Det gäller livet!

Filmaren Boris Ersson blir bortmotad av en vakt vid Swedwoods fabrik i ryska Karelen. Foto: Robert Svensson

 

För ett år sedan besökte jag ryska Karelen tillsammans med journalisten Per Shapiro. Vi skildrade i SVT:s Uppdrag Granskning hur IKEA:s dotterbolag Swedwood kalhugger urskogar i Karelen.

Nyligen återvände jag för att se mer av skogarna. Jag besökte också de karelska byar där läkaren och folklivsforskaren Elias Lönnrot under flera resor på 1830- och 1840-talen tecknade ner de dikter och sånger som blev grundmaterialet till hans berömda diktverk Kalevala. I Finland betraktas Kalevala som landets nationalepos. Jag upptäckte att sångerna och dikterna fortfarande lever. Precis som Lönnrot mötte jag vänliga människor som delade med sig av sina sånger och berättelser. De två sista dygnen av mitt besök fick jag ett ovanligt tillfälle att tillsammans med en naturguide vandra och filma i ett naturskyddsområde som normalt är stängt för besökare.

Det ryska reservatet och fem naturreservat på finska sidan av gränsen bildar en gemensamt naturskyddsområde som invigdes 1989 och kallas ”Vänskapens Naturreservat.” I de här skogarna miste tusentals finska och ryska soldater sina liv under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen 1939-1940. Nu samarbetar de tidigare fienderna genom att bedriva naturvård i skogen. 

När jag kom hem läste jag en debattartikel i Norrbottenskuriren som även har publicerats i andra tidningar. Där kritiserar den tidigare chefen för Norrbottens skogsägare Thomas Bergsten både miljörörelsen och massmedia. Han skriver: ”Massmedias positiva hantering av miljöfrågor, vilka konsekvenser kan den ha på samhället? Man upplever uppenbarligen att miljöfrågor är så ”rätt” och ”riktiga” att det är otänkbart att man behöver kritiskt granska miljöpartiet, miljöorganisationer, Naturvårdsverket eller generellt ”god miljövård.”

Bergsten skriver vidare: ”I Jokkmokks kommun är cirka 70 procent av skogsmarken skyddad genom olika typer av reservat. Trots detta driver Länsstyrelsen ytterligare reservatskrav inom kommunen och olika miljögrupper försöker hitta områden som kan stoppas från avverkningar.” 

Jag har hört den här sortens påståenden från skogsbrukets företrädare förut. Så jag bestämde mig för att granska Thomas Bergstens artikel. Här är resultatet: Andelen skyddad produktiv skog i Jokkmokks kommun nedanför den fjällnära skogen är 3,8 procent. Om man räknar in den fjällnära skogen så är cirka 15 procent av den produktiva skogen i Jokkmokks kommun skyddad – inte 70 procent som Thomas Bergsten felaktigt påstår!

 

Källor: Offentlig statistik från Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Lantmäteriet. 

Vid FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya 2010 antog Sveriges regering tillsammans med 193 länder ett FN-beslut om att stärka den biologiska mångfalden på jorden genom att skydda 17 procent av viktiga land- och vattenområden med hög biologisk mångfald. Det här beslutet oroar delar av skogsindustrin som fruktar att det ska bli ännu fler skyddade områden. Därför bedriver man en kampanj där man försöker trixa med siffrorna över hur mycket skyddad skog det finns. Man kallar fjällbjörkskogar, myrar, stenskravel, berg och annan improduktiv mark för skog. Sedan säger man: ”Vi har redan skyddat tillräckligt.” Men de här är inget annat än lögn och bedrägeri. 

Bakom nästan varje nytt skyddat område natur finns ofta lokala människor som på sin fritid försöker skydda den finaste naturen där de bor. Eftersom Thomas Bergsten utgår från Jokkmokk i sin artikel ska jag också göra det. I Jokkmokk har läraren och biologen Mats Karström, apotekaren Sonja Kuoljok och de övriga medlemmarna i skogsgruppen Steget Före under mer än 25 år inventerat närmare 500 skogar. Genom tusentals timmar av oavlönat arbete har de hittat så stora naturvärden att mer än 100 av de finaste gammelskogarna i Jokkmokks kommun har kunnat räddas. För detta enorma arbete har Mats Karström och Steget Före fått en rad svenska och internationella priser, tex Edbergpriset, ArtDatabankens Naturvårdspris och Skogsstyrelsens förtjänstmedalj i guld 2011.  

Andra som bör hedras är Hans Andersson som ägnade en stor del av sitt liv åt att skydda och skildra taigans skogar i Norrbotten och Ryssland. Edvin Nilsson gjorde nationalparkerna Sarek, Padjelanta och Muddus berömda genom sina fotografier och böcker. Domänverkets förre jägmästare i Jokkmokk, Bengt Edholm, som var chef för både skogsbruket och nationalparkerna, försökte rädda de finaste gammelskogarna och mildra effekterna av det storskaliga skogsbruket med tunga maskiner, kalhyggen, besprutningar och andra ingrepp.

Bengt Edholm blev hårt utsatt, ja mobbad av Domänverkets ledning för det. På senare år har Daniel Rutschman och medlemmarna i föreningen Skydda Skogen gjort stora insatser för att rädda gammelskogarna. 

Men Thomas Bergsten skriver: ”Ett resultat av agerandet är att både sågverk och spånskivefabrik nu är nedlagda i kommunen.”

Skulle naturvården ha tvingat skogsindustrierna i Jokkmokk i konkurs? Jag tog kontakt med två personer i Jokkmokk som var med när de båda fabrikerna lades ner: Förre näringslivschefen i Jokkmokks kommun, Lars Andersson, berättar: ”Det var inte alls naturvården eller några reservatsbildningar som gjorde att sågen och spånplattefabriken lades ner. Spånplattefabriken hade en rad problem med sina produkter och kvalitén. För sågen var problemet strukturomvandlingen inom skogsnäringen. Stora sågverk och massafabriker byggdes nere vid kusten och de små inlandssågarna kunde inte konkurrera om virket.” 

Henry Hedman, en av delägarna vid sågverket i Jokkmokk, håller med: ”Domänverket gick ihop med ASSI och bildade Assi Domän. På så sätt fick dom kontroll över hela virkeskedjan från skogen till sågverken vid kusten. På den privata sidan hade SCA egna fabriker. Vi fick inte tag på det virke vi behövde. Att vi tvingades sluta hade inte ett dugg med nationalparkerna eller naturvården att göra.” 

Lars Andersson och Henry Hedman är inga miljöaktivister. De talar bara sanning.

Thomas Bergsten borde be om ursäkt för sina oförskämda och felaktiga påståenden. Så riktar Bergsten sin kritik mot mig: ”Vid SVT:s granskning av IKEA:s verksamhet i Ryssland följde man slaviskt miljögruppernas kritik av avverkning av gamla träd. IKEA:s skogsbruk bedrivs i enlighet med FSC:s normer.” 

Jo, det var jag som filmade IKEA:s skogsbruk i ryska Karelen. Jag såg med egna ögon både vad IKEA:s dotterbolag Swedwood gör mot naturen, och hur lite FSC:s regler är värda i verkligheten: Stora kalhyggen i intakta gammelskogar och urskogar. Stubbar av avverkade tallar som var 300-500 år gamla. Sönderkörda marker med djupa traktorspår. Rena krigslandskapet. För sådan skövling får IKEA-Swedwood FSC:s miljöstämpel!  

FSC är ett internationellt organ som mot avgift delar ut miljöcertifikat till skogsbolagen. I FSC:s regler står att man inte ska avverka naturskogar med hög biologisk mångfald, inte hugga gamla träd och intakta gammelskogar, och ta sociala hänsyn till ursprungsbfolkningar och andra människor som lever i skogarna.

Jag mötte lokala snickare, sågverksägare och arbetare vid små byggfirmor som klagade över att sedan IKEA tog över skogarna är det svårt att få tag på virke. En finsnickare som tillverkar fönster, dörrar och det karelska musikinstrumentet kantele berättade att han måste åka tio mil på dåliga vägar för att tigga IKEA-Swedwood om att få köpa virke!

Längs grusvägarna genom skogen såg jag flera plåtskyltar som berättade att skogen arrenderades av Swedwood Karelia, IKEA:s dotterbolag. En av skyltarna hade skotthål. Jag förstår lokalbefolkningens ilska. Jag följde med några kvinnor som plockade lingon i skogen. De sjöng de gamla kalevalasångerna och berättade om smärtan när de utländska bolagen kalhugger skogarna. En av dem sa: ”IKEA kalhugger inte bara skogen, dom kalhugger framtiden för våra barn. Många av våra ungdomar flyttar bort. Mina båda söner har flyttat till Finland. Dom ser ingen framtid här.” 

Thomas Bergsten skriver: ”Naturvårdsorganisationerna har hoppat av sin egen organisation FSC. Eftersom media inte på ett adekvat sätt granskar miljöorganisationer får vi inte veta varför man hoppar av.”

Fel igen! Debatten om FSC-certifieringen har pågått i flera år i en rad olika medier, både i Sverige och utomlands. Det är bara att söka under meningen ”FSC debatt” på Google. Den som är intresserad av den internationella debatten kan gå in på hemsidan FSC-watch under adressen www.fsc-watch.org  

Problemet är att FSC är ekonomiskt beroende av de bolag som de ska kontrollera. Man överlåter till konsulter att kontrollera att skogsbolagen sköter sig. Dessa konsulter hyrs in och betalas av skogsbolagen. Trots grova brott mot FSC:s regler får skogsbolagen i de flesta fall FSC:s miljöstämpel. Naturskyddsföreningen, Jordens vänner och Fältbiologerna försökte i flera år påverka FSC inifrån. Men till slut fick de nog och lämnade FSC. Det var först när verklig oberoende och ideella skogsinventerare från Sverige, Finland och Ryssland granskade skogsbruket som sanningen kom fram. 

Enligt FN och världens ledande biologer och ekologer är vår tids två stora ödesfrågor klimathotet och den snabba nedgången av biologisk mångfald på jorden. En viktig del av jordens biologiska mångfald finns i jordens natur- och urskogar. Industrins behov av råvaror – framförallt pappersmassa – styr en snabb omvandling av naturliga skogar till massaplantager. Detta fortsätter i snabb takt och framtiden är mycket oroande. Vi närmar oss ett tillstånd då jordens klimat och artrikedom hotas. Därmed hotas även livsmiljön för miljoner människor. Så ser verkligheten ut. Denna verklighet måste vi berätta om, innan det är för sent!

I den svenska skogsvårdslagen är miljömål och produktionsmål likställda. Låt oss läsa vad som står i lagen: ”En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen ska säkras. Skogen ska brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper ska skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden ska värnas.” 

Problemet är att lagen inte efterföljs. Skogsstyrelsen har visat i en rapport att skogsbruket bryter mot miljöhänsynen i nästan hälften av alla avverkningar – så gott som helt utan konsekvenser för de skyldiga. Under tiden avverkas den ena gammelskogen efter den andra. Till och med i den fjällnära skogen i Änokdeltat nära Kvikkjokk i Jokkmokks kommun vill en skogsägare hugga 55 hektar fjällskog med helt unika naturkvalitéer.

Hela frågan har blivit en trasslig soppa av prestige och paragrafrytteri mellan myndigheter, naturvårdare, domstolar och markägaren. Det var här Carl von Linné blev allra mest hänförd av naturens skönhet under hans lappländska resa sommaren 1732.

Att kalhugga fjällskogen i Änokdeltat är ungefär som att koka pappersmassa av regalskeppet Wasa. Ska vår gåva till eftervärlden bli ett stort kalhygge vid porten till Sarek – själva symbolen för Sveriges finaste natur?   

Till sist: En av mina vänner är skogsägare i en by i Norrbotten. På hans marker finns ett fint bestånd av den sällsynta orkidén Norna vid en bäck i skogen. En gång tog han mig dit och visade stolt ”sin egen nationalpark” som han kallade platsen.  

— Här kommer jag aldrig att avverka skogen, sa han. Nornan kan känna sig trygg. Allt kan ju inte värderas i pengar. Det gäller ju livet. 

Boris Ersson

 

Fakta:

Boris Ersson har i många år arbetat som filmare, radioproducent och författare. I radio- och TV-program och i böckerna ”Skogen i våra hjärtan” och ”Giftkriget” har han skildrat olika aspekter på skogen och miljön. Just nu arbetar han med en serie dokumentärfilmer om människor runt jorden som försöker rädda särskilt fina urskogar.