Anders Delin

Nordupplands kantiga moränblock möter här på bred front allt vatten från Dalarna. Älven har ännu inte grävt någon riktig fåra. Högvattnen läger upp bördiga älvsediment längs älvfårorna, in över de flacka holmarna. Delar av samma sediment eroderas sedan ibland bort när ett nytt högvatten banar nya vägar. Fårornas botten är ojämn av större och mindre block.

Smala älvfåror vindlar fram mellan låga holmar med yppig högvuxen och gammal skog, där lövträden dominerar. Asp Populus tremula, ask Fraxinus excelsior, björk Betula pubescens och pendula, ek Quercus robur och lind Tilia cordata i väldiga dimensioner kantar älvfårorna, som öppnar siktgator genom vårgrönskan.

Vissa delar av fårorna är vattenfyllda, andra torrlagda. I en göl lyser den gula näckrosens Nuphar lutea halvt utvecklade flytblad nere i det klara vattnet. Nu innan blomningen är det de tjocka jordstammarna som är gula, som majskolvar, fast med ärr efter föregående års blad. Skräddarna sprätter på vattenytan under majsolhimmeln, i en svag östanfläkt.

I torrlagda fåror spirar blågrön starr, kanske vasstarr Carex acuta, och rent grön, kanske flaskstarr Carex rostrata. Det dammar av torkat slam från den liggande fjolårsstarren. Det är spår efter den nyss avslutade skogsfloden. Fjällfloden – om det blir någon i vattenregleringens tidsålder – har inte anlänt. Nere mellan starrbaserna spirar ljusgröna smala tungor, bladen till äkta förgätmigej Myosotis scorpioides. Mindre hackspetten ropar.

På de flacka holmarna av älvsediment står träden tätare, men ett buskskikt får också rum, och nu i vårgrönskan är sikten genom skogen fortfarande god. En människa syns på bortåt 50-100 meters håll, om hon inte gömmer sig bakom någon grov stam. Det finns stammar som kan dölja två personer skuldra mot skuldra.

Sumpviolen Viola uliginosa är översvämningsmarkernas karaktärsväxt, speciellt nu när de blommar rikligt i stora violetta öar i det ljusbruna täcket av fjolårslöv och det gröna av spirande blad. En klargul citronfjäril jagar en blekgul, men hejdar sig bland violerna. Bland andra gröna blad har några breda gräsblad en särskild glans. Fjolårsstråna, som legat pressade av snön, visar att de tillhör en planta av långsvingel Festuca gigantea.

Sylvassa liljekonvaljeskott Convallaria majalis har perforerat fjolårslöven och utvecklat sina ljusgröna blad till strutar mellan de oföränderligt mörkgröna skavfräkenstammarna Equisetum hyemale. På en sned yta på ett stort block viftar stenbräkens Cystopteris fragilis nya fina blad i den svaga vinden. Vårärten Lathyrus vernus når nästan till knähöjd och har blomknopp, men bladen är ännu smala, outvecklade. Skogstrybladen Lonicera xylosteum står plana och ludna, olvonbladen Viburnum opulus veckade och glansiga.

Skavfräkenklonen med de hundratusentals skotten har vuxit ända fram till en av älvfårorna och ned mellan blocken till vattnet. Där slutar de. På andra sidan, tre meter bort, där nästa holme tar vid, med likadan skog och likadant liljekonvaljöverflöd, där finns inte ett enda skott. Lite björnbärsrevor Rubus sp. nere bland fräkenstammarna snärjer fötterna. Det ger en sydsvensk känsla.

På vissa ytor är det vitsippor Anemone nemorosa som dominerar. De blommar. En halvmeterstor klon har halvfyllda blommor. Ängsfräken Equisetum pratense är halvvägs utvecklad. Spridda små irisplantor Iris pseudacorus står här och var även uppe på det torra.

Svensk Lichenologisk Förening
De gamla ekarna upptar större delen av vår uppmärksamhet. Det är Svensk Lichenologisk Förening som har anordnat exkursionen. Åtta människor med näsorna mot barken och luppen framför ögat granskar var sin bit av ekstammen utan att trängas. Övriga nitton deltagare är utspridda bland andra trädstammar och bland block i strandkanten. Den gamla grova eken är artrik på sin yta. Nertill och fläckvis även upptill är den klädd av grov baronmossa Anomodon viticulosus, och något även av liten baronmossa Anomodon longifolius. Allra längst ned sitter trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Där lavar får plats växer almlav Gyalecta ulmi och en som sannolikt är blek kraterlav Gyalecta flotowii.

De gamla ekarna hyser även tickor, men det är egentligen inte deras årstid. En flerårig art som syns tydligt även i maj är plattickan Ganoderma applanatum. Den luras dock genom att vara mycket mindre än vi är vana att se den på asp. En annan flerårig art som finns på ekarna här är ekticka Phellinus robustus. På liggande grenar och stammar av ek ser vi rutskinn Xylobolus frustulatus.

En av områdets mest anmärkningsvärda lavar, jättelav Lobaria amplissima, växer på en gammal ask, där även lunglav Lobaria pulmonaria och piskbaronmossa Anomodon attenuatus finns.

På block i strandkanten finns gråblå skinnlav Leptogium cyanescens och slanklav Collema flaccidum tillsammans. Torkade av solljuset är de lätta att skilja. Den förra har den färg namnet anger, den senare är svart. Den gråblå skinnlaven är starkt knuten till älvstranden och finns på många håll i nedre dalälvsområdet. Slanklaven finns i flera andra habitat.

Experterna snokar rätt på oansenliga rariteter. De måste peka ut platsen där man ska titta för att få syn på sådant som de redan både sett och artbestämt: Ekpricklav Arthonia byssacea, puderfläck Arthonia cinereopruinosa o.s.v. Blekspik Sclerophora nivea och svart klotterlav Opegrapha varia är något lättare att upptäcka och känna igen.

Diskussion uppkommer kring en grågrön skorplav med ljust rödbruna apotecier. Det är antingen lönnlav Bacidia rubella eller slät lönnlav Bacidia fraxinea. Småningom visar det sig att bägge arterna finns i området.

På en punkt där många stannar länge, fascinerade av ekarnas och de andra skönhet i sin ålderdom och förfall, finner vi ekspik Calicium quercinum tillsammans med gul dropplav Cliostomum corrugatum. Det är ingen tillfällighet att växer på samma sydexponerade nakna ekved. Maria Dahl (2003) har visat att ekspiken sannolikt parasiterar på dropplaven. Marken är täckt av myska Galium odoratum.

En 8 mm stor grönaktig fläck med halvmillimeterstora ljusa prickar på basen av en klibbal i ett klibbalkärr vid Bufjärdsängen blev antagligen exkursionens intressantaste fynd, eftersom artbestämningen fick vänta trots att alla de skickligaste kröp och granskade fläcken. Den finns nämnd som troligen en Fellhanera-art i Janolof Hermanssons rapport, men kanske får vi småningom veta mer om den.

De områden som besöktes under dessa två dagar är Spjutholmen, Björköns norra del och området kring Bufjärden: Bufjärdsängen, Skomakarängarna och Harön. Namnen är hämtade från gula kartan. Spjutholmen ligger i Gästrikland, övriga platser i Uppland.

En fylligare beskrivning av exkursionen har publicerats av Janolof Hermansson 2004. Där finns också en fullständig lista över lavfynden.

Citerad litteratur
Dahl, Maria. 2003. Kampen om barken – gul dropplav och ekspik på ek. Svensk Bot. Tidskr. 97:201-205
Hermansson, Janolof. 2004. SLF:s vårexkursion 8-9 maj 2004 i Nedre Dalälvsområdet. Lavbulletinen 2/2004, sid. 36-46