Login Form

av Anders Delin

Skogsnäringen sätter spår på miljontals hektar. Vem som helst kan granska den, men det är få som granskar. Jag vill försöka ge en rättvisande bild av Skogsnäringens innersta väsen och dess verksamhet i skogen.

Skogsnäringen utgår från skapelseberättelsen. Människan ska vara jordens härskare och utnyttja de andra varelserna. Den berättelsen är dock många tusen år gammal. Nu vet vi att resurserna är ändliga och att vi inte får ohämmat utnyttja de andra varelserna.

Skogsnäringens historia präglas av respektlöshet mot näringens naturgivna förutsättningar, träden, de andra varelserna, naturens hela rikedom.

Svensk skogsskötsel började för ett par hundra år sedan i Götaland, med bl.a. ek- och bokplantering.

För 170 år sedan började man avverka i Norrland. Där fanns mycket virke i skog som hade kommit upp alldeles av sig själv. Man glömde dock att räkna årsringarna. Man såg inte att det skulle ta 300 år eller mer innan grovt timmer stod där igen.

Under avverkningen i Skrälldalen i Hälsingland på 1850-talet fann man tallar som var så grova att den vanliga tvåmans stocksågen inte räckte till. Extra långa sågar beställdes. Den grövsta tallen var 1,7 meter i diameter och kunde så fällas.

Skogspatronerna hade aggressiva uppköpare för att komma åt virket i urskogen. Skogsbönderna blev arrendatorer på de gårdar de tidigare hade ägt och arbetade som huggare eller körare. Patronen bestämde lönen. Folket led.

Skogspatronerna högg utan att veta vad de gjorde. En av de få som ville undersöka skogen innan den höggs var Henrik Hesselman, som 1906 skrev: ”Forskningen står dock ännu vid de första trefvande försöken att tolka våra skogars lif.” Då hade dock större delen av de norrländska urskogarna redan exploaterats.

När timret var borta malde skogsnäringen de uppväxande träden till massa och kokade och manglade fram papper och Masonit ur soppan.

Man tyckte att lövved var värdelös och sprutade Hormoslyr över ungskogarna. Sedan blev lövved en bristvara.

För att skynda på föryngringen på kalhyggena plöjde man, backe upp och backe ned. Jordmassor spolades bort. Bäckar fylldes med grus och bråte.

Skogsnäringen trodde att skog med bara en art gav mest virke, men på de flesta marker ger blandskog mer.

Skogsnäringen trodde att plantering gav ny skog. Majoriteten av de plantor som kom upp var dock självsådda, inte planterade.

Trädplantor odlades i små papperskrukor. Rötterna växte i spiral. När trädet blev större kunde rötterna strypa sig själva. Det kallades rotsnurr.

Skogsnäringen påstår att kalhyggesbruk är den lönsammaste metoden, men det har aldrig bevisats.

Skogsnäringen försöker lura i folk att 25 % av skogen nu är skyddad från avverkning. Då räknar den in impedimenten. Dessa lågproduktiva marker är ointressanta för näringen, utom just nu, som sifferpost i propagandan mot naturvård.

För att se dvärgbägarlaven och andra mycket små arter måste man gå ner på knä. Knäfall markerar underdånighet och är inget för skogsmän. Därför är de omedvetna om dessa arter och hugger skogar med höga naturvärden.

Skogsnäringen betraktar naturen som mindervärdig. Naturvård ses som intrång i dess maktsfär, och bekämpas med näringens hela ekonomiska övermakt.

Skogsnäringen styr Skogsstyrelsen, trots att maktförhållandet borde vara det omvända.

En ny lagstiftning i skogen bör ta ifrån skogsnäringen rätten att hugga var, vad och hur den vill. Skogsnäringen bör tvingas att be om lov, som andra exploatörer, annars tar naturskogen helt slut.

hormoslyrbesprutning