SKOGSPOLITIK!

Kalhyggesbruket som generell metod bör fasas ut skriver Thomas Tidholm. Här ses ett exempel på hur det kan se ut efter en avverkning med andra metoder och där större hänsyn till miljön tas. Foto: Robert Svensson

 

Det duger inte att föreslå mera frivilligt skydd eller låtsasreservat. Miljömålsberedningen har lånat många ord och begrepp från den ideella naturvården men dess förslag är halvgångna och leder inte till uppfyllandet av vare sig svenska miljömål eller internationella åtaganden, ej heller till ett balanserat uttag av skogsråvara, ett hållbart skogsbruk. Det skriver Thomas Tidholm, författare och tidigare styrelsemedlem i Föreningen skydda skogen.

I dagarna lämnades de sista remissyttrandena in angående Miljömålsberedningens delbetänkande (MBB) om hur Sverige ska kunna nå sina miljömål. Både Naturvårdsverket, SNF och Världsnaturfonden har givit förslaget massiv kritik.

Och detta är en ödesfråga. Sedan en tid pågår något som kan likna ett krig. Industrin befarar inskränkningar i sin otidsenliga ensamrätt att exploatera landets skogsområden. Naturvård ser man som ett hot (samtidigt som alla bolag skryter om sina egna långtgående hänsynstaganden).

Länge har man ljugit om läget för den biologiska mångfalden, och om skogsbrukets klimatnytta, vilken summa summarum ligger på minus hur man än räknar. Varningar, till exempel Artdatabankens rödlista (cirka 2 000 hotade eller missgynnade arter), hånas eller negligeras. Debatt saboteras med desinformation i påkostade kampanjer.

Det finns något i grunden irrationellt i det ständiga bugandet för skogsnäringen. Den lever på stor fot i det allmänna medvetandet men har ju långt ifrån den betydelse för landets ekonomi som det ofta antas, nu närmare två än tre procent av BNP. När industrin hotar med arbetslöshet om naturvården får för mycket att säga till om, kan det vara bra att minnas att man själva redan har rationaliserat bort en större del av arbetskraften. Landskapet har överavverkats av maskiner och byarna tömts på folk.                     

Sorgligt nog tycks mycket få politiker inse vad som verkligen händer i landets skogar, eller vad hotet mot den biologiska mångfalden, levande skog, verkligen innebär. Centerpartiet, å andra sidan, nu långt under riksdagsspärren, men fortfarande med ansvar för skog, jordbruk, miljö, energi och näringsliv(!) har bara alltför goda kontakter med Skogsindustrierna och LRF och låter sig skamlöst styras. Ministern över skog och jord, Eskil Erlandsson, är själv stor skogsägare.

Skogspolitiken i dag är en parallell till regeringens politik för gruvorna: Kom och ta vad ni vill ha, det är gratis.

Ett nyliberalt tänkande dominerar, utgående från det heliga ägandet. Den som äger ska få göra som han vill med vad han äger, tycks vara Erlandssons enkla mening. Andra får gilla läget när de på skogspromenaden fastnar i rishögar och traktorspår och fåglarna är borta.

Naturvårdsverket ska ha tack för att man påpekar i sitt remissvar att hänsynsregler i skogsbruket inte kan ses som inskränkningar i äganderätten, lika lite som trafikregler inskränker bilisters ägande av sina bilar.

Skogsvårdslagen bygger på regler, men det övergripande mottot är "frihet under ansvar", Överträdelser beivras inte, efterlevnaden är alltså frivillig. Just frivillighet är den fixa idé beredningen vill bygga vidare på och införa som allmäntillstånd.

Ett typexempel på frivillighet är "komet"-programmet som häromåret infördes på försök i tre län. Det innebär att skogsägarna själva ska föreslå skydd av naturområden på sin mark. Inte som förr tjänstemän utbildade i naturvård.

Efter tre år är resultatet bedrövligt men beskrivs av departementet som en succé. Några siffror: Endast 1 procent av markägarna har överhuvudtaget varit intresserade. Projektet har hittills kostat trettioåtta miljoner totalt. För dessa pengar har man lyckats skydda cirka 300 hektar, vilket innebär 126 000 kr per hektar, 45 procent mer än på det gamla sättet. Trots detta vill C och regeringen gå vidare på den vägen, ty här gäller nyliberal ideologi, inte naturvård.

Ett annat exempel: För att få certifiera sitt virke ska skogsägare undanta 5 procent av marken vid avverkningar i så kallade frivilliga avsättningar. Dessa är endast tillfälliga och visar sig inte sällan bestå av skogar med låga naturvärden. Det trixas hejdlöst med dessa avsättningar, de sparas men kan också huggas vid nästa avverkning. Om de alls har funnits. Certifieraren FSC ser mellan fingrarna med allt. Som verktyg för naturvård är de frivilliga avsättningarna något av en bluff. Men industrin hänvisar gärna till dem som om de vore reservat.

Viktigast i detta sammanhang är att miljömålen inte längre är enbart nationella. Sverige har i Nagoya lovat skydda 17 procent av representativa biotoper. På miljöområdet finns vidare flera direktiv från EU som vi har förbundit oss att införliva med svensk lag, något betänkandet märkligt nog inte tycks vilja kännas vid.

Det duger alltså inte att föreslå vare sig mera frivilligt skydd eller låtsasreservat i form av så kallade Ekolandskap. Miljömålsberedningen har lånat många ord och begrepp från den ideella naturvården men dess förslag är som bäst halvgångna och leder inte till uppfyllandet av vare sig svenska miljömål eller internationella åtaganden, och inte heller till ett balanserat uttag av skogsråvara, ett hållbart skogsbruk.

Regeringens politik för skog och natur innehåller så många osakliga påståenden, ideologiskt betingade önsketänkanden och eftergifter för industrins lobbyister att den – liksom skogen själv – mest liknar en trasa, det uppstår ingen begriplig, fungerande struktur, ingen kan bli riktigt nöjd.

Det är sedan länge naturvården i skogen som ligger efter. Vad vi väntar på är en ny helhetssyn, ett paradigmskifte liknande det som just nu är på gång när det gäller vattenkraften, där lagar från 1918 hittills givit kraftbolagen makt att utan hänsyn till biologin utnyttja våra vattendrag till sista droppen. EU-direktiv tycks äntligen kunna sätta stopp för detta.

Direktiv finns också för natur (fågel o habitatdirektiven) och från EU har man särskilt tvingats påpeka att skogsbruket inte är undantaget från dessa. Skogsbruket måste alltså, och kommer också att reformeras, vilket för övrigt vore det bästa för hela skogsnäringen som äntligen kunde befrias från sina våndor och börja tänka och arbeta på ett nytt sätt.

Vad som akut krävs är fortfarande införandet av nya vettiga metoder för skogsbruk, vilket måste innebära att kalhyggesbruket som generell metod fasas ut för att ge plats åt naturlig föryngring, blandskogar, kontinuitetsskogsbruk. Och utrymme för andra näringar än skogsbruk!

Vidare måste vi snarast ha ett arealmål för ett starkt utökat och permanent skydd för levande skogsnatur (reservat). Ytterligare krävs att skogsvårdslagstiftningen införlivar EU-direktiv, ledande naturvårdsforskning, nationella miljömål. Slutligen att skogsvårdslagen blir en riktig lag (förs till miljöbalken) och att samhället ser till att den efterlevs.

Det vore en början.

Thomas Tidholm

thomas tidholm

 

 

 

 

 

 

 

Tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren den 12 oktober 2013

 
 
 
Refresh
Refreshing...