Anders Pettersson, skogsförvaltare i Tärna-Stensele Allmänningsskog och Sorsele Övre Allmänningsskog, skriver i Västerbottens-Kuriren 14 december 2006 om nödvändigheten av att avverka i den s.k. fjällnära skogen. Syftet sägs vara att öka uttaget av nyttigheter samtidigt som man därigenom skulle värna den globala miljön, närmare bestämt motverka växthuseffekten.

När företrädare för skogsexploatörer för fram sådana argument bör man vara på sin vakt. Det är naturligt att företrädare för skogsbruket vill avverka skog. De vill alltid avverka – vanligen oavsett andra värden. Därför ska man se hans insändare som en partsinlaga. I detta fall påstår han att avverkning skulle ske för att värna miljön!! Pettersson framhåller att det kanske t.o.m. är vår plikt att avverka. Med vad är insändaren mest solidarisk, skogsbruket eller den globala miljön?

Petterssons artikel kan för den oinvigde verka välgrundad men hans slutsatser beträffande klimatfrågan är baserade på missuppfattningar om hur skog och mark fungerar. Fundamentet i hans resonemang är att skog anses ta upp växthusgasen koldioxid, CO2. Detta är bara delvis rätt och en sanning med stor modifikation. Mer om detta längre ned.

Pettersson argumenterar också utgående från biodiversitetsdata. Han menar att ett lågt antal arter i ett område automatiskt resulterar i lågt skyddsvärde. Han menar att vi endast skall bevara biologisk mångfald där den är som störst. Detta leder till så tokiga slutsatser som att sydsvensk lövskog skulle vara mer skyddsvärd än exempelvis norrländsk boreal skog med sitt låga antal arter. Man kan inte använda biodiversitetsbegreppet på detta sätt. Om man jämför tempererad eller tropisk skog med nordliga skogar blir slutsatsen, med Petterssons sätt att argumentera, att det knappast finns skyddsvärd natur i vårt land – ett önsketänkande från exploatörernas sida, och ett skamgrepp i debatten, som jag ser det.

De klimatmodeller som Pettersson baserar sina antaganden på förutspår att stigande CO2-halter leder till högre temperatur på jorden. Modellerna förutsäger dessutom att torra områden kommer att bli ännu torrare och våta ännu våtare. Oavsett vilken tilltro till modellerna man har, så har den globala temperaturen f.n. en stigande tendens. Detta är naturligtvis oroande.

Pettersson menar att om vi brukar, d.v.s. avverkar, den fjällnära skogen skulle CO2-utsläppen till atmosfären minska. Detta påstående behöver granskas närmare. Inget är helt självklart i denna fråga. Vad vet vi? Vi vet att växter kan ta upp CO2. Därför föreställer sig många att plantering av skog måste vara bra för att motverka växthuseffekten. Att växter också avger CO2 framhålls däremot inte så tydligt i debatten. Det är nettoeffekten av skogens upptag och avgivande vi måste räkna med – överskott eller underskott i CO2-budgeten. Markens roll som producent av CO2 behöver också tas med i sammanräkningen.

Att ostörda boreala skogsekosystem tar upp kol kan man förstå med tanke på det stora förrådet av kol i organiskt material i marken. Uppbyggnaden av detta förråd har dock haft mycket lång tid på sig, ända sedan skog kunde invandra efter istiden. Man måste ta hänsyn till både trädens och den övriga vegetationens och markens roll i CO2-budgeten. I vilken utsträckning våra skogsmarker är kolsänkor (tar upp CO2) eller eventuellt är kolkällor (avger CO2) är en mycket intressant fråga i sammanhanget.

Globalt bildas ca 26 gigaton CO2 årligen genom mänsklig verksamhet (förbränning, ändrad markanvändning). Av detta stannar ca 12 gigaton i atmosfären och ökar på atmosfärens CO2-halt. En relativt liten, men ändå viktig del, 1.8 gigaton, tas upp av jordens vegetation, huvudsakligen skogar. Resten tas upp av havet eller på annat sätt. Även om skog globalt sett är en kolsänka ska man inte överskatta dess roll.

Den senaste tidens forskning inom detta område pekar tämligen klart på att:

1. Äldre skog, exempelvis fjällnära skog eller annan naturskog, är nära balans mellan upptag och avgivande av CO2. Tidigare antog man detta på goda teoretiska grunder. Idag har mätningar i olika äldre skogsekosystem bekräftat detta.

2. Hyggen producerar långt mer CO2 än de tar upp. Marken avger CO2 och den glesa markvegetationen förmår inte kompensera för detta. Markrespirationen (=avgivandet av CO2) stiger alltid efter upptagandet av ett hygge. Detta beror på att marktemperaturen ökar.

3. Även ungskogar producerar långt mer CO2 än de tar upp. Ungskogens växtbiomassa är alltför liten för att genom sin fotosyntes (CO2-upptag) kompensera för markandningens produktion av CO2.

4. Det är först när skogens krontak sluter sig som man kan förvänta sig att hela systemet tar upp mer CO2 än det ger ifrån sig.

5. Undantag finns dock. Man kan inte ens vara säker på att en växtlig 70-100-årig barrskog tar upp CO2. Försök i Norunda, norr om Uppsala, har efter många års mätningar visat att skogen – trots god tillväxt – producerar den mer CO2 än den tar upp. Huvudanledningen till detta antar man vara en förhöjd markandning. I fallet Norunda antar forskarna att dikningar som gjordes på 70-talet har ökat markandningen genom att sänka grundvattennivån. Luftens syre har på så sätt kunnat ”komma åt” mer av markens kolförråd och därigenom ökat markandningen.

Med tanke på hur genomdikad skogsmarken i Sverige är, måste man fråga sig hur stor andel av den svenska skogsarealen som faktiskt släpper ut CO2 trots att den är bevuxen med sluten skog. Med Petterssons logik borde kanske många skogsbolag/markägare tvingas in i utsläppsrättshandel? Vidare är det alltså inte de ”oväxtliga skogarna” som pyser ut CO2 som Pettersson menar utan alla landets hyggen, ungskogar och sannolikt också mycket av den dikade skogsmarken. Det finns givetvis ingen koppling mellan att bevara dagens fjällnära skog och ökenutbredning som Pettersson tror. Snarare kanske ett sådant samband finns för delar av svenskt skogsbruk.

Hur lång tid efter avverkning föreställer sig Pettersson att det skulle ta innan ny skogmark i fjällnära miljö blir koldioxidneutral, d.v.s. då upptag och avgivande balanserar varandra som nu? Efter avverkning kan man förvänta sig en mycket lång hyggesfas, sannolikt med föryngringsproblem, innan nya plantor börjar växa. Fram till tidpunkten då krontaket sluts kommer skogen och marken att avge mer CO2 än den tar upp. Troligen rör det sig om minst 100-150 år av CO2-läckage till atmosfären. Därefter kan man åter börja hoppas på balans i systemet, men kanske tar det sedan ytterligare ett sekel innan den nya skogen tagit upp den förlorade CO2-mängden.

Att avverka i fjällnära skog leder inte till någon ekologisk nytta globalt. Om Pettersson verkligen bekymrar sig för den globala situationen, och vill göra något åt den, finns det bättre sätt. Det mest effektiva han kan göra är att minska bilkörningen och uppmana andra att göra likadant. Alternativt kan han verka för skydd av gammal skog, i synnerhet den fjällnära, för att inte onödigtvis accelerera CO2-utsläppen.

Jerry Skoglund, Vittinge