Skogen – är den människornas och arternas skog eller LRF:s? Foto: Privat.
Vem är herre över skogen? Ser vi skogen som produktionsenhet – eller jordens lunga och hotade arters hemvist, skriver författaren Kalle Güettler, Häverö, i en debattartikel i Norrtelje Tidning den 10 juni 2020. Skydda Skogen återpublicerar här delar av debattartikeln och även den efterföljande repliken ”Människornas skog – eller LRF:s” (21 juni 2020).
DEBATT. Kalle Güettler, Häverö: Vem är herre över skogen? Har maskinerna tagit makten över människorna? (10 juni)
Påsktid i Häverö på slutet av sextiotalet. Barnen hoppar upp på sina cyklar och trampar en halvmil genom Kåtorpsskogen till ensliga Borudan. På pakethållarna har de spänt fast håvar och hinkar. Kanske märker de knappt den vackra blandskogen med blåsippor och svällande knoppar, den är ju så självklar. Men nog andas de törstigt in den klara vårluften, mättad av syre från gröna barr. Blekt fjolårsgräs vajar i vinden vid den gamla torpstugan. Barnen kastar sina cyklar i gräset och rusar över inägan till kvarnruinen vid bäcken som porlar förbi.
I strömmen står hundratals små idar, mörtar och abborrar i kö för att kämpa sig uppför de små forsarna. Tisterbäcken är som en skummande laxälv i minsta miniformat. En efter en tar småfiskar fart mot de stridaste strömstråken.
…
Varje påsk i mer än femtio år har jag gått, cyklat eller sprungit till Borudan för att beundra de små fiskarnas tappra vandring från Måsjön till Storsjön. Jag har sett uttern hoppa uppströms i solglittrande stänk. Jag har mött huggormen bland sorkhål och älgspillning i fjolårsgräset, hört ormvråken jama över huvudet och tranan trumpeta. Vilande på järnsoffan som torpets hyresgäster ställt ut på den gamla stenbron över bäcken har jag sett vattnet flyta lugnt fram mot kvarnställets lilla fors, ackompanjerat av koltrastens drillar. I grönskan i bakgrunden: den gamla stenugnen som lockar fantasin. När jag kom dit i fjol för att visa mina barnbarn var hela området skövlat. Först kunde vi inte hitta bäcken. Den var gömd under groteska vindfällen och full av röjd sly. Inte en fisk.
Fredagen den 22 maj inföll FN:s Biologiska mångfaldens dag. Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) skriver: ”I år, 2020, är det internationella temat ”Our solutions are in nature”. Med detta vill man fokusera på att vi människor, trots alla våra teknologiska framsteg, är helt och hållet beroende av friska och levande ekosystem för vår hälsa och tillgång till vatten, livsmedel, medicin, kläder, bränsle, skydd och energi, bara för att nämna några få viktiga komponenter.”
I Häverös skogar fälls det väldigt mycket nu, både av bolag och privatpersoner. Skog verkar vara ett attraktivt investeringsobjekt. Vandrare snubblar på ris och plumsar i djupa spår från tunga skördare. Uråldriga stigar är sönderkörda, blockerade, igenplanterade, utplånade. Landskapet är så förvandlat att man ofta inte hittar. Svamp, bär, fåglar och vilt (förutom vildsvin) minskar i antal. Med sorg i hjärtat försöker jag lokalisera och snitsla upp kända stigar genom hyggen och risiga gransnår. Det finns bara ett ord för eländet: rovdrift.
Träd avverkas utan hänsyn till kultur, människor, växter eller djur. Det är ren ekonomi. Visst finns det folk som ärver en gård och vill avverka på ett naturvänligt sätt. Några gör det också, och det är gott. Rimligen tar mindre markägare som bor på platsen större ansvar för miljön. Men skogsbranschens förvalda metod är kalhygge följt av markberedning och granplantering. Avverkningsmogna plantager skördas med jättemaskiner som kostar multum när de står still. Därför flyttas de ständigt runt till nya objekt och går för fullt dygnet runt. Det finns ingen tid för hänsyn till mark, växter eller djur. Miljö, kulturhistoria och friluftsliv är icke-frågor. Det är som om maskinerna har tagit makten över människorna.
Läs hela debattartikeln på Kalle Güettlers blogg här.
LRF svarade på Kalle Güettlers debattartikel i Norrtelje Tidning den 29 juni 2020 att vi måste kunna avverka och ta tillvara skogen.
Kalle Güettler svarade med repliken ”Människornas skog – eller LRF:s” (21 juni 2020). Han skriver att allt hänger ihop. Skogen är inte bara en produktionsenhet. Dess värde är oändligt för allt levande.
REPLIK. LRF-företrädarna borde sluta frisera verkligheten (21 juli 2020)
LRF:s kommungrupp i Norrtälje tycker att markägare ska få sköta skogen som de vill. Men är det lämpligt att låta kon ensam vakta klövern? Deras replik den 29 juni på min debattartikel om kalhyggen innehåller missvisande statistik och desinformation.
Hur mycket skog är skyddad?
LRF-gruppen åberopar SCB och uppger att 28 procent av den svenska skogen är skyddad eller på olika sätt undantagen från brukande. ”I snitt är alltså vart tredje träd orört eller lika mycket skog som om hela Skåne, Blekinge, Småland och Halland tillsammans bestod av skog.” Jösses, tänker jag. Kan det verkligen vara sant? På SCB:s webbsida hittar jag snabbt svaret: ”Sammanlagt har 8,7 procent av Sveriges totala areal skogsmark skyddats, varav den största delen ligger i eller nära fjällen.
Andelen som skyddats av den produktiva skogsmarken är sex procent.”
Jaha. Det var inte sant.
Bara åtta år?
”Mätningar från de stora områden som ödelades i Småland efter stormen Gudrun visar att det tar cirka åtta år för skogen att hämta igen CO2-upptaget, inte 30 år som Kalle Güettler skriver.” Fel igen. I fotosyntesen tar träden upp koldioxid ur luften. Samtidigt läcker de – och framför allt marken – ut koldioxid. Det kallas respiration. Balans uppnås när utsläpp och upptag väger jämnt.
I en artikel i Naturskyddsföreningens rapport ”Skogsbruk utan hygge? (2010) redogör professor Anders Lindroth vid Lunds universitet för koldioxidbalansens utveckling efter kalhuggning i Uppland: ”Efter ca 12 år är systemet i balans, det vill säga fotosyntes och respiration balanserar varandra och efter ytterligare cirka 15 år har förlusterna under de första tolv åren hämtats in.” Enligt Lindroths omfattande forskning inom ett stort europeiskt projekt tog det alltså 12+15=27 år för den nyplanerade skogen att hämta igen samtliga utsläpp av koldioxid efter hygget.
OK, inte fullt 30 år. Men ÅTTA? I forskningsrapporten som LRF-gruppen tycks grunda sig på mätte Johan Bergh vid Linnéuniversitetet och forskare på SLU årliga utsläpp på en fastighet med 500 av 272 000 hektar som stormskadats i Götaland 2005. Den nya skogen på fastigheten tog efter åtta år upp lika mycket koldioxid som marken då släppte ut – men sedan kunde det enligt Bergh ta tio år till innan hela koldioxidskulden var betald. 8+10 = 18, eller hur? Men det räcker inte.
Det flesta träd som fraktades bort efter Gudrun blev pappersprodukter som snart brändes upp. För att kompensera det måste plantagen fortsätta suga kol ur luften i många år till.
Läs repliken i sin helhet här.