Ger bättre riskspridning

 

Naturlig blandskog i ryska Karelen. Foto: Robert Svensson

 

Den senaste tiden har sättet att bruka den svenska skogen livligt debatterats. Fokus i debatten har legat på om det nuvarande kalhyggesbruket skall fortsätta eller om det skall ersättas av kontinuerlig gallring, så kallat kontinuitetsskogsbruk.

Denna fokusering på enbart två alternativa brukningssätt är som jag ser det mindre lyckosamt. Jag menar att skogsägaren i stället vid val av skogsskötselmetod bör följa skogsvårdslagens produktionsmål, som säger att citat: ”Skogsproduktionens inriktning ska ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar”.

Att, som nu verkar vara fallet, försöka införa en schablon över hela skogslandskap, riskerar att bli helt fel. I stället bör olika former av skogsskötsel tillämpas i olika delar av landskapet, allt beroende på markförhållanden, klimatförhållanden med mera.

Ett mer varierat brukande av skogen skulle, utöver större handlingsfrihet för framtida generationer, även medföra bättre riskspridning, ”alla ägg läggs inte i en korg”. Kommer en klimatförändring, eller svampsjukdomar, insektsangrepp etcetera, slås inte hela skogen ut, utan enbart delar av den.

Ser vi till den biologiska mångfalden, bör möjligheten till återkolonisation av olika arter öka i en ny uppväxande varierande blandskog jämfört med en monokultur. Det är därför viktigt att planera skogsbruket så att olika trädarter ges möjlighet att få återkomma efter avverkning, att vissa avsnitt brukas så att trädskiktet i stort sett behålls, det senare gynnar arter som gran.

I andra intilliggande områden bör skogen glesas ut mer så att blandskog kan kolonisera, längre bort kan ännu större ytor öppnas upp för de ljusälskande trädarterna, enbart fröträd av stormfasta arter som tall, asp och vårtbjörk, lämnas. På så sätt skapas ett ”böljande” skogslandskap, inte ett ”blockmönstrat” plantagelandskap, eller ett kontinuitetsbrukslandskap utan större ljusinsläpp. När så visar sig nödvändigt kan olika former av kompletterande artificiell föryngring av olika trädarter tillämpas. I flertalet fall lär detta dock vara obehövligt, naturlig föryngring ger ofta täta plantuppslag.

Någon kanske här invänder att ett sådant mer varierat skogsbruk skulle bli alltför komplicerat. Men skall verkligen schabloniseringsargumentet få omkullkasta de ökade möjligheter som skogsskötsel inriktad mot skogligt mångbruk skulle innebära, bättre anpassad virkesproduktion, vilt, turism, biobränsle, biologisk mångfald?

Dessutom är merparten av den skog som nu avverkas olika former av naturligt föryngrad blandskog. Träd av olika arter och olika storlekar skördas. Dessa läggs sedan sorterade upp i olika högar vid vägen.

Tekniskt sett finns således knappast något hållbart skäl för schablonisering.

På några punkter kan det krävas politiska justeringar i den nu gällande lagen, om portalparagrafens intentioner om en framtida handlingsfrihet i användandet av skog, skall kunna uppfyllas. Det gäller paragraf sex där nuvarande rekommendationer om avverkning av restskog, hyggesrensning, åtgärder mot försumpning bör utgå. Denna föreskrivna ”bortstädning” av naturlig föryngring, små träd, buskskikt, minskar nämligen möjligheten till uppkomst av blandskogar.

Ett bevarat buskskikt gynnar i hög utsträckning fågelfaunan, områden med källor, blöt mark, har betydelse för olika arter. Om de små träden får vara kvar kan det visserligen ta något längre tid för avverkningsmaskinerna att fälla större träd, med en viss ökad kostnad som följd, men denna kostnad bör uppvägas av att mångfalden i den återuppväxande skogen gynnas. Eftersom det inte finns några egentliga krav på att ny skog skall anläggas genom plantering eller genom sådd, utan enbart om så behövs, krav om stödplanteringen viss tid efter avverkning, behöver inte övriga delar av paragraf sex justeras.

För att gynna ett mer småskaligt, varierat, skogsbruk bör även § 11, § 12, det vill säga de delar av skogsvårdslagen som behandlar högsta arealer för avverkning justeras. Enligt nuvarande skrivning får de skogsägare som äger 50 hektar skog eller mer inom en kommun, eller sammantaget inom flera kommuner, inte kalavverka mer än hälften av denna vid ett tillfälle.

Det är nu dags att i grunden omformulera texten om tillåtna arealer för kalavverkning. Nuvarande text bör ersättas med en mer detaljerad beskrivning av hur avverkning skall ske. På så sätt skulle ett schablonart kalhyggesskogsbruk kunna motverkas.

I skogsvårdslagen 30 § står bland annat att ”vid skötsel av barrskog ska inslag av lövträd behållas, om växtplatsen är lämplig för sådana träd”. Här bör den senare delen av meningen utgå. Alltså: det står enbart att inslag av lövträd ska behållas vid skötsel av barrskog. Vidare står det att skador till följd av skogsbruksåtgärder ska undvikas eller begränsas för växt – och djurarter som är rödlistade i kategorierna akut hotade, starkt hotade, sårbara eller nära hotade.

Här bör de rödlistade arternas namn anges, samt vilka skogliga åtgärder som krävs för att de skall bevaras. Vidare bör de nuvarande råden om att vid avverkning spara äldre lövträd utökas till att även spara vissa lövträd vid röjning och gallring. Om inte yngre lövträd sparas finns ju knappast någon återväxt när de äldre lövträden dör!

De olika lövträdsarter det rör sig om bör även utökas i förhållande till nuvarande text och precist anges. Nu anges ek, bok, sälg, asp, vårtbjörk, hassel, lind, idegran, vresalm, getapel. Flera ytterligare arter bör tas med, t.ex. rönn, gråal, klibbal och hägg. Förslagsvis bifogas listan i tabellform, så att de som röjer ungskog och gallrar lätt kan lära sig vilka trädarter som ska behandlas varsamt.

Skogen är ingen åker, den bör få fortsätta vara skog.

Stig-Olof Holm