Login Form

Naturen blir mer och mer ett minne, en anakronism i denna tid. Så tänker ledande politiker utan att reflektera. Så tänker jag, men jag sörjer. Jag borde sluta med det.

Naturen är hotad, säger man ofta. Det är så att säga överenskommet. Innebörden är egentligen att naturen nu har fått sin plats, sin status som undantag. Den är hotad men ingen vill lyfta av hotet. Ständigt undersöks, på högsta nivå, möjligheten att hota lite till. Två procent levande skog är skyddad i landet. Detta är sinnebilden för hotet. Det skyddade området är visserligen något större än för femtio år sedan, men då var skogsbruket inte lika effektivt och allomfattande. Även skogar som brukades kunde då innehålla en hel del natur. Man hade inte börjat tänka som man gör nu, att man kan ju ta allting.

Nu står de två procenten där som öar i industriskogen. Jag går i min skog, jag kliver över rishögar. Men på några ställen står oskyddade rester av det vi hade en gång. Där växer till exempel märkliga örter under gamla aspar. Sådant finns egentligen inte. Det fanns ugglor där förr. Kanske visste de att deras tid var ute. Naturen finns i små skuldmedvetna fläckar, några procent, enklaver för sådant som är helt och hållet olönsamt. Skalbaggar, lavar, fruktansvärt oanvändbara saker. 

Naturen kan kanske bli natur igen, ja till och med orörd igen. Det tar bara ett par hundra år, och om man inte är så noga kan man se det börja hända efter sjuttio. Kanske femtio på vissa ställen. Då har det uppstått en känsla av att ingen har varit där på länge, och allt täcks av en tunn grön hinna. Men så långt får det inte gå, anser ägarna. Man gallrar därför med femton års intervall. Avståndet mellan brukningsvägarna är 22 meter, för skotarkranen når 11meter. Det som finns däremellan är inte natur. En detalj ur det moderna skogsbruket. Ägarna äger allt, djuren och fåglarna och en massa annat, hundratals små organismer som de inte ens vill ha. Måste cellulosan blandas upp med allt det där? Och det försvinner mycket riktigt. Bara träden blir kvar. De blir allt mer abstrakta och liknar pengar.

Kanske kan man i framtiden, när stamcellsforskningen avancerat, odla ren cellulosa utan denna omväg? Men igår såg jag en väldigt stor gammal björk vid ett ödeställe. Den bara stod där och dog, ingen hade brytt sig om att ta ner den, vilket är mycket ovanligt. En hackspett satt där. Sen flög den, men lät glad, lite längre bort. Många vill tro att natur och skogsbruk är jämförbara storheter, så att de skulle kunna samsas som vore de olika brukningsformer. Men naturen har ett helt annat innehåll. Den har ett allvar. Natur är något som lever, ja den är en väv av liv. Den är i grunden ett andligt tillstånd. Den är en väl bevarad hemlighet. 

När jag kommer till en plats där natur har uppstått, eller dröjt sig kvar, blir jag ibland stående. Det kan vara en mycket liten plats med några videbuskar vid en bäck. Där finns en närvaro av något som inte kan förklaras. Det är väven som har vuxit sig tät, det är organismerna på den platsen som kommunicerar med varandra så intensivt att man nästan kan se det. Som ett slags ljus.Jag talar inte gärna om detta. Få s.k. naturvänner gör det. Ingen finns att försvara den upplevelsen, för vem vill göra bort sig? Vi har alla anpassat oss och kallar det hellre ”biologisk mångfald” eller ”ekosystemtjänster” sådant man kan förhandla om, och förlora för det mesta.Men när vi säger att vi är beroende av naturen, är det hemligheten vi inte kan leva utan.


Thomas Tidholm