Commons

Han fanns i några hundra millioner år innan han fick ett namn:

Jordlöpare. Ett så vackert namn! Vem hittade på det?

Inte han själv. Men människan som satt där med en svart ganska

stor skalbagge framför sig måste ha tänkt någonting. Kanske

bara… ja den löper ju på jorden, så…

Men kanske är vi alla jordlöpare? Fyll själv i svaret.

På latin: Carabus hortensis, med små gropar i täckvingarna, eller

Carabus violaceus, tonar i violett

Så märkliga varelser.

Thomas Tidholm, Jordlöparens bok. Litauen, 2020.

Vem hittade på namnet jordlöpare? Det nämns första gången 1837. Innan dess hade denna skalbagge fått heta jordbårare. Om detta och mycket annat om jordlöparen berättade och samtalade Thomas Tidholm och fil.dr Mattias Forshage en septembereftermiddag på Naturhistoriska Riksmuseet. 

Många fler frågor ställdes. Hur får vi kontakt med jordlöparen? Vi kan inte göra konst för jordlöparen, så vad kan vi över huvud taget göra för den, när inte heller språket hjälper. Trots alla ord fortsätter vi att inte vara snälla mot naturen, och antalet insekter på land i världen minskar, så hur kan vi visa vår välvilja mot jordlöparen och dess släktingar och vänner? Behövs intuition?

Thomas Tidholm läste ur sin senaste bok Jordlöparens bok dikterna “Till naturen” och “Han fanns i några hundra millioner år innan han fick sitt namn.” Boken är vackert illustrerad med svartvita bilder ur gamla skolböcker och en del  i ett planerat, men på grund av dagens läge, uppskjutet  projekt om Konst för Fåglar, Humlor, Skalbaggar, Maskar och Svampar på Konsthall Norra Kvarken, Järnäsklubb, Nordmaling.

Jordlöparens bok har anmälts bland annat i Svenska Dagbladet (moderat) där recensenten använde fyra spalter i sin recension till att invända mot författarens natursyn. Natursynen “den gemensamma kroppen” “tillerkänner direktupplevelsen/intuitionen/känslosinnets förnuft/hjärtat bästa förutsättningen för att ge tillförlitlig kunskap om tillvarons natur.” Två andra sätt att se på naturen, som “den outsinliga källan” och “den sköra evighetsmaskinen“, litar “mer på abstrakta kategorier, mätbarhet, upprepningsbarhet, generaliserbarhet och logisk slutledning.”  Vilken av dessa som vore den rätta natursynen fick Svenska Dagbladets läsare av recensionen inte veta.

En del av museets samlingar av jordlöpare i glaslådor fanns att se utställda på ett bord. Entomologen Carl H. Lindroth, som arbetade på Naturhistoriska Riksmuseet, var expert på jordlöpare. Idag har Entomologiska föreningen sitt kontor på Naturhistoriska Riksmuseet. 

Mattias Forshage berättade att jordlöparen är en grävande, klättrande, till och med simmande men allra mest nattetid mycket snabbt omkringspringande skalbagge.  Det finns runt 40 000 arter jordlöpare i världen och i Sverige 370. De jagar på natten, eftersom när det är mörkt och fuktigt är många av deras byten, sniglar, maskar och larver, ute och rör sig. Små jordlöpare äter hoppstjärtar.  Det är dåligt känt hur jordlöparna förhåller sig till varandra. Jordlöparen lever ett ensamt liv och verkar inte bry sig om att träffa andra jordlöpare utom när den ska para sig. Den har ganska stora facettögon och ser rörelser bra. Den hör dåligt och använder sig av antennerna för att känna lukt och smak som är viktiga sinnen nattetid. Den äter bara flytande föda och spyr på bytet för att lösa upp det till soppa som den kan sörpla i sig. Med ett brunt ämne som den spottar ut försvarar den sig mot fiender. Bombarderbaggen, en annan jordlöpare, finns nu nog endast på Öland och Gotland. Tidigare fanns den i Stockholmstrakten. I Artfakta har bombarderbaggen beteckningen VU som betyder sårbar.  Bombarderbaggen kan försvara sig mot fiender med en explosion från bakkroppen. Jordlöpare är ovanligt långlivade och kan bli flera år gamla tills de själva blir uppätna eller får någon svampsjukdom som dödar dem. I staden är  parklöparen  vanligast och vanligast i skogen är den långbenta violettkantade jordlöparen. Jordlöparen är släkt med de vattenlevande dykarskalbaggarna.

 Ur Jordlöparens bok:

Om jordlöparen förolyckas kan ingen göra en ny.

Inte ens ett ben kan återskapas. Det är tunt som en tråd, ledat

fem gånger, fullt av liv och vätskor. Ingen, inte på något enda

laboratorium i hela världen klarar det.

Bara jordlöparen klarar det. Hon lägger ett ägg på marken.

Bombarderbaggen beskrevs av Linné 1758. Foto: Wikimedia Commons

Några fler jordlöpare.

Snäcklöparen finns i multnande granstubbar och jagar på på natten sniglar.  Blir snäcklöparen hotad sprutar den ut ett en brun illaluktande sörja. Den gnisslar om man klämmer den på magen. Den röda örtlöparen med ett svart kors på ryggen kan ses jaga larver på rölleka. Dromiussläktets små jordlöpare syns aldrig på sommaren, då sitter de troligtvis uppe i trädkronorna.  Den lilla gruslöparen har fyra gulvita fläckar på svart rygg och tycker om grustag. Brynsvartlöparen har räfflad rygg och är ungefär två cm lång. De flesta arterna av jordlöpare springer kring på marken om natten. De springer ovanligt fort.

Ur Jordlöparens bok.

I sommarskymningen kan man ännu se små grupper av

människor ta sig över markberedda kalytor tillhörande SCA,    

Sveaskog eller Holmen och försvinna in i någon kvarglömd  

dunge. Där samlas de vid en gammal rönn och dricker sitt

kaffe under tystnad.

Källor:

Artfakta, SLU

H. Helmfrid, Natursyn. SLU, 2007.

Science, april 2020.

N-E Landell, Dessa våra minsta. Ur skalbaggarnas kulturhistoria. Värnamo, 1988.

B. Ehnström, I roten på en gammal stubbe. Falköping, 1988.

Natursidan. Wikimedia.

Artikeln av Birgitta Tulin