Login Form

Carl Henrik Palmér är en av de intressantaste skribenterna inom jägmästarnas skrå. Han har skrivit mängder av reportage, krönikor och andra artiklar i flera av de viktiga skogstidningarna, och han har ofta ifrågasatt de läror som sprids från universitetet och skogsnäringen.


Skogsliv är en tidskrift som ges ut av Föreningen Skogen till dess medlemmar. Utgivare är Bengt Ek. Redaktionen har bett Palmér skriva på temat: ”Tid för reflexion”. I tidskriftens nummer 1, 2009 har så Carl Henrik Palmér levererat ” Reflexioner efter en halv omloppstid”. Det är en intressant artikel därför att den sammanfattar en stor del av Palmérs tidigare framförda kritik mot den näring som han utbildades till att tjäna, och det universitet som genomför den utbildningen. Alla kritiker försöker väl grunda sin kritik på analys av bästa tillgängliga fakta, men Palmér är nog skarpsyntare än de flesta andra skribenter.

Jag citerar Palmérs ”Reflexioner efter en halv omloppstid”:

”Först låter det som ett absurt jobb: jag ska analysera min egen skogsutbildning och komma med tips på hur den skulle kunna ha varit bättre.” …. ”Det här är vad jag skulle ha sagt till mina lärare på Skogis på min examensdag 1976, om jag då hade vetat vad jag tror att jag vet i dag. Och hade vågat säga det….”

Sedan kommer tio påståenden och frågor, som egentligen är grundskott mot skogsnäringen och skogsutbildningen, som blottlägger irrläror som näringen sprider och utbildningen accepterar.

”Överdriv inte skogens betydelse”

Palmér hänvisar till vad han fick lära av sina lärare, och skriver: ”Skogsnäringen är Sveriges största exportnäring – vi svarar för 80 procent av nettoexporten” och fortsätter ”Ja, kanske det bara var 60 procent. Ja, jag kommer inte ihåg siffran nu, men en stor del var det. Det hade inte gått många dagar på Skogis innan jag stötte på den ’sanningen’ första gången. Kanske var det bara timmar. Svällande av stolthet satt vi där, vi skulle ta över och förvalta denna gigantiska välståndsmotor. ”….. ”Det tog mig 35 år att inse att nettoexporten är ett nonsensmått. Det säger inget om förädlingsvärdet – och det är det som skapar pengar och välstånd. När jag började på Skogis var skogsnäringens andel av BNP kanske sex procent, i dag är den under tre procent.”… ”Den överdrivna självbilden har inte varit bra. Jag tror att den delvis låg bakom de horribla skogsvårdslagarna på 1980-talet. Tvångsröjning, tvångsgallring, tvångsavverkning”. … ”Allt för den heliga samhällsnyttans skull”…. ”De här lagarna hade aldrig kunnat förverkligas om en väl utbildad, väl organiserad och realistisk skogskår hade opponerat sig.”

”Ge oss en grundkurs i skogstillväxt!”

Palmér fortsätter: ”För några år sedan läste jag följande inledning till ett kapitel om gallring i en skötselbok: ’Det är nödvändigt att gallra för att få en vital och värdefull skog vid slutavverkningen’. Hur många fel innehåller inte den enda meningen? Det finns över huvud taget inga belägg för att skogen skulle bli vitalare med gallring. Det blir kanske lite självgallring om man inte gallrar, men det är nästan bara de klenaste träden som dör då. Det påverkar inte den resterande skogens hälsa. En ogallrad slutavverkningsskog är normalt mer värdefull än en gallrad. För det första står det oftast fler kubikmeter än i en gallrad vid slutavverkning …. De grövsta träden är kanske lite klenare när man inte har gallrat, åtminstone i granskog. Men det kompenseras mer än väl av den högre totalvolymen. Dessutom kan hela volymen tas ut med billig slutavverkningsteknik i en ogallrad skog …. Så skogen blir inte vitalare och inte värdefullare vid slutavverkning med gallring. Men synsättet är så djupt rotat att den dag som i dag är skulle en sådan mening kunna passera en högt utbildad sakkunnig. Och hur ofta tror ni att ordet ’gallringsbehov’ används i Sverige varje dag? Det är garanterat ett favoritargument när virkesköpare ska övertyga skogsägarna om att skogen måste gallras. Den enkla sanningen är att skogen aldrig behöver gallras – den klarar sig bra ändå. Däremot har virkesköpande bolag som Sydved och Holmen ett gallringsbehov – de ska ju fylla sina leveransplaner….”

Andra vitala frågor, som Palmér ställer, men inte tycker sig ha tillräcklig kunskap för att ge svar på, är följande. Man får gissa att Palmér även i dessa ämnen anser att näringens besked är otillfredsställande:

”Hur påverkas volymproduktionen generellt av en förlängd omloppstid med 20 år? Hur många kubikmetrar förlorar den skogsägare som bara planterar 1000 plantor per hektar jämfört med 2500? Varför är blädning så dålig skogsskötsel – egentligen? Vilket är det säkraste sättet att minska risken för stormskador i en granskog? Hur påverkas skogens tillväxt av stickvägar?”

”Respekt för andras kunskap”


När vi naturvårdare har kritiserat jägmästare och andra skogstjänstemän för avverkningar som skadar naturen har vi ofta tyckt att skogstjänstemännen har varit tvärsäkra och nedlåtande i sina svar. Det har vi väl i allmänhet uppfattat som en effekt av att de är den ekonomiska maktens tjänare och att vi står i vägen för vinsten.

Palmér kompletterar med en annan förklaring:

”De skogliga utbildningarna är breda och allmänbildande” ….”Men mina lärare borde kanske ha poängterat att bredd alltid sker på bekostnad av djup. Den som läst fyra år ekonomi kan nog lite mer. Den som läst hydraullära i tre år har ett snäpp djupare kunskaper. Skolan skulle ha varnat oss för risken för att bli ’Chronschoughare’. Johan Chronschough (uttalas som Kronskog, AD:s kommentar) är en uppdiktad folkskollärare från 1800-talet. Han hade så grund kunskap att han i sin okunskap trodde att det inte fanns mer att lära. Han blev därmed en fullständigt odräglig besserwisser.”

”Skogsbruk är mycket mer än vinstmaximering”


I ett långt avsnitt kommer Palmér in på skogen som livsmiljö, på skogens många olika värden, bland vilka han hävdar att jägmästaren är kompetent bara inom en smal sektor, virkesproduktion: ”Vad är god skogsskötsel? Det är en fråga som troligen alla skogsutbildade har sitt personliga svar på. ’Den skötsel som ger maximal volymproduktion’ kanske en och annan svarar. ’Den skötsel som ger högsta totala kassaflöde’ kanske någon äldre jägmästare svarar. Men de flesta svarar nog i dag ’Den skötsel som ger högsta nuvärde av alla framtida intäkter minus alla framtida kostnader’.”

”Men hallå, är skogsskötsel bara pengar? Tror vi verkligen att alla skogsägare är vinstmaximerande psykopater? Att de bara är roade av snabba cash? Verklighetens skogsägare är mycket mer spännande och mångfacetterade. En del vill ha vacker skog. Andra vill ha trevlig jaktmark. Åter andra vill ha små kalhyggen. Ja, antalet mål är lika många som antalet skogsägare. Och det är där vi som skogsutbildade får problem. Så länge det gäller pengar så kanske det finns ett objektivt ’sant’ svar. Jag säger kanske, för hur väger man nytta av pengar i dag mot nyttan om 20 eller 50 år – egentligen? Men sedan blir det mycket svårare: hur väger man skönhet mot pengar? Upplevelser mot pengar? Och skönhet mot upplevelse? Det går inte att optimera för många olika mål. Då finns det inte något som är absolut rätt och sant.”

”I den avvägningen är jägmästaren inte bättre än vilken annan ’tyckare’ som helst. Som skogsexperter ska vi kunna hjälpa ägaren att bedöma vad en viss skötsel kan kosta i volymproduktion och pengar, men sedan måste vi ha full respekt för ägarens preferenser (så länge de är lagliga, så länge vi har kvar skogsvårdslagen). Men det är vår enda expertis.”

”Alla får och bör ha synpunkter på skogsskötsel!”


Utan att nämna ordet äganderätt kommer Palmér här in på denna känsliga fråga. Om äganderätt är förfoganderätt och ägande är ianspråktagande, hur långt sträcker sig då äganderätten i skogen och vem eller vilka är det som ska uttolka den?

Palmér skriver:

”Det är bara jägmästare som kan skog och därför är det bara jägmästare som får ha synpunkter på skogarnas skötsel’ Ja, det fanns sådana underströmmar i min utbildning. Detta är naturligtvis kvalificerat nonsens av flera skäl: det mest uppenbara är att vi i skogsbruket påverkar hälften av Sveriges yta. Vad vi hittar på i skogarna påverkar alla svenskar – utom de mest extrema stadsmänniskorna. Då är det väl inget konstigt att de har synpunkter. Dessutom, som vi just sagt, det finns inte någon skogsskötsel som är objektivt rätt.”


”Det blir alltid skog”

Frågan är här om dogmen ’Vi har skapat den skog vi avverkar’ har något verklighetsunderlag. För den som har sett ett avverkningshotat träd som är 250 år gammalt är ett sådant påstående en förolämpning.

Palmér diskuterar här vad en jägmästare kan göra för framtida produktion och avkastning, och vad naturen bjuder på: ”Under min utbildning fick vi göra massor med investeringskalkyler för skog. Om vi planterar för 500 kr i dag, så kan vi slutavverka för 15 000 kr om 90 år. Vad blir då förräntningen? Svaret brukade bli två – tre procents ränta om året. Men stopp ett tag: kalkylen förutsätter att det inte blir någon skog alls om vi inte planterar. Detta är naturligtvis nonsens, det vet alla som har en kraftledning på sin jaktmark. Vart tionde år eller så är man ute och röjer ner den skog som kommer upp alldeles av sig själv, annars kan den störa elförsörjningen. På en del marker håller gräset nere föryngringen under ett antal år. Men skog blir det alltid i Sverige på alla marker utom de rena kärren.”

”Ja, det är ett ofta förbisett faktum att vi samarbetar med ett av världens mest samarbetsvilliga ekosystem. Det vill precis samma sak som vi, få upp en tät hög skog. Det tar bara lite längre tid om vi inte hjälper naturen på traven. Min gissning, och den har visst stöd i forskningen, är att vi som ett snitt rakt av på alla marker i Sverige får minst halva volymproduktionen utan att göra något alls. Därför borde investeringskalkylen i stället sett ut så här: Planteringskostnaden är 500 kr, men marginalnyttan av investeringen är bara 7 500 kr – resten får vi ju gratis. Förräntningen sjunker då raskt….”

”Men det sade man inte under utbildningen. Det skulle förringa vårt värde för skogen. Inte heller fick vi lära oss att man med skogsskötsel bara kan sänka tillväxten i ett etablerat bestånd – aldrig öka den (om man nu inte gödslar förstås – men med röjning och gallring kan man bara sänka den totala volymproduktionen)”.

”Kåranda på gott och ont”

Vi som vill bevara skogen har några sällsynta gånger träffat pensionerade jägmästare och andra skogstjänstemän, som bytt sida och kritiserat vad de hållit på med under ett långt yrkesliv. Vi skogsbevarare har tyckt att denna omvändelse var helt naturlig och vi har undrat varför så få skogsmän har bytt ståndpunkt när de inte längre var tjänare under industrin. Vi har försökt tänka ut en förklaring. Den rimligaste förklaringen jag själv har funnit är, att skogsnäringen har makten, dikterar villkoren för stat, media, universitet och anställda, kräver lydnad av jägmästarna och tystar kritik, även från en som har avgått från sin tjänst. Om man ser relationen skogsnäring – anställd från andra hållet kan man säga att det finns en ovanligt stark lojalitet från den tidigare anställde gentemot sin tidigare arbetsgivare.
Palmér redogör för jägmästarnas okritiska hållning under rubriken ”Kåranda på gott och ont”.

Han skriver:

”Gemenskapen inom branschen är en jättetillgång. På min tid gick det en obruten linje ända tillbaka till 1915. Det var då jägmästarutbildningen flyttade från Djurgårdsbron till Frescati. Där var den kvar till 1977. I sextiotvå år genomgick alla jägmästare ungefär samma utbildning – åtminstone på ett yttre plan. Det var först Garpenberg och sedan tre år vid Brunnsviken (=Frescati i Stockholm. Även Djurgårdsbron är i Stockholm. AD:s kommentar). ”

”Under hela denna tid ackumulerades traditionerna. Vinterspel, kamratsånger, punschvisor, kissa i ring, åka skidor i herrgårdstrappan, gammeldanskurs, väst.” ”Garpenberg måste ha varit den ultimata grobädden för en kåranda. Ett gäng ungdomar i sin mest formbara tid i livet isoleras från intryck utifrån under ett helt år. Medvetet eller omedvetet skapar det här en stark gemensam värdegrund. Man åker till Garpenberg som individer och kommer hem som starka länkar i en kår.”

”På sitt sätt är det bra med en kår. Det är lätt att skapa kontakter mellan generationerna. Man har ju upplevt ungefär samma saker. Det är lätt att skola in nya medarbetare. Man vet ungefär vad de står för.” ”Men det finns också faror. Gruppens värderingar blir viktigare än de egna. ’Starka’ företrädare kan peka ut den enda sanna vägen.” ”Ett exempel som i dag låter nästan vansinnigt: En ledande kårmedlem föreslår en gigantisk satsning på contortatall eftersom den har gått så bra i ett antal små försöksplanteringar. Då ställer sig ingen i kåren upp och ifrågasätter detta. Trots att den samlade svenska erfarenheten av contorta då inte ens var 50 hektar. Nej man sluter upp.”

”Nu gick ju detta gudskelov bra, så här långt i alla fall. Men det finns andra, mindre framgångsrika exempel. Om den starke ledaren säger att vi måste plantera små plantor odlade i en hård pappersförpackning för att de är så billiga, så är det ingen i kåren som ifrågasätter detta. Tvärtom, det tar anmärkningsvärt lång tid innan någon ens vågar viska att de billiga plantorna står och lutar ute i skogarna och att man efter tio år kan dra upp dem med en hand. Med mindre av kår hade denna respons kommit fram tidigare.”

”Skilj mellan skog och skogsindustri”

Vi som varken är skogsägare eller äger skogsindustriaktier kan läsa bolagsrapporter och skogstidskrifter och lära oss att i ett skogsbolag kommer bara en liten del av vinsten från skogsbruket och den övervägande delen från industrin. En delorsak till detta är att de flesta bolag också köper virke eftersom deras egna skogar inte producerar tillräckligt för deras industri. Det ger oss ändå en uppfattning om orsaken till vad vi tycker oss se i avlägsna trakter av den svenska skogen: man avverkar på ställen och med metoder som verkar vara olönsamma. Orsaken är att det inte spelar någon roll för bolaget om avverkningen är olönsam. Det viktiga är att den egna industrin matas. Det är därför som höga naturvärden i otillgängliga skogar blir papper.

Palmér förklarar dessa förhållanden på följande vis:

”I kåren älskar man att se skog och skogsindustri som en enda stor lycklig familj. Ett kluster som man säger i dag. Vad som är bra för skogen är bra för skogsindustrin. Det är förvisso sant för de skogsföretag som har haft råd att behålla skogen. Men för den helt dominerande delen av Sveriges skogsägare är det ju precis tvärtom. Vad som på kort sikt är bra för dem är dåligt för industrin, som höga virkespriser. Och tvärtom.”

”Det här blir extra tydligt när man diskuterar skogsskötsel. Industrins företrädare får ofta en tung roll när vi pratar om framtida trädslag och skötsel i Sverige. Deras mantra brukar vara ’vi måste öka skogsproduktionen – vi står inför en akut virkesbrist’. Alla verkar glömma att vi inte är i Brasilien. De skogar vi anlägger i dag ger inget rejält tillskott till skogsindustrins försörjning de närmaste 50 åren! Då är samtliga befintliga skogsindustrier nedlagda – eller så reinvesterade att de i princip är nya. I Brasilien kan man anlägga den skog industrin vill ha. Det är möjligt när omloppstiden är sju år. Men i vår del av världen, där skogen växer långsamt, är det tvärtom: vi bygger industrier som kan ta hand om den skog som råkar finnas. Och i det perspektivet finns det inte något som heter virkesbrist. Och inga rätt trädslag.”

 

”Lär oss mer om skogsbruk i andra länder”

Palmér skriver:

”År 1421 skickade Kina ut en gigantisk flotta för att se vad man kunde lära av världen utanför Kina. Ingenting, sade man när man kom hem, brände ner flottan och gav sig inte ut på haven igen på 500 år.”

”Och det är lite samma med min utbildning. Visst fick vi lite impulser utifrån, men det var nästan som kuriosa. För innerst inne visste vi alla att utvecklingen skulle gå vår väg. På sikt skulle den svenska modellen bli den ledande skogsbruksmodellen i hela världen. Vi hade ju funnit den rätta vägen. Utländska jägmästare var bättre hornblåsare, det var vi tvungna att erkänna. Men sedan var de inte mycket värda.”
”Detta var ju naturligtvis nonsens. Varje lands skogsbruk är en produkt av natur, historia och ekonomiska förhållanden. Alla länder hittar sina lösningar. Och alla har vi att lära av varandra.”

”Bättre utbildning i hagelskytte!”

Palmér skriver:

”Och så kommer den sista, men viktigaste punkten: Jag har genomgått Sveriges enda akademiska kurs i hagelskytte. Men varför blev jag då inte bättre skytt? Varför blir det så få träffar på skeetbanan i dag? Det måste vara utbildningens fel. Jag är kränkt!”

”Men bortsett från de här tio punkterna, så tycker jag att det är en toppenutbildning jag har genomgått. Och som sagt: jag hoppas att merparten av mina punkter är irrelevanta i dag. Men jag är inte helt säker. Skogen är ett trögt system brukar vi säga. Det tar lång tid ändra skogens ålderfördelning, trädslagsfördelning och tillväxt. Kanske är också skogsutbildningen ett trögt system…”

I avsnittet om hagelskytte är Palmér inte längre ärlig. Han mildrar sin kritik genom att fästa uppmärksamheten vid en bagatell. Han kallar hagelskyttet den viktigaste punkten. Det förstår vi dock är en eftergift åt den självgoda, allsmäktiga och hämnande näringen.

Palmér är klarögd och han är fullständigt allvarlig när han visar att skogshögskolan sprider irrläror. I vems intresse skulle ett universitet sprida irrläror – teser som saknar vetenskapligt underlag? Formellt begränsar sig näringens inflytande på universitetet till poster i dess styrelse. Informellt verkar näringen ha mycket större inflytande.  Palmérs allvarligaste anklagelse och budskap kan tolkas som att näringen undertrycker kritisk diskussion inom och utom universitetet. Man väntar sig inte att skogsnäringen ska ha en kritisk, vetenskaplig, attityd till sitt arbetsområde. Däremot kräver man att ett universitet har det.

14 sept. 2009
Anders Delin

 

 

 

andersdAnders Delin - Skribent och naturvårdare

Pensionerad läkare, MD, specialist i kirurgi. Uppvuxen i Stockholm och i Hälsingland, 1984 – 2002 överläkare vid Bollnäs sjukhus. Ordförande i Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län 1986 – 1996, Initiativtagare till och ordförande i Gävleborgs Botaniska Sällskap 1981 – 2005, initiativtagare till Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker 1991 och till Nätverket Skydda Skogen 2000.