Login Form

Vackert om livet i gammelskogen

Än lever skogen
John Hallmén Roine Magnusson Pelle Svensson
Norstedts

Genom bland annat extremt närgången fotografering träder här otroligt vackra bilder av livet i gammelskogen fram. Detaljer som lätt går den skogsvandrare som inte ger sig tid att stanna upp och titta lite närmare, förbi. Eller som av andra kanske missas eftersom det bara är ”kryp”.

Närbilderna varvas med panoraman över storslagna skogslandskap, miljöbilder inifrån djupa gammelskogar och målande texter om vikten av dessa miljöers bevarande. Resultatet blir en väldigt trevlig och i många stycken unik bok.

Detaljutsnitt från vedlevande skalbaggars olika kroppsdelar kombineras med fakta om det känsliga samspelet mellan larvutveckling, svampsporer och död ved i olika nedbrytningsstadier.

Fokus ligger på arterna och livet i den naturliga skogen (som här benämns gammelskogen) till skillnad från den planterade skogen som i boken kallas för kulturskog, trots att den inget har med kultur att göra.

Här beskrivs skillnaden mellan den orörda naturligt utvecklade skogen och det av skogsbruket skapade landskap av virkesodlingar där livet trängs bort och artrikedomen är kraftigt reducerad.

En del kartor och statistik presenteras, likaså rödlistan med antal arter och hur dessa kategoriseras. Skogens roll i förhållande till klimatet behandlas också. Faktamässigt ger boken en bra sammanfattning. Bra som grundkurs och inspiration för den oinvigde som vill lära sig mer, men bokens styrka ligger framförallt i känslan den förmedlar genom sin geniala skönhet i kombinationen vackra bilder och gripande texter som sveper in i gammelskogen och får den att tala:

”Mitt livsutrymme blir mindre och mindre. Av dem som delar det; små som stora, har många flytt. Nödda och tvungna av omständigheter som de inte gjort sig förtjänta av och inte kan styra över. Det är orättvist. Det är respektlöst. Jag har knappt ord för vad jag känner. Jag har inga stora krav. Jag vill inte leva av lyx. Det enda jag vill är att få bli lämnad i fred.”


Robert Svensson