Det kan hända att etablissemanget i ett helt land spårar ur. Att man i egna intressen bestämmer sig för en lögn och håller fast vid den. Rättning uppstår i leden, samstämmigheten på makt- och myndighetsnivå blir i det närmaste total. Detta är vad som har hänt i Sverige när det gäller skogsfrågor. Och just samstämmigheten är kanske bästa tecknet på att detta som ständigt upprepas är en fabricerad sanning.

Av landets naturskogar återstår bara några procent och där de stod finns redan, eller anläggs, plantager, monokulturer. Det vi ser är en mycket omfattande skövling, om än genomförd under relativt ordnade former. Men företrädare för regeringen, myndigheter med ansvar för skogsbruket, och naturligtvis skogsbruket själva, säger med en mun att det svenska skogsbruket är hållbart, uthålligt.

Uthålligt och hållbart är starka värdeord i vår tid. Olika konsumentmärkningar har tillkommit med just den innebörden att produktion och verksamheter bedrivs uthålligt. En rimlig tolkning av ordet borde vara att verksamheten i princip kan fortsätta på detta sätt i evighet med bevarad ekologi. 

Skogsbrukets  märkning heter FSC. Den bekostas av skogsbruket självt och genom den hävdar skogsbruket att skogsbruket är hållbart. 

Men vi har inte ett hållbart skogsbruk. Och det är lätt att visa. Om vi hade ett hållbart skogsbruk skulle inte Artdatabankens lista över hotade och missgynnade arter växa för varje mätning. På den listan står nu c:a två tusen skogslevande arter. Många av dem var för inte länge sedan vanligt förekommande. Det gäller alla typer av varelser: fåglar, fiskar, växter, mossor, svampar etc. 

Enbart den listan visar att vi inte har ett hållbart skogsbruk. Tvärtom pågår en utarmning och i förlängningen utrotning. Alltså borde varken landsbygdsminister Eskil Erlandsson, energiminister Anna-Karin Hatt, chefen för Skogsstyrelsen Monika Stridsman; varken vd:n i Skogsindustrierna Mårten Larsson eller någon annan av skogsbrukets alla företrädare påstå att skogsbruket är hållbart. Det är ju inte sant.

Men det påstår man ändå, varje dag, i alla media.

Kanske har man internt löst det språkliga, och moraliska, problemet genom att tillåta sig att glida på orden, från en ekologisk innebörd till en teknisk/ekonomisk. Vad man säger är nu att ”produktionen av skogsråvara är säkerställd och kommer inte att minska i framtiden”. Ekologin har hängts av, den ingår liksom inte längre. Detta har man dock underlåtit att meddela allmänheten. Många hör och tror säkert att skogsbruket verkligen är - hållbart.

Just den sortens manipulationer av språk har sedan länge varit utmärkande för ett etablissemang på avvägar.

I dagarna har uppgifter kommit om att EU tycks vilja skärpa reglerna för utnyttjande av avverkningsrester till biobränsle. Även detta har med hållbarhet att göra. Att forsla bort toppar, grenar och stubbar ur skogen utarmar marken på material som ska bli näring åt ny skog. Det tvingar snart fram gödsling, och långsiktigt ännu mera gödsling. Detta är i själva verket motsatsen till hållbart, det är förödande. I den ursprungliga innebörden av förödande.

Men skogsindustrin vill ha så lite regler som möjligt. Och regeringen håller med.

– Min inställning är att EU så långt som möjligt ska hålla fingrarna borta från saker och ting som vi sköter bättre. Vi har bevisat för oss själva att den svenska modellen fungerar, säger Eskil Erlandsson. 

Även energiminister Anna-Karin Hatt har uttalat sig. På några minuter i SR använder hon ordet hållbar fyra gånger.

Men varken det svenska skogsbruket eller ordbruket är hållbart.

Thomas Tidholm
Refresh
Refreshing...