Anders Delin

Under inventeringen av vissa nyckelbiotoper på privat mark och på Stora Ensos mark i Lingbo våren 2001 kom det mycket intressanta beskedet från Per Mellström i StoraEnso att bolagets folk hade hittat alm Ulmus glabra på ett nytt ställe i Lingbo, vid Krokbäcken, på Lingbo 5:1 och 3:8, koordinater 67713 15451.

Vid några tillfällen har olika grupper ur Naturskyddsföreningen besökt platsen, och floran närmare inventerats, se VÄX 1/2002. Förutom många småalmar och åtskilliga almstammar kring 25 cm diameter hittade vi även en hasselbuske Corylus avellana. Övriga anmärkningsvärda arter där var blåsippa Hepatica nobilis, vårärt Lathyrus vernus, myskmadra Galium odoratum, tibast Daphne mezereum, stinksyska Stachys sylvatica och skogstry Lonicera xylosteum.

Som vanligt när man finner ädellövträd i skogen undrade vi om dessa almar hade sitt ursprung i något planterat träd, och letade efter husgrunder eller andra spår av bosättning. Några sådana spår lyckades vi inte upptäcka. Vi frågade också ortsbefolkningen om det var känt att platsen hade varit bebodd. Ingen kände till någon bosättning där.

Jag har nu gått igenom det gamla kartmaterialet från området. Den äldsta kartan på Lantmäteriet är "Charta öfver Lingbo och Fallets skog belägen uti Skog sockn, 1801". Kartan är i flera delar, och på del 4 finner man en ganska detaljrik återgivning av dessa skogar, med sådana avvikande markslag, som har tillräckligt stor utbredning. Skogen är som vanligt på dessa gamla kartor vit, myrarna fläckiga i flera färger och de fåtaliga slåttermarkerna gröna. Hällmarksskogar som "Skalberg" och "Sandtjärnshällerne" är markerade med koncentriska svaga konturlinjer och namn. Krokbäcken finns inte med på kartan, men man kan ganska lätt lokalisera sig på kartan med hjälp av de nämnda hällmarkerna och myrarna. I den trakten där almlokalen finns ser man ingenting avvikande från skogen i allmänhet, varken hus eller äng.

Nästa karta är från laga skiftet 1866-1870. Den är mer detaljerad. Den visar liksom föregående karta var slåttermarkerna är belägna. Krokbäcken är utritad liksom stigen (vägen?) till Fallfäbodarna, som löper så som stigen gör på gula kartan, d.v.s. på 300 m avstånd från almlokalen. Det finns ingen fäbod i närheten av almlokalen. Myrarna sydost om almlokalen syns. Inte heller på denna karta finns något som avviker från vanlig skog på platsen där alm och hassel nu växer.

Kartorna ger ingen information om kolningen, som sannolikt har ägt rum på mycket stora delar av skogsarealen i Lingbo. Folk bodde länge på skogen, dock huvudsakligen vintertid, och det är kanske mindre troligt att någon skulle ha förskönat sin kolarkoja genom att plantera en alm där.

Det finns två huvudtyper av biotoper där ädellövträd växer spontant i Hälsingland. Den ena är bergroten, marken nedanför en bergbrant, särskilt om den är vänd mot öster, söder eller väster. Den andra är bäckstranden, särskilt där vattnet genomsilar omgivande mark. Den aktuella lokalen representerar den senare typen.

Sammanfattningsvis är det alldeles självklart att almlokalen har haft besök både av folk och fä sedan hundratals år, men det finns inga tecken på att platsen skulle ha varit bebodd under de senaste 200 åren. Vi får därför kanske tills vidare betrakta almen och hasseln där som spontana, möjligen relikter från en varmare tidsålder.