Login Form

- Två statliga svenska storföretag gör med regeringens goda minne lekstuga av klimathotet


De globala utsläppen av växthusgaser känns för de flesta som ett svårartat hot. Medan det för andra har blivit en affärsmöjlighet. 

Skogsindustrin t.ex. driver sedan flera år en dyrbar kampanj för att övertyga oss alla om att skogsbruk är räddningen undan klimatkatastrofen.

Man påstår i det sammanhanget både det ena och det andra. 

Till exempel att skogsbruket binder lika mycket koldioxid som hela det svenska samhället släpper ut. Alternativt att man binder dubbelt så mycket. Bara man får klartecken att bedriva intensivskogsbruk utan biologisk hänsyn över hela den svenska produktionsskogen. 

Om världens skogar sköttes som den svenska skulle klimathotet i det närmaste försvinna, tror Mårten Larsson, vd för Skogsindustrierna.

Skogsindustrin gör i sin kampanj gällande att det är skogsbruket - inte själva skogen - som åstadkommer underverk med utsläppen. Skogsbruket vill framstå som landets värn mot klimatförändringarna.  

Det märkliga med sådana anspråk är att enligt forskningen  i stort sett allt vad skogsbruket företar sig i skogen gör att utsläppen växer. Det är utsläpp från fossildrivna maskiner, utsläpp av markbundet kol ur sönderkörd mark, utsläpp vid vägbyggen, avverkningar och markberedning, samt naturligtvis ofantliga utsläpp från hela processindustrin. 

Ja egentligen är det bara orörda skogar som binder koldioxid och förmår lagra kol i marken. Om det bara vore för det arma klimatet funnes ingenting lämpligare än att lägga ner skogsindustrin helt och hållet.

Men nu lanseras sänkkrediterna! Idén tycks hämtad från aktiebörsen, där finns troligen motsvarande subtila produkter.

Det stora statliga bolaget Sveaskog sålde nyligen, 1 nov 2011, en sänkkredit till LKAB för SEK 300.000:- Svensk premiär.

Affären gäller en kolsänka, ett underskott i Sveaskogs egna utsläpp som i framtiden kan uppstå om man  med extrema metoder hetsar skog att växa mer än normalt och alltså, med bolagets språkbruk ”minskar utsläppen” mer än normalt.  Den uppkomna sänkan blir efter försäljningen ett slags hink som LKAB sedan kan fylla med sin egen koldioxid. 

Resonemangen hör hemma i den högre skolan.

Sänkkrediter, eller koldioxidkrediter,  är en produktutveckling, kan man säga, av utsläppsrätterna.

En vanlig utsläppsrätt är någons rätt att släppa ut någonting som inte borde släppas ut. Den kan säljas vidare och i stort behandlas som vilket värdepapper som helst.

Genom systemet med utsläppsrätter kan alla tunga utsläppare släppa ut så mycket de vill av allt som inte borde släppas ut. Man köper bara rätten av någon annan som inte har förmått släppa ut sin fulla kvot. Alla blir därmed nöjda.

Handeln med utsläppsrätter är visserligen orimlig av det enkla skälet att största nyttan skulle vara att den upphörde. Bara då skulle verksamheter med stora fula utsläpp tvingas att spara eller lägga ner. 

Men å andra sidan: Systemet avser inte att minska några utsläpp alls, utan tvärtom, att hålla igång verksamheterna, de som skapar såväl utsläppen som själva den oberörbara Tillväxten. 

Ingenting ska behöva läggas ner, oavsett utsläpp. Kan man sammanfatta tanken.

Sveaskog anser sig nu ha tillgång till en egen källa för utsläppsrätter. Det är något nytt.

Alla gröna växter överallt omvandlar koldioxid CO2 till bladmassa och ved. Det lärde vi oss i skolan. Det är en bra sak. De tar hand om kolet C och släpper ut syret O i en mycket avancerad procedur som är ett par miljarder år gammal. 

Fotosyntesen. Därur uppstår såväl Växtligheten som den underbara Luften som vi alla får andas.

Sveaskog tillskriver sig från och med nu denna trädens förmåga och rätten att sälja den vidare. Vi kan då notera att varken Sveaskog eller något annat bolag äger patentet. Det radikalt nya är alltså att detta gamla naturfenomen, varpå allt liv vilar, plötsligt kan betraktas som en bokföringsmässig tillgång i ett enskilt bolag. Varifrån kommer fullmakten? Riksrevisionen? Finansinspektionen? Sankte Per?

Sveaskog utger sig alltså  i ett avtal med LKAB för att sälja en inteckning i den koldioxid som skogen på en del av bolagets skogsinnehav förväntas ”binda” - 20 år framåt i tiden.

Detta är tänkt att fungera sålunda: Sveaskog väljer ut ett lämpligt område. Man väljer då inte en typisk skog, om någon sådan finns kvar, man väljer en planterad skog i sina bästa år. Bara en sådan har förutsättningar att slå medelvärdet för tillväxt /kolinlagring. En lämplig skog består av snabbväxande, troligen genmanipulerade plantor. 

Man väljer vidare ut de 20 år i skogens liv när tillväxten är som störst.

Denna redan trimmade elitskog i sina bästa år utsätts för en hästkur av sällan skådat slag, en uppvisning i intensivskogsbruk. Alla åtgärder, speciellt gödsling,  optimeras. Intensivbehandlingen ska få skogen i det utvalda området att öka sin tillväxt med 30% mer än skogen X. 

Teoretiskt-hypotetiskt alltså. Det har inte hänt än. Man säljer i förskott. Priset är 100:-/ton CO2. Det låter som ett lockpris. Ett helt ton!

Men om nu skog generellt är neutral eller till och med ligger på plus när det gäller att binda koldioxid, och alla typer av störningar ökar utsläppen, HUR ska det då kunna bli minskade utsläpp om man ökar störningarna? Svaret är:

Det beror på hur man räknar! 

Det märkliga, allestädes närvarande konsultbolaget PriceWaterhouseCooper har sammanställt de avancerade beräkningar och simuleringar, certifieringar och kontrollpunkter som avses ligga till grund för det hela och ser till att siffrorna hamnar rätt. 

Dessa regler är emellertid så omfattande och utopiska att de troligen gör sig själva omöjliga, och i vilket fall obedömbara. 

Siffran 58,3 tusen ton bunden koldioxid under 20 år är framräknad med så många antaganden och optimiseringar att den måste betraktas som ett höftskott. Därav den udda siffran, som vill antyda att man vet vad man håller på med.

När tiden gått ut avslutas kalkylen. Först därefter slutavverkas skogen. Då frigörs i princip allt koldioxid som de avverkade träden tagit upp. Poff, kolsänkan är borta! Utsläppen ökar dramatiskt och blir fortsatt höga i c:a 30 år. Ingenting av detta ingår i kalkylen. Pengarna är redan utbetalda.

Det behöver knappast sägas att varken förlusten av biologisk mångfald eller ekosystemets totala sammanbrott nämns någonstans, än mindre belastar kalkylen. 

Detta är inte fantasy, det pågår idag. 

Märkligt, för visst har vi väl naturvårdspolitik, miljömålet Levande skogar..? Men på Naturvårdsverket svär man sig fria från all inblandning. ”Det här måste vara någonting vid sidan av den ordinarie handeln…”. 

Man vet inte närmare. Säger man officiellt. Men mycket talar för att Sveaskog/LKAB:s affärer ingår i en storslagen lobbyverksamhet.

Senaste nytt är att Sveaskog/LKAB på egen hand har vänt sig till ”EU” för att få sina hemsnickrade sänkkrediter godkända som ordinarie utsläppsrätter! Inte ens detta tycks vare sig Landsbygdsdepartementet eller Miljödepartementet känna till närmare. – Läste nånting i tidningen… säger man. 

Någon förklarar att dessa bolag är självständiga gentemot staten, de kan förstås göra som de vill. - Men staten är ju ägare, har man då inte representanter i styrelsen? -  Jo visserligen, men.

..Osäkerheten tar sig nästan saudiska proportioner. Svårt att få klarhet i vad som pågår, om det inte helt enkelt är så att bolagen bedriver skogspolitik för regeringens räkning . Sverige har stora ambitioner på det området. Och en tjänsteman tillstår efter ett långt samtal att ”regeringen gillar det här…”.

Och det förstår väl vem som helst.

Syftet med alltsammans är, som vi anar, inte att göra en insats för ”klimatet”.  Inte heller är intäkterna från försäljningen av sänkkrediterna av betydelse. För Sveaskog handlar det istället om att introducera och motivera intensivskogsbruket, som står i begrepp att införas i stor skala, men redan råkat i vanrykte på grund av de miljökatastrofala effekterna. Det är här skogsbruket mycket resolut lämnar naturen bakom sig och blir en frilufts-kemisk-teknisk industri i en f.d. skog nära dig.

För LKAB handlar det nog bara om att kunna fortsätta som förut, som alltid. Istället för att minska sina utsläpp köper man kvävegödsel åt Sveaskog. Och hjälper till med en kampanj.

Tråkigt nog orsakar just kvävegödsel mycket stora utsläpp, vid tillverkningen, på marken och till slut i havet.

Det viktiga är att man ger varandra alibi för miljöstörande verksamhet.Ett pilotprojekt. Om det här går igenom kommer det mera i samma stil.Skogsindustrin jobbar på det. Det kan bli hur stort som helst det här.

Ja… och om jag har träd på min tomt, släpper då min bil ut mindre koldioxid? Om jag har en hel dunge, kan det då sägas sänka min grannes utsläpp? Och skulle jag kunna ta betalt för det? 

Dessutom: Koldioxiden vet väl att träden är mina?

Den nygamla kampen för Äganderätten ingår här förening med en särskild tidstypisk Gränslöshet.

Det finns lagstiftning mot bedrägeri och geschäft.  Men å andra sidan, regeringens centerpartister, som lagt under sig näingarna, landsbygden, jord och skog, alltihop, tycker illa om regleringar. Och älskar entreprenörer.  

Äger Sveaskog syret också? Blir kanske nästa fråga. Det vore ännu större. 

Men tyvärr, allt är ett motbjudande spektakel. 

Två statliga svenska företag gör lekstuga av klimathotet. 

Thomas Tidholm