Login Form

Många bedrövade skogsvandrare har i vår fått sina farhågor bekräftade av media - radio, TV och press - som den sista tiden verkligen tagit upp rådande missförhållanden i skogsbruket. Det är faktiskt lika illa överallt!

Fakta är övertygande. Rapporterna är entydiga. Hur ska vi då få en förändring, en vändning? Det är frågan. 

Den opinion som Maciej Zaremba nu skickligt sammanfattar i sin artikelserie har funnits länge och kontinuerligt påvisat missbruk av SVL, slapphänthet och korruption hos FSC, Skogsstyrelsens förödande eftergivenhet gentemot bolagen, negligerandet av internationella avtal… en fantastisk lista som ändå tycks utmynna i att skövlingen ska fortsätta som förut och att varje förändring är obehövlig. 

Zaremba glömmer bara en sak: Artdatabankens lista över hotade arter, som fortsätter att växa och nu upptar över två tusen skogslevande växter, djur och fåglar. Detta enbart skulle räcka för ett underkännande av hela den förljugna ”svenska modellen”. Men industrin vill istället exportera den!

Speciella omständigheter gör skogsbruket till ett demokratiskt problem.  Monika Stridsman är generaldirektör för Skogsstyrelsen. Av hennes svar till Zaremba framgår med all tydlighet hur lite opinionen tillåts betyda. Att människor i stora undersökningar sätter skog som rekreation före produktion, tycks inte intressera henne, än mindre de tusentals förtvivlade insändare som publicerats i lokaltidningar över hela landet de senaste åren. 

Monika Stridsman hänvisar till att myndigheten bara följer lagar och politiska beslut. Så kan det vara, men en generaldirektör kan också vara mer eller mindre nitisk, mer eller mindre inriktad på att vara till lags. Det fanns knappast någonting som tvingade henne att överklaga domen som förbjöd avverkning i Änok. Eller att inte använda den paragraf 18 SVL som domstolen nu stöder sig på. Hennes pinsamma hantering av inventeringsresultaten från Dalarna fanns knappast föreskrivna i instruktionerna. Skogsstyrelsen har också fått försämrade resurser för inventeringar och kontroll av avverkningsanmälningar. Om detta tiger hon lojalt. 

Till detta kommer skogsvårdslagens portalparagraf om miljöns och produktionens jämställdhet. Någonstans tycks det finnas en anteckning om att den ska ignoreras. 

Monika Stridsman är kvinnan i en massa av ”skogskarlar” i en bransch som av urbota tradition vill ha muskler (eller maskiner) och folk med den rätta viljan att ta för sig. Stöddigheten gör sig gällande ända ut i PR-avdelningarna.

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är själv stor skogsägare. Föga förvånande är det svårt att se skillnader mellan Erlandssons och LRF:s politik. Centern, som möjligen en gång var ljusgrönt har på senare år alltmer börjat skifta i mörkblått och hyllar nu extrema, nära nog libertarianska former av självrådighet. Äganderätten har aldrig varit heligare.

Förutom jord, skog och fiske har C makt över såväl miljö som energi, en mycket bra utdelning med tanke på att man bara har fem procent av rösterna, och att det är osäkert om partiets väljare egentligen har förstått var C ideologiskt har hamnat.

Erlandsson är industrins man. Han kommer inte att genomföra nödvändiga förändringar, meddelar istället att rovdriften ska fortsätta. Gentemot EUs försök att bringa ordning i såväl skogsbruk som naturvård ägnar han sig ohöljt åt obstruktion.  Erlandsson torde vara en belastning för regeringen och definitivt för Sverige. Av flera skäl bör han avgå.

Ett demokratiskt problem är alltså att hur starka exempel på överträdelser och regelbrott som än läggs fram, blockeras alla åtgärder lätt av en enda person i avgörande maktställning. Kritiken kan därmed också negligeras av det skogsindustriella komplex där även Skogsstyrelsen ingår. Och man framhärdar, väl medvetna om att man i dagens maktläge egentligen inte behöver svara alls. Inga medgivanden, inga ursäkter. Internt säger man att man måste bli bättre på att berätta hur bra man sköter det hela. 

”Skogsbruket är hållbart” lyder ett av de tomma mantran som saboterar debatten. ”Mängden död ved har ökat”, ”Grodorna har fått det bättre” är andra, och än fler finns i LRF:s inlägg i denna debatt. LRF talar sig varma för familjeskogsbrukarna som ”ägt sin skog i generationer”, men idag finns lika många skogsägare i städerna, varav många ägnar sig åt spekulation som driver upp markpriserna förbi småskogsägarnas smärtgräns. LRF bevakar även deras intressen.

Intrycket är att det alltid är skogsbruket som ska skyddas mot naturvården.

Bolag och intresseorganisationer är politiserade och har dugliga lobbyister med goda kontakter. På ett märkligt sätt har de kunnat skaffa sig status som okränkbara. De är vana att få tala till punkt. De framhåller gärna att skogsbruket är ett nationellt intresse utan en tanke på att det kan tolkas på flera sätt. De motiverar sitt inflytande med betydelsen för landets ekonomi (2,7 % av BNP och vikande), vilket osökt erinrar om Heidenstams ”medborgarrätt heter pengar”. 

Men politikerna är valda av enskilda människor för enskilda människors väl. Vad som krävs är att samhället identifierar och verkar för allmänintresset - så som ett samhälle ska - och samtidigt sätter gränser för särintressena, bolag och markägare, och ger dem tydliga regler att följa. Sådana lagar och regler har alltid funnits, det gäller bara att de ska vara uppdaterade, ändamålsenliga och fungerande, vilket de idag på intet sätt är.

Tyvärr är det uppenbart att systemet saknar inbyggd funktion att ta upp och omvandla felmeddelanden i handling, ens när de blinkar rött. Alla som gärna vill framhålla att ”vi har ju demokrati” borde begrunda denna oförmåga hos systemet. Enda möjligheten, enligt de demokratiska spelreglerna, skulle vara att skogsfrågan kom att dominera nästa valrörelse och att människor verkligen röstar utifrån den. Vilket förefaller utopiskt. Andra frågor befinner sig i samma läge. 

Å andra sidan måste den starka opinionen mot skogsskövlingen i Sverige nu få gehör, allt annat vore orimligt. Och naturligtvis är det bråttom. Medan vi väntar avverkas de sista naturskogarna och ersätts med plantager.

Thomas Tidholm