Tvärtemot Dag Rognes och Robert Larssons påstående så är kostnaden för att bevara arter och den genetiska mångfalden väl investerade pengar, skriver Torbjörn Westerberg

I en debattartikel den 10 januari befarar Dag Rogne och Robert Larsson att ”vi räddar arter på ett konstlat sätt för en kort tid helt i onödan”. Artikelförfattarna menar att det är meningslöst att ”skydda” natur genom reservatsbildning då de befarar att växthuseffekten på ett oundvikligt sätt kommer att påverka skogarnas utseende och artinnehåll. Jag menar precis tvärtom – om växthuseffekten kommer att få den påverkan på vårt klimat som många befarar är det ännu mer angeläget att vi bevarar den biologiska mångfalden. Idag vet varken Dag, Robert, jag eller någon annan vilka arter som kommer att krävas för att säkra fungerande skogsekosystem långt in i framtiden. De livsformer och arter som idag finns är inte slutmålet på årmiljoners utveckling. Dagens arter utgör basen för framtidens djur och växtvärld! Ju fler arter vi kan bevara, ju större blir den genetiska mångfalden, desto bättre kan evolutionen svara på förändringar i miljön t.ex. klimatförändringar. Att bevara arter och genetisk mångfald är därför både en försäkring och en investering med tanke på framtiden. Staten skall fram till 2010 skydda 400 000 hektar skog. Det är en yta lika stor som den sammanlagda arealen skogsbilvägar och kraftledningsgator i Sverige. Kostnaden för inköp av mark beräknas till ca 10 miljarder dvs ungefär en femtedel av vad vi svenskar köpte julklappar för 2006 eller lika mycket som vi köper godis för per år i Sverige.

Skogsbolagen och de privata skogsägarnas intresseorganisationer har ställt sig bakom Riksdagens beslutade miljömål ”Levande skogar” som innebär att naturligt förekommande arter och deras livsmiljöer skall bevaras. Naturreservat är ett medel för att klara miljömålet. Utanför skyddade områden på 95% av all skogsmark kan skogen delas upp i två kategorier – avverkad skog och skog som ännu inte hunnit avverkas. Att skydda skog som hotas att kalavverkas genom att bilda naturreservat har starkt ifrågasatts av personer med anknytning till LRF eller närstående organisationer i en rad debattartiklar i dagspressen under senare tid. Personer som annars är trovärdiga och äger ett stort kapital av bondförnuft tycks få hjärnsläpp när det av Riksdagen beslutade miljömålet nu omsättas i handling i skogslandskapet. Likt ett mantra upprepas i artikel efter artikel hur naturskyddsarbetet innebär ett oerhört slöseri med statskassan medel dels genom direkta utgifter vid inköp av värdefulla skogsområden och dels förlorade exportinkomster och arbetstillfällen. Debattörerna sprider medvetet en massa floskler som man tror går hem i stugorna som att naturskyddsarbetet är en ”lekstuga för biologer”, att naturskyddade områden ”lägger en död hand över landsbygden” och att Sverige inte behöver skydda sina hotade arter ”eftersom de arter som beskrivs som hotade i Sverige är vanliga i andra länder”. Jag kan förstå att debattörerna i ren desperation famlar efter halmstrån och med alla medel vill skapa en negativ bild av naturvårdsarbetet när äganderätten upplevs som hotad på delar av eller hela den egna fastigheten. Det tråkiga är att era debattinlägg lätt kan uppfattas som att det råder oenighet om målen – som om det fortfarande skulle finnas ett val mellan att bevara den biologiska mångfalden eller inte. Att bruka skog idag innebär att många överväganden måste göras för att klara både miljö- och produktionsmålet i skogsvårdslagen. Varje enskild skogsägare har ansvaret att båda målen uppfylls. En nybliven skogsägare med höga andelar skyddsvärd skog på sin fastighet och ett stort behov att avverka kan räkna med full ekonomisk kompensation för uteblivet skogsbruk om ”naturreservat” bildas, en fastighet med begränsade arealer skyddsvärd skog kan kompenseras för förlorade virkesintäkter genom ”biotopskydd ”eller ”naturvårdsavtal”. Vid alla tre skyddsformerna, även naturreservat, kan markägaren behålla sin äganderätt.

En skog som får utvecklas fritt i 300 år kan i bästa fall få urskogskvalitéer. Det är i mycket gamla skogar vi hittar de utrotningshotade arterna. Men det räcker inte med rätt ålder enbart. Det måste också finnas tillräckligt mycket av sådana gamla skogar i landskapet. Idag liknar landskapet ett lapptäcke, där hälften av bestånden är yngre än 40 år. I Värmland finns knappt 3 % riktigt gammal skog, det mesta i reservat. I ett sådant mycket uppsplittrat landskap utgör nyckelbiotoper, skogar med höga naturvärden, en mycket liten rest av en naturtyp som tidigare helt dominerande landskapet innan människan för nåt hundratal år sedan börja bedriva storskaligt skogsbruk. Alla skogslevande arter har under årtusenden anpassat sig till ett obrutet naturlandskap med vidsträckta områden orörda av människan. Ni, Dag och Robert förespråkar ökad frivillighet när det gäller naturskydd – hur skall naturvärdena kunna säkras om en nybliven skogsägare eller en skogsägare som varken är stenrik eller idealist ger sig katten på att avverka sin skog trots mycket höga naturvärden.

Ni tar befarade klimatförändringar som argument för att inte avsätta fler skyddade skogar. I Sverige finns idag mer grävda diken än naturliga åar och bäckar, 88 000 mil diken och 56 000 mil naturliga vattendrag. Den nyligen avslutade skogsutredningen föreslår en utökad dikningsverksamhet inom skogsbruket. På dikad skogsmark med mycket organiskt material läcker stora mängder växthusgaser bl.a lustgas och metan som är mycket skadligare som växthusgas än koldioxid. Tänker Ni, Dag och Robert, i kommande debattinlägg argumentera mot att fler diken anläggs i de värmländska skogarna. -”Klarar vi att hejda klimatförändringarna med fler naturreservat?” frågar Ni i eran debattartikel. Jag undrar om klimatförändringarna kan hejdas med fler diken? Skall vi ”fokusera” på klimatåtgärder tillsammans?

Torbjörn Westerberg Gunnarskog
Naturskyddsföreningens vitryggprojekt

Dag och Robert – Vilket mandat har ni från LRF att i yviga debattinlägg tvärtemot skogsägarnas egen intresseorganisation och skogsbolag misskreditera beslut demokratiskt fattade av Sveriges riksdag?