Anders Nordin
Publicerad i VÄX nr 2/2006

I förra numret av VÄX diskuterade Anders Delin sotlavens Cyphelium inquinans "rätta" substrat. En snabbkoll av de kollekter av arten som finns i UPS (Evolutionsmuseet, Uppsala universitet; http://www-hotel2.uu.se:8888/cgi-bin/wwwdrive.fytotek/medium) visar att förhållandena inte riktigt stämmer med denna uppfattning.

Totalt fanns vid tillfället för kontrollen 146 kollekter, varav 106 från Sverige. Vi har kollekter från 17 landskap. Saknas gör Bl, Hl, Bh, Dls,Vsm, Mpd, Ång, Hrj, Lyl, PL, TL (men enligt Nordic Lichen Flora finns arten i alla floraprovinser i Sverige). För endast 6 av dessa angavs substratet vara stubbar av barrträd och döda träd. 59 var samlade på byggnader av olika slag, 48 på bark av diverse träd (gran 20, ek 12, klibbal 5, tall 3, björk 2, lärkträd 2, lind 2, sälg 1 och en 1), 11 på döda grangrenar/kvistar, tre på ekved och en på sten. Flera kollekter saknade uppgifter om substrat. Björk är klart underrepresenterad i samlingarna.

Ekförekomsterna är naturligtvis sydliga (nordligast i Gst) och definitivt underrepresenterade i samlingarna. Jag har noterat den i fält åtskilliga gånger i Östergötland. På ek växer den både på ved och bark, t.ex. på den berömda Lojsta-eken på Gotland, där jag själv sett den och där den samlats av Gunnar Degelius 1943. Stenförekomsten är också från Gotland. En av alförekomsterna är från Hls, annars de 8 resterande på byggnader. De flesta kollekterna är från Dalarna (29) – delvis beroende på storsamlaren Hermansson, som f.ö. står för flera kollekter även från andra landskap, och här är det stor dominans av byggnader, men också al, lind, sälg, granbark och grankvistar. Uppland kommer tvåa med 15 kollekter och här är substratspridningen störst. De nordliga kollekterna från Jmt och uppåt är nästan uteslutande från gran, både trä och bark, och de allra sydligaste, d.v.s. de från Skåne (3), på bearbetat trä. Själv har jag sett arten på skrovlig bark av gamla grova björkar vid åtskilliga tillfällen, t.ex. i Rosersbergs slottspark.

Jag kan hålla med om att bearbetat virke kan betraktas som ett sekundärt substrat. Men uppenbarligen är arten för övrigt inte alls så sparsmakad. De många fynden på bearbetat virke visar bara att arten haft god förmåga att etablera sig på nya substrat, och förmodligen har antalet lokaler därmed ökat betydligt. När nu gamla träbyggnader, gärdsgårdar och dylikt börjar försvinna utan att successivt ersättas med nya, trängs arten på nytt tillbaka till de mer naturliga substraten och antalet lokaler minskar. Det är naturligtvis trist. Ännu värre är det dock för arter som inte har sotlavens breda substratspektrum, som t.ex. Caloplaca furfuracea, träspricklav Acarospora anomala och thelomma Thelomma ocellatum. Att rädda dessa är inte en skogsvårdsfråga. Snarare måste vi liera oss med kulturminnesvårdarna.