Anders Delin

I Nils Hylanders ”Prima loca”, 1970, finns platsen där en viss kärlväxtart påträffades första gången i Sverige angiven för en stor andel av alla Sveriges arter. I denna publikation saknas dock sötgräs.

Den första dokumentationen av sötgräs i Sverige som jag känner till är ett ark i herbariet i Uppsala, insamlat i Hassela, Älvåsen, 1861 av C. Berg. Jag känner inte till någon publicerad rapport med anledning av detta fynd. Det har också tagit tid innan jag har blivit uppmärksam på de ledtrådar som sannolikt leder tillbaka till vem denne C. Berg var och vilken roll han spelade för upptäckten av sötgräset.

I texten nedan finns många citat. I dessa har jag lagt in mina egna kommentarer och förtydliganden mellan fyrkantsparenteser […].

Carl Olof Wilhelm Berg
Den som insamlade sötgräset på Älvåsen, och sannolikt den som först upptäckte det där, torde vara Carl Olof Wilhelm Berg, lärare vid Hudiksvalls elementarläroverk 1849-1876. Han föddes 1826 och dog 1884. Hans far var prosten i Norrbo och Bjuråker, Lars Olof Berg (Nylander 2000). Han disputerade 1851 under Elias Fries i Uppsala på ”De nordliga växter som hafva sin sydligaste gräns inom Sverige i Hälsingland”, tryckt på insidan av titelbladet till Fries’ avhandling ”Monographia Cortinariorum Sueciae IV”, 1851, men tycks sedan inte ha publicerat något inom botaniken.

Mer upplysningar om C.O.W. Berg och hans insatser inom botaniken får man av några brev i Uppsala Universitetsbiblioteks handskriftssamling. Bergs brev till Carl Hartman jr. innehåller en mängd uppgifter om växtfynd, som antyder att han var en duktig botanist och en nyfiken utforskare av Hudiksvallstrakten och norra Hälsingland, som ju var hans hemtrakter. Bl.a. skriver han i brev 27 aug. 1858 om följande botaniska nyheter från N. Hälsingland: ”Asperula odorata, Geranium pratense och bohemicum, Ophioglossum, Lemna trisulca, Hypericum perforatum, Potamogeton zosteraceus [P. pectinatus], Batrachium marinum (förr länge förbisedd) [Ranunculus peltatus ssp. baudotii]”.

Den 1 okt. 1858 skriver han till Hartman bl.a. följande: ”Så beder jag dig ock tillställa din bror Robert Helsingfloran, nedkluddad igen, med anhållan att få den åter, sedan han tagit kännedom om de nyheter däri, som tillkommit, om han så för godt finner. – Jag vet ej, om jag icke måste vara småförargad på dig, för det du ej i din sista upplaga af Sveriges flora upptagit en mängd växtställen i Helsingland efter mina uppgifter till Robert i förra exemplaret af hans Helsingeflora. Säg mig det! Eller säg orsaken därtill! Denna brist, såsom jag ansett det, hvilken låtit mig misstänka att upplagan är lika bristfällig eller lika litet förbättrad och tillökt i andra afseenden, har gjort att jag ännu ej köpt den – blott tittat i den gratis på boklådan.” [Tydligen gjorde Berg anteckningar om sina fynd direkt i sitt ex. av floran, och sände sedan boken till bröderna Hartman för överföring till kommande upplagor av floran].

Sötgräset [då kallat Mühlenbergia pendula eller Cinna pendula] förekommer i ett brev den 27 nov. 1863: ”Blott en bit af Mühlenbergia funnen i Hassela på Elfåsen (jemte Poa sudetica, [Poa remota, storgröe] Hieracium corymbosum [?], …. och prenanthoides mm) skickar jag här. Helt säkert skulle du få flere nya bidrag till din floras växtgeografi härifrån, om jag nådde dig med mina anteckningar på interfolierna [blanka blad mellan de tryckta bladen, inbundna i floran] i Roberts Helsingeflora; men dels är ej tid nu göra något utdrag deraf, än mindre fullständig afskrift deraf, dels har Robert i fjol haft mitt exemplar till låns, och troligen har han uppgifvit för dig, hvad han kunnat finna anmärkningsvärdt deraf, – hvarföre jag ingenting vidare nämner än möjl. Asperula odorata från Forsa, Ruppia rostellata [Ruppia maritima var. maritima] H-vallsfjärden, Gackerön, Ceratophyllum demersum, här vid stranden, Ophioglossum vulg., Tjufskär o Saltvik, Ranunculus polyanthemos, Tuna vid Östanbräckssjön, Chimaphila umbellata, Ullsätersberget o Galgberget, Juncus balticus, Agön, Carex chordorrhiza forma sphagnicola, Rogsta, Drosera intermedia, d:o och Harmånger. – jag tror, jag ej minnes flere utantill”…”

Fortsättning, i samma brev: ”hur jag har det”…”nästan ständig penningnöd”…”insyltad i en hop actieaffärer”…”och ej viljande eller kunnande få munnen ställd efter matsäcken”…”jag har fått den ljuvliga svenskan på min lott (i stället för botanik, som Wiström nu läser, så att all håg förloras därför hos lärjungarna)”…”Derföre går jag helst och mår jag bäst för mig sjelf i skogen och på sjön under guds fria himmel, och derföre är jag redan grånad i mitt skägg”…”Helsa din snälla maka! Säg att jag älskar henne, för att hon gör dig lycklig – Engström, Hallgren, Wretman, Svante bådo mig helsa dig igen. – Lef väl! – din redligt tillgifne Carl Berg”.

I ett brev till Carl Hartman jr. den 13 sept. 1868 beskriver han sig själv med orden: …”bort besvara för länge sedan, men – det har ej blifvit af till följe af min sanguiniska natur, som blott tillåter mig att lefva för dagen och de löpande ärendena eller nöjena, dem stunden erbjuder”…

Jag tycker att dessa brev ger så mycket av Carl Bergs personliga egenskaper att man lättare kan förstå, både att han lyckades urskilja den för Sverige och förmodligen för honom nya arten Mühlenbergia pendula (om det nu var han som fann den) och att han inte ansträngde sig för att publicera detta fynd.

Johan Alfred Wiström
Carl Bergs kollega vid Hudiksvalls elementarläroverk, Johan Alfred Wiström (1830-1896), är upphovsman till den Hälsingeflora, som han i preliminär form utgav 1867 och som efter komplettering publicerades av Per Wilhelm Wiström 1898.

J.A. Wiström kände på ett tidigt stadium till sötgräsfyndet på Älvåsen. I Uppsala ligger ett ark märkt: “Cinna pendula, E. Fries, Herb. Normale 1858-1864, Insamlare: J. Wiström”, med anteckningen: ”Jam prius e Norvegia data, nunc simul e Suecia exhibere licet”, vilket torde betyda ungefär: Redan förut funnen i Norge, nu även påvisad i Sverige. Wiström skriver också (1864): ”Några växter insamlade i Hassela, hvaribland den för Sveriges flora nya Mühlenbergia samt …”. Sötgräsfyndet blev tydligen snart känt bland botanisterna, eftersom det finns många kollekter av sötgräs från Älvåsen i herbarierna.

Relationen mellan J.A. Wiström och C.O. Berg framgår av det Wiström skriver i sin avhandling 1867: ”Slutligen må här nämnas de i inledningen antydda botanici, hvilka, sedan den förra floran författades, bemödat sig att närmare sprida ljus öfver Helsinglands vegetation och af hvilkas iakttagelser vår afhandling mer eller mindre varit i åtnjutande. Desse äro: Doktorerna R. Hartman, C.O. Berg och landtmätaren A. Hartman, hvilka alla, af gammalt Helsingeflorans vänner, med framgång fortsatt sina förra undersökningar och bland hvilka Doct. Berg, såsom bosatt i provinsen, med noggrannhet kunnat uppdaga sin hembygds alster.”

Återfyndet av sötgräs på dess första svenska lokal
År 1974 kom jag i kontakt med Projekt Linné och fick en lista över arter, som projektet bad om hjälp med att söka i Hälsingland. Där fanns bl.a. sötgräs. Jag hade också fått fatt på ett exemplar av P.W. Wiströms förteckning från 1898. Där uppges sötgräset växa i ”Hassela, Älfåsen nära Fagernäs”. Älvåsbäcken passerar några hundra meter söder om gården Fagernäs. Den rinner från Älvsjön uppe i Älvåsmassivet och har bildat en djup ravin i finkorniga sediment ovan högsta kustlinjen på Älvåsens NO-sluttning.

Efter ett tidigare misslyckat försök lyckades jag den 27 juli 1975 hitta Cinna i Älvåsbäckravinen, vid koordinaterna 688304 155029 (fast på den tiden var det UTM-koordinater som angavs på kartan). Därifrån finns sötgräset längs bäcken några hundra meter i NO riktning. Det verkade då troligt att jag hade återfunnit sötgräset på det ställe där det var känt sedan 1861.

Ett ytterligare stöd för den uppfattningen är Wiströms uppgifter i brev till Th. M. Fries den 16 okt. 1864: ”En Festuca medföljer, som jag ej rätt vet, hvad det är. Den synes likna arundinacea. Jag fann den växande sparsamt på Elfåsen ibland Mühlenbergia”.

Denna Festuca nämns även i hans brev till Elias Fries den 16 januari 1865: ”…vexer uppe på berget i samma däld som Mühlenbergia och den egendomliga Festucan. Hvad denna sednare beträffar, fäste den mitt uppseende genom sitt höga strå, sina stora vippor, hvilka voro lutande. Den uppväxte ifrån en tufva på så sätt, att många strån syntes liksom utgå från en rot. Om dess skott voro bladiga från basen kan jag ej avgöra, emedan detta undgick min uppmärksamhet. Omkring 15 à 20 strån uppstego sålunda ifrån denna tufva och detta syntes äfven vara det enda växtställe, emedan jag ej varseblef den någon annorstädes.”

Två år senare var frågan om Festucans arttillhörighet inte uppklarad. I brev till Th.M. Fries den 26 februari 1867 skriver Wiström: ”…är osäker på den bredbladiga Festuca-formen som jag tog på Elfåsen i Hassela och sände till Professorn [=Elias Fries], ville jag anhålla det du godhetsfullt underrättar mig om det är silvatica eller drymeja [?, svårläst ord], vilket då ej kunde afgöras, då det var oafgjordt om den egde underjordiska stoloner eller ej….”

I sin avhandling 1867 skriver Wiström emellertid: ”Festuca silvatica Vill. R. Hassela Elfåsen, i samma dal, der Mühlenbergiaväxer.” Festuca silvatica är en synonym till F. altissima, skogssvingel. Även jag hittade skogssvingel vid Älvåsbäcken, inom ett kort avsnitt av den sträcka där sötgräset växer, vid koordinaterna 688309 155035. Med stor sannolikhet har Wiström sett samma lilla bestånd av skogssvingel som fortfarande finns i Älvåsbäckravinen.

Sötgräs- och skogssvingellokalen vid Älvåsbäcken dyker också upp under ett annat namn: ”Haddånsnäsbäckens ravin”, där skogssvingel samlades år 1950 (Moberg 1976). På dagens kartor finns gården Haddungsnäs söder om bäcken och Fagernäs norr därom, så det är inte konstigt om bäcken kan ha haft två namn.

Den pusselläggning som skildras ovan gör det alltså mycket troligt att den lokal vid Älvåsbäcken, där vi nu vet att sötgräset växer, är den lokal där gräset första gången sågs i Sverige. Det är också mycket troligt att det var Carl Olof Berg som fann det.

Citerad litteratur
Berg, Carl Olof . Brev till Carl Hartman jr., Handskriftsavdelningen, Uppsala Universitetsbibliotek, G101a. Hylander, Nils. 1970. Prima loca plantarum vascularium sueciae. Supplement till Svensk Bot. Tidskr., Band 64. Moberg, Roland. 1976. Festuca altissima, skogssvingel, i Ångermanland och Hälsingland. Svensk. Bot. Tidskr. 70:52. Nylander, Claes. 2000. Hudiksvalls läroverks historia 1800-1968. Sundsvall. Wiström, Johan Alfred. 1864. Naturalhistoriska anteckningar under vandringar i Hudiksvalls-trakten samt en del af Ljusnedalen inom Helsingland. Redogörelse för Hudiksvalls högre Elementarläroverk under läseåret 1863-1864. Hudiksvall. Wiström, Johan Alfred. 1867. Provinsen Helsinglands fanerogama vexter och ormbunkar. Avhandling. Gefle. Wiström, Johan Alfred. Brev till Th. M. Fries. Handskriftsavdelningen, Uppsala Universitetsbibliotek, G 70 ca 21. Wiström, Johan Alfred. Brev till Elias Fries 16 jan. 1865. Handskriftsavdelningen, Uppsala Universitetsbibliotek, G 70 v. Wiström, Per Wilhelm. 1898. Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Vimmerby.

BLYTTIA NORSK BOTANISK FORENINGS TIDSSKRIFT BIND 24 1966
UNIVERSITETSFORLAGET (c) Norges almenvitenskapelige forskningsråd 1966 Redaktør: Førsteamanuensis dr. philos. Svein Manum Fungerende redaktør: Amanuensis cand. real. Per Sunding Redaksjonskomité : Rektor Gunnar A. Berg, disponent Halvor Durban-Hansen, professor Georg Hygen, førstebibliotekar Peter Kleppa Harald Lyche & Co., Drammen

Innhold
Andreassen, Kr.: Planteliste fra Østtorp i Varteig 141 Berg, Rolf Y.: Oppdagelse og utbredelse av Cinna latifolia i Norge, med bemerkninger om økologi og innvandringshistorie. I. (On the discovery and distribution of Cinna latifolia in Norway, with remarks on ecology and migration. I) 145

Lutukka 2/2003