Login Form

Lennart Persson hävdar (Miljömagasinet nr 39), i likhet med LRF att företagare borde betala hyra för att få tillgång till bär och svamp på privatägd skogsmark. Men detta skulle kräva en lagändring.  Hans undervisning om företagsekonomiska kalkyler och hyreskostnader är alltså irrelevant i dagens läge. Kampanjen om inskränkningar i alemansrätten drivs av markägarna, och syftet kan inte vara annat än att förbättra den egna ekonomin och att stärka själva äganderätten, vilket är en trist en rörelse i tiden. 

Vi tycker alltså inte att detta är rimligt. För det första för att det strider mot det allmänna rättsmedvetandet att någon som inte byggt ett hus, anlagt en park, alltså inte presterat något annat än själva ägandet, skulle ha något att ta betalt för, om det inte förekommer påvisbart slitage eller  värdeminskning. Snikenhet är alltid osympatiskt och ofta löjeväckande.

För det andra för att en egenföretagare i bärbranshen isåfall skulle bli tvungen att skriva hyresavtal med ett absurt antal markägare, veta exakt var rågångarna mellan olika skogskiften går (somliga  är mycket smala) och i god tid innan bären mognat planera sina strövtåg efter bär. Observera att det kan handla om en enda person som säljer bär vidare. Det kan också handla om andra yrkesutövare (biodlare? naturfotografer?), föreningar, ridklubbar, som knappast gör företagsekonomiska kalkyler men är vana att röra sig fritt. Gränsdragningen mellan kategorierna skulle på alla vis bli svår, för att inte säga godtycklig eller omöjlig.  

Varken Lennart Persson eller LRF har några idéer om hur detta konkret skulle genomföras. Och blir det hyrespliktigt att bara passera över marken? Antalet vägbommar och otrevliga skyltar skulle säkerligen öka. 

Det tredje och mest anstötliga är att medan allemanrätten uppmanar till hänsyn och försiktighet och omges av regler som säger att man inte får bryta kvistar, tälta mer än en natt etc, innebär äganderätten numera fritt fram att hugga ner allt som växer och köra sönder marken. Om det sker i strid mot skogsvårdslagen händer ingenting ändå. Den lagen är alltså långt ifrån ”tillfyllest”, den saknar helt sanktioner mot den värsta skövling, vilket är djupt upprörande. Och det är där allmänheten kan se mycket påtagliga missförhållanden. Det är inte bärplockare som kör sönder stigarna. Det är inte ridklubbarna eller naturturistföretagen som hotar den biologiska mångfalden.

Ägandet är en sentida företeelse i historien. I tusentals år har människor strövat fritt. Vi förespråkar inte generellt ett kollektivt ägande, även om det skulle ha fördelar. Vi vill bara uppmana markägarna och LRF till besinning, till att vända blicken mot sig själva och se vad de gör mot den natur som trots allt tillhör oss alla. Och att avsluta kampanjen.

Thomas Tidholm