Sågverksägaren Ulf Berkvist har invändningar mot en artikel av Anders Delin. Han skriver: ”Sedan urminnes tider har skogsbruket varit en av Sveriges viktigaste näringar.” Detta är väldigt lite sant, eftersom skogsbruket här kom igång först i början av artonhundratalet. Landet hade då ett unikt förråd av grovt timmer som aldrig tidigare hade exploaterats, och det tog ett sekel att hugga sig igenom och föra ut detta fantastiska virke. 

Men det var ett engångsuttag. Det som finns nu har ingen likhet, eftersom man i stort sett har försummat att planera en återväxt, eller helt enkelt inte har haft tid att vänta. Det virkesförråd man skryter om idag består mest av pinnar vid jämförelse. Bland annat därför kastar man lystna blickar på landets sista rester av naturskog och bekämpar också reservatsbildningar och andra ”restriktioner”, trots att bara runt tre procent av den produktiva skogsmarken har lagskydd.

 
”Idag sparas vid all avverkning, gamla träd, kantzoner, nyckelbiotoper ” skriver Berkvist. Men det är just vad det inte gör. Det ska sparas, men det sker mera sällan. Naturvårdsorganisationerna har tusentals exempel på överträdelser, sönderkörda marker, skövlad natur. Hemska syner. Men ingen straffas för sådant, certifieringen släpper igenom i princip vad som helst. Och det är viktigt att veta att om skogen ibland ser nästan ”naturlig” ut, kommer den vid nästa avverkning att göras om till plantage, det har bara inte hänt ännu just där. Från utsiktspunkter kan man se plantageskogsbruket som färgstråk, trettioåriga tallar där, nyplanterade där, granar till höger. Alla har sett det. Den svenska modellen av skogsbruk gör inga undantag, framför allt inga frivilliga. Dagens skogsbruk är skövling, men satt i system. Ordning i förödelsen.

Bergkvist skriver om pengar. Och det är vad skogsbruket brukar prata om. Skogsindustrin och alla dess tidskrifter är fulla av pengar, pengar och maskiner. Den som vill tala om naturen, skogsekosystemet, som enligt skogsvårdslagen ska vara lika viktigt, får bara pengar till svar. Troligen avskrivet från något utskick. Det är bara det att för många människor är natur faktiskt viktigare än pengar.
Skogsbruket ger sysselsättning, det är fortfarande sant, även om man gör sitt bästa för att rationaliera bort så många som möjligt. Men det är ingalunda så att alla i ett slag skulle mista jobbet om man försökte förstå vad natur är för något och började ta verklig hänsyn.

Skogsnäringen utmålar naturvården som det stora hotet, trots att det är fullt möjligt att producera bättre virke billigare med metoder som samtidigt ger betydligt mer levande natur. Det är sällan nödvändigt att kalavverka, markbereda och plantera, det finns andra sätt. Ja det finns alternativ. Men Bergkvist och andra av skogsindustrns debattörer låtsas som om intäkterna skulle bli noll, massarbetslöshet drabba oss alla och landet utarmas om man gick naturvården till mötes på en enda punkt. Man bortser då också från att även natur har ett värde, ja flera värden, varav vissa till och med kan räknas i pengar.

I själva verket skulle skogsbruk kunna bedrivas som förut, men på andra, mera civiliserade sätt, som också garanterade mångfald både för människor och andra organismer. Men skogsbruket vill inte. Man slåss för sina marginaler, sin vinstmaximering. Kanske saknar man helt enkelt fantasi och kreativitet. Kanske är det snålheten som återigen bedrar visheten.

THOMAS TIDHOLM

Skydda skogen