26 aug. 2001.

Forskningsresan 2001 gick verkligen till utmarker. Härjedalen har bara 11000 innevånare. Av dem är få engagerade i ideellt naturvårdsarbete och ändå färre känner skogarna. Även myndigheterna är otillräckligt bemannade. Länsstyrelsen är i Östersund och därifrån hinner man sällan till härjedalsskogarna.
Naturvården i härjedalsskogarna sköts alltså till största delen av markägarna själva. Lyckligtvis finns det åtminstone en person inom skogsnäringen som har sitt hjärta i naturen, nämligen Bror Österman. Han planerade en stor del av Forskningsresan 2001 genom att förse mig med objekt att besöka, dels på sitt företags egen mark, Holmen skog, dels på StoraEnsos, Sveaskogs, Fastighetsverkets och privata marker. Vissa av objekten på Holmens mark hade han också själv inventerat mer eller mindre i detalj. Brors insatser för bevarande av skog med höga naturvärden på det egna företagets mark är värda en särskild skildring. De arealer han har tagit undan från skogsbruk är nog större än vanligt. Siffror kring tio procent nämndes.
Bland de c:a tjugo objekt som Bror hade försett mig med valde jag ut några som jag rekognoserade under en vecka i juni. Ett stort objekt gick Bert Andersson igenom. Slutligen valde jag ut sju områden för Forskningsresan att besöka. De representerar olika markägare, innehåller olika typer av skog och annan natur och ligger i församlingarna Linsell, Hede, Vemdalen och Tännäs.
Forskningsresan samlade 64 deltagare, varav drygt hälften deltog hela tiden, övriga en del av de sex dagarna. De kom från Åsele i norr till Kalmar i söder, majoriteten dock från grannlandskapen. Länsstyrelserna i Gävle och Östersund var representerade av tio personer, alla verksamma med naturvård på ett eller annat sätt. Fyra av deltagarna var eller har nyligen varit aktiva inom Fältbiologerna. Sex var barn. Jag hade också lyckats intressera fem yrkesmässigt aktiva bildkonstnärer, varav en fotograf, som bildade en ”estetisk grupp” och fick särskild vägledning och ökad tid för att arbeta i fält. Resultatet av deras arbete, och av vissa andra deltagares fotograferande, kommer troligen att bli en vandringsutställning.
Med saknad konstaterade vi att Gunnar Ersare denna gång inte kunde följa med, men han fick i gengäld motta en hel del mossor, som jag hade insamlat under rekognoseringen och som vi tog under Forskningsresan.
De flerfaldiga syftena med Forskningsresan förverkligades i en kombination av entusiasm, njutning, effektivitet och sakkunskap. Många nya kontakter knöts, många fick lära sig nya arter och såg nya naturtyper. Listorna över iakttagna arter, huvudsakligen rödlistade och signalarter, blev långa. Många tidigare bristfälligt inventerade skogar blev bättre dokumenterade. Intressanta nya lokaler för kärlväxter, mossor, lavar och svampar upptäcktes. Det visade sig att Härjedalen ruvar på många oupptäcka naturklenoder.
Här nedan skildras områdena i den ordning de besöktes. Endast det viktigaste eller mest iögonfallande kommer med i denna berättelse. Fullständigare rapporter kommer att utarbetas så snart som alla fynd av svårbestämda arter har undersökts i mikroskop och utomstående experter har konsulterats. Dessa rapporter kommer att överlämnas till Länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen och markägarna. Erfarenheterna från vissa områden är så intressanta att de nog också kommer att ge upphov till separata artiklar för tidskrifter inom det naturvetenskapliga fältet.

Gulberget, Vemdalen.
En mil SO Hedeviken reser sig Gulberget i en brant ostsluttning från den breda Rastdalen. Koordinaterna är 69190 13986. Holmen skog AB äger skogen. Där har Bror Österman undantagit ett 24 ha stort avsnitt av skogen för naturvård. Det är en grandominerad gammal skog med inslag av tall och björk och lite sälg och asp. Skogen är genomhuggen under dimensionsavverkningarna, nu 120-180 år gammal, och har måttliga mängder lågor. Vi besökte området den 28 juli.
Av kärlväxtfloran ser man att marken trots den sura berggrunden är ganska bördig. Där växer ängsfräken (Equisetum pratense), ängssyra (Rumex acetosa), norrlandsarv (Stellaria borealis), ögonpyrola (Moneses uniflora), torta (Cicerbita alpina), ormbär (Paris quadrifolia) och hässlebrodd (Milium effusum), Längs en brant bäck växer buskformig hägg (Prunus padus).
Vid första anblicken, med den tämligen sparsamma förekomsten av lågor, ger denna skog intryck att vara måttligt artrik. Den stora gruppen av duktiga artspecialister fick dock raskt korn på en mängd rödlistade arter: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), brunpudrad nållav (Chaenotheca cracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), skorpgelélav (Collema occultatum, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), trädbasdynlav (Micarea globulosella, NT), gammelsälgslav (Rinodina degeliana, VU), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT), kritporing (Antrodia crassa, EN), fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), doftticka (Haploporus odorus, NT), gulporing (Junghuhnia luteoalba, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).
Ett par rödlistade fågelarter hade också lämnat spår efter sig, tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU), i form av ringhack och kungsörn (Aquila chrysaetos, NT) två armpennor, som Eva Jonsson kom bärande på.
De duktiga lavkännarna, Fredrik Jonsson, Ulrika Nordin, Anna Koffman m.fl. sökte och fann den i Sverige sannolikt förbisedda knappnålslaven Chaenotheca sphaerocephala på granbark nära stambasen på minst fyra ställen. Denna art liknar luddnål (Chaenotheca stemonea), men har annan algsymbiont. Även vednål (Chaenotheca brunneola) och grå nållav (Chaenotheca trichialis), kan förväxlas med denna ”nya” knappnålslav, varom man kan läsa i Nordic Lichen Flora, vol. 1, som kom 1999.
Starka upplevelser i detta område var även den enormt stora doftticka som Bror Österman hade funnit i en myrkant och nu åter visade för en del av oss, bl.a. fotografen Lars Wildmarker, och den branta delen av bäcken, med bågböjda häggbuskar kors och tvärs över blocken med ormbunkar.

Stentjärnån-Gruckenområdet, Tännäs.
Detta är ett 2900 ha stort område 6 km S om Lossendammen, koordinater 6918 1353, som ägs av StoraEnso och en privatperson. Området innehåller många olika naturtyper. Centralt i dess södra del ligger det stora myrkomplexet Brynntjärnsflon med många myrholmar med gammal granskog. I sydost höjer sig bergen Storstoåsen och Olåsen. I norr finns sjön Stor-Grucken och i väster ligger rogenmorän med branta åsar med tallskog, skilda av gropar med småsjöar eller småmyrar. Många bäckar rinner genom området.
Skogen i hela området är dimensionsavverkad, men har inte rörts särskilt mycket på många decennier och är i dag gammelskog. Det finns rikligt med gammal tall och gran och rikligt med urskogsrester i form av talltorrakor, tallågor och granlågor. Några provborrade tallar var 500, 540 respektive 500 år. En gran var ca 250 år.
Bert Andersson hade rekognoserat området och valt ut några delar av det för närmare påtittning, nämligen rogenmoränen närmast vägändan i NV, rogenmoränen i områdets sydvästra hörn och Olåsens nordvästsluttning. Forskningsresan var där den 29 juli.
På rogenmoränen är åsarnas tallhedar fattiga på kärlväxtarter, medan det i de lägre delarnas bäckstränder eller småmyrar kan finnas fler arter. Stranden av bäcken som rinner ner emot Stor-Grucken finkammade några av oss medan Lisa Andrén, Johan Törnqvist, Marika och Magnus Wiström satte sig att måla och rita. Barnen målade också och lekte sedan i strandkanten och så småningom med och utan kläder i den milda forsen bland bäckens stenar.
Bäckstrandens arter antydde skapligt pH, trots den omgivande moränens alldagliga utseende. Där växte ripvide (Salix glauca), lappvide (Salix lapponum), ormrot (Bistorta vivipara), fjällruta (Thalictrum alpinum), slåtterblomma (Parnassia palustris), svarthö (Bartsia alpina), fjällögontröst (Euphrasia frigida), kärrspira (Pedicularis palustris), tätört (Pinguicula vulgaris), fjällskära (Saussurea alpina), hårstarr (Carex capillaris), fågelstarr (Carex ornithopoda) och lundelm (Elymus caninus, S).
Klubbstarr (Carex buxbaumii) fanns i en grop med en tjärn alldeles intill vägändan. Dessutom noterades i området kung Karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum) och svartstarr (Carex atrata).
Områdets många tallhedar med gammal tall och rikligt med tallågor ledde till många fynd av
dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT) och varglav (Letharia vulpina, NT). Tallstocksticka (Gloeophyllum protractum, NT) hittades på flera ställen och andra tallarter dök också upp: Fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), laxgröppa (Ceraceomerulius albostramineus, VU), och nordtagging (Odonticium romelli, NT).
För övrigt fanns följande rödlistade arter: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), liten sotlav (Cyphelium karelicum, VU),
knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT), sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU),
rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).
I en tuss av lämmelmossa (Tetraplodon mnioides) hittade Liselott Skarp även tandad lämmelmossa (Tetraplodon angustatus).
Ingen har sett hela detta enorma område av väglöst land, men Bert Andersson har sett ganska stora delar. Hans bedömning och de stickprov, som Forskningsresan förmådde göra, stärker intrycket att det som helhet borde undantas från skogsbruk.

Storvålvallen-Björnknallen, Tännäs.
Sex km V om Tännäs, omedelbart SO om Urgnäset, börjar denna NO-vända bergsluttning med gammal skog som sedan sträcker sig 5 km i SO riktning. Ägare är Fastighetsverket och koordinaterna är 69300 13323. Arealen är 400 ha.
Området är förmodligen mycket ofullständigt inventerat. Jag rekognoserade där den 20 juni 2001 och Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker besökte området den 30 juli. Sluttningen krönes av smärre lodytor med tillhörande talusområden. Den genomkorsas av flera bäckar. Där finns små sluttningsmyrar. Skogen är dimensionsavverkad och domineras nu av tämligen gammal gran, ställvis med hög bonitet. Där finns inslag av tall, björk och sälg och rätt rikligt med rönn, som mestadels är oskadad av älg. Det är måttligt med död ved, främst granlågor.
Redan innan vi for till detta område frågade Erik Sjödin, som forskar på humlor och bin, om det fanns någon nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum). Han ville få fatt i en stormhattshumla (Bombus consobrinus), som är Jämtlands landskapsinsekt och så specialiserad på denna blomma att den endast förekommer inom stormhattens utbredningsområde. Redan på Storvålvallen, dit stigen tog oss, fanns det både stormhattar och stormhattshumlor, men Erik fortsatte dagen lång med håven i andra blomrika miljöer i bergsluttningen.
Förutom denna högört finns även följande mer krävande kärlväxter i området, de flesta högt uppe under branter och talus: Rödblära (Silene dioica), norrlandsarv (Stellaria borealis), lundarv (Stellaria nemorum), hägg (Prunus padus), kvanne (Angelica archangelica), strätta (Angelica sylvestris), fjällförgätmigej (Myosotis decumbens), torta (Cicerbita alpina), norsknoppa (Gnaphalium norvegicum), fjällskära (Saussurea alpina), kransrams (Polygonatum verticillatum), grönkulla (Coeloglossum viride), lundelm (Elymus caninus) och hässlebrodd (Milium effusum).
Vid källor, surdråg och bäckar hittade vi: Skavfräken (Equisetum hyemale),
källdunört (Epilobium alsinifolium), fjälldunört (Epilobium hornemannii), fjällskråp (Petasites frigidus), spädstarr (Carex disperma) och
fjällven (Agrostis mertensii).
Som ett tecken på närheten till fjället fanns det lappljung (Phyllodoce caerulea) på ett ställe bland ljung och bärris i skogen och en planta styvstarr (Carex bigelowii) på en gammal stig.
Några av de duktigaste lav- och svampkännarna i sällskapet demonstrerade en rad fynd av lite ovanligare och mer svårupptäckta eller svårbestämda arter. Det var alltså rätt många som fick ta del av följande: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), liten hornflikmossa (Lophozia ascendens, NT), broktagel (Bryoria bicolor, VU), violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT),
nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), läderlappslav (Collema nigrescens, NT), skorpgelélav (Collema occultatum, NT), liten sotlav (Cyphelium karelicum, VU), sydlig ladlav (Cyphelium tigillare, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), falsk skivlav (Rhizocarpon leptolepis, VU), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT),
stjärntagging (Asterodon ferruginosus, NT), doftskinn (Cystostereum murraii, NT), sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT) och violmussling (Trichaptum laricinum, NT).
Många fäste sig särskilt vid de vackra bålarna av broktagel på blockens övre kanter. På andra blocks översidor fanns den vackra strutlaven (Cetraria cucullata) med sina starkt vinröda basala delar, som syns bara om man drar upp bålen. På lodytor fanns både sprödlav (Sphaerophorus fragilis) och korallav (Sphaerophorus globosus).
Fåglar ser man ju inte så mycket av denna årstid, men av tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU) fann vi årsfärska ringhack och lavskrika (Perisoreus infaustus) visade sig.

Uvbo, Hede.
En km V om Ulvberget mellan Hede och Hedeviken vid koordinaterna 69251 13853 har Sveaskog c:a 30 ha skog, som växer på kalkrik grönstensberggrund med uppbruten och delvis svårforcerad yta, som har gjort avverkning mindre attraktiv. Detta område rekognoserade jag den 18 juni och några av oss gjorde en kort utflykt dit på kvällen den 30 juli.
Det är en dal som i öster övergår i Ulvberget och i väster avslutas av en mindre höjd, som på sin västra sida har en mindre brant mot lägre terräng. Dalen förefaller ha uppkommit genom nedbrytning av den grönsten som från början fanns där. Berget har brutits sönder i blockliknande former, som dock inte torde vara transporterade, utan nog är kvarblivna, nedsjunkna rester. Härigenom har det uppkommit mängder av smärre lodytor och andra bergformer.
Skogen i området är c:a 100 år och har dimensionshuggits och troligen därefter gallringshuggits någon gång. Den har endast små mängder död ved. Dess största naturvärden är knutna till den rika floran på den basiska bergarten. Åtminstone en del av lavarna och mossorna på dessa ytor gynnas av beskuggning av uppvuxen skog.
En viktig annan del av naturvärdena är det rikkärr som finns i dalens mynning, koordinater ungefär 69246 13853, där ett stort antal kalkkrävande rariteter (Hårstarr, huvudstarr, brudsporre, skogsfru, smaldunört) samsas. Det finns även andra smärre rikkärrspartier i dalens nedre del, t.ex. vid basvägen ur området, koordinater ungefär 69247 13854, där vitmåra och finbräken växer.
Kärlväxtfloran är mycket rik både i rikkärr och på lodytor. I rikkärr finns massor av trådfräken (Equisetum scirpoides), som också går upp på torrare skogsmark. Deesutom finns mindre mängder av fjällruta (Thalictrum alpinum), smaldunört (Epilobium davuricum), ögonpyrola (Moneses uniflora), tätört (Pinguicula vulgaris), finbräken (Cystopteris montana), fjällskråp (Petasites frigidus), fjällskära (Saussurea alpina), björnbrodd (Tofieldia pusilla),
skogsfru (Epipogium aphyllum, NT, blommor i knopp), brudsporre (Gymnadenia conopsea), hårstarr (Carex capillaris) och huvudstarr (Carex capitata).
I skrevor och hyllor i lodytor växer murruta (Asplenium ruta-muraria), fjällhällebräken (Woodsia alpina), stenbräken (Cystopteris fragilis), tuvbräcka (Saxifraga cespitosa), lundgröe (Poa nemoralis) och getrams (Polygonatum odoratum).
På ett par ställen på horisontella ytor på grönstenen växer mosippa (Pulsatilla vernalis, NT) tillsammans med kattfot (Antennaria dioica).
Vid min rekognosering samlade jag mossor från många skrymslen, främst på lodytorna. Gunnar Ersare har artbestämt dem. De intressantaste är: Piskbaronmossa (Anomodon attenuatus), grov baronmossa (Anomodon viticulosus), grov fjädermossa (Neckera crispa), trädporella (Porella platyphylla) och spärraggmossa (Racomitrium elongatum).
Bland oss som tittade på denna lokal den 30 juli var flera duktiga lavforskare, bl.a. Fredrik Jonsson, Ulrika Nordin, Anna Koffman, Annika Forsslund och Toni Berglund. De arter jag redovisar här är bara ett urval av de mer lättidentifierade och listan kommer sannolikt att kompletteras.
I lodytorna fann vi en spricklav (Acarospora sp.), en sipperlav (Dermatocarpon sp.), gipsgroplav (Diploschistes gypsaceus), traslav (Leptogium lichenoides), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), fjällig gytterlav (Pannaria leucophaea), korallblylav (Parmeliella triptophylla, S), spatellav (Ramalina pollinaria), säcklav (Solorina saccata) och praktlav (Xanthoria elegans).
Denna lokal tycks vara mindre känd för botanister, eftersom både finbräken, fjällhällebräken och getrams tycks vara nya för trakten. Ulvberget, en kilometer österut, är däremot sedan länge känt för bl.a. murruta. Vid närmare granskning kommer sannolikt en hel del av de observerade mossorna och lavarna att visa sig vara nyfynd.

Dalsvallen, Linsell.
Detta objekt, som besöktes den 31 juli, består av fem olika näraliggande delar, alla på Holmen Skogs mark och ingående studerade och planerade av Bror Österman. Några av delarna gränsar till Sånfjällets nationalpark.

1. Granskog 1 km NO vallen.
Här, vid koordinaterna 69027 13863 finns 7 ha grov gammal granskog vid bäck, delvis sumpskog. Den är plockhuggen och det finns sparsamt med gamla granstubbar. I övre delen vidtar tallskog med flera sälgar. Det är rikligt med lågor av främst gran.
I denna delvis våta skog fann vi källört (Montia fontana), lundarv (Stellaria nemorum), trolldruva (Actaea spicata, S), bäckbräsma (Cardamine amara, S), gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), kransrams (Polygonatum verticillatum), lundelm (Elymus caninus, S) och hässlebrodd (Milium effusum).
I mosstäcket fanns rikligt med kranshakmossa (Rhytidiadelphus triquetrus), men även skogshakmossa (Rhytidiadelphus subpinnatus, S).
Garnlav (Alectoria sarmentosa) hade här apothecier. Här fanns också violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT) och Fredrik Jonsson visade oss gammelsälgslav (Rinodina degeliana, VU), på sälg.
Av vedlevande rödlistade svampar noterades fransporing (Ceriporiopsis myceliosa, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT), grantickeporing (Skeletocutis chrysella, VU) och ostticka (Skeletocutis odora, VU).
En duvhök (Accipiter gentilis), troligen en årsunge, ropade och visade sig också.

2. Hygges- och naturvårdsbränning år 2000, 3 km NV om Dalsvallen.
Här, vid koordinaterna 69036 13815 hade Holmen i maj 2000 bränt en areal på 15 ha, dels hygge, dels gallrad talldominerad skog, dels en liten bäckravin med gran, som i sin helhet hade lämnats kvar. Branden gick mycket hårt fram på flera ställen, bl.a. i den nämnda ravinen, där alla träd hade dödats och nu stod eller låg som svarta stänger, kors och tvärs. Marken var svart, utom i de gropar där rotvältor hade uppkommit, där den beige-färgade sanden lyste i skarp kontrast. Närmast den lilla bäcken i botten av ravinen fanns et smalt bälte av lysande grönt gräs.
Massor av rotmurklor (Rhizina undulata) hade kommit upp och även ett par stybbskålar (Geopyxis carbonaria).
På många tallar som hade överlevt branden såg man på läsidan, där hettan varit störst, att barken var kolsvart med smala vita strängar av kåda. Med kniven skar man sig här in till en innerbark som var brun och död, medan den på andra delar av stammen, som visserligen också hade svart bark, var gulvit och levande. Detta är uppenbarligen första stadiet i utvecklingen av ett brandljud. Den döda inner- och ytterbarken kommer att kastas av, och en invallning kommer att starta.

3. Dalsvallen, naturvårdsbränning 1999.
Fyra km NV om Dalsvallen vid koordinater 69045 13823, intill nationalparksgränsen, brände Holmen år 1999 45 ha efter att c:a hälften av virket hade avverkats och tagits ut. Äldre träd hade sparats. Kärlväxtfloran var artfattig med bärris och kruståtel, som nu kom åter från jordstammar och frö.
Även här fanns rikligt med rotmurklor. Man kunde också studera något som sannolikt var nedbrunna myrstackar – ett par meter stora runda ytor med mineraljord, där lungmossa och andra pionjärer hade slagit sig ner, med en ny liten myrstack i kanten.
Skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT) studerades på en sälg med en stamskada, som gjorde att den före branden hade bark bara på ena sidan av stammen. Denna barksträng hade dödats av branden och sälgen var nu livlös. Vissa yttre delar av skrovellavens bålar var brandskadade men satt kvar. Det fanns ett stort antal livaktiga små och medelstora bålar, varav åtminstone vissa torde ha överlevt branden, andra möjligen hade vuxit ut därefter.
Skiktad dynsvamp (Daldinia concentrica) bröt fram genom nävern som glänsande svarta ett par centimeter stora kulor. De fanns rikligt på många björkar, de flesta döda, stående eller liggande, men en med några levande blad på. Vid rekognoseringen i juni såg vi inga sådana.

4. Dalsvallen, bäck från Sveduberget.
Två km NNV om Dalsvallen vid koordinaterna 69043 13842 har Bror Österman på Holmens mark undantagit 24 ha grov gammal granskog vid en bäck i en svag ravin. Skogen är plockhuggen och det finns sparsamt med gamla granstubbar. Det finns också inslag av tall och rönn.
Granarna är så gamla och dominerande att de inte medger något nämnvärt buskskikt, och skogen blir ganska genomsiktlig och parkartad, till vilket naturligtvis även den öppna ytan vid bäcken medverkar. Området är alltså omedelbart mycket tilltalande och bildmässigt skönt. På ravinkrönet står resterna av en gammelgran, som nyligen splittrats av blixten. Bjälkar av vit ved, som man inte orkar lyfta, ligger utslängda många meter från stamresten.
Vid bäcken växer här en örtrik vegetation med ormrot (Bistorta vivipara), ängssyra (Rumex acetosa), lundarv (Stellaria nemorum), majsmörblomma (Ranunculus auricomus), bäckbräsma (Cardamine amara, S), gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), daggkåpa (Alchemilla sp.), älggräs (Filipendula ulmaria), humleblomster (Geum rivale), hallon (Rubus idaeus), skogsnäva (Geranium sylvaticum), hundkäx (Anthriscus sylvestris), ögonpyrola (Moneses uniflora), flädervänderot (Valeriana sambucifolia), torta (Cicerbita alpina) och hässlebrodd (Milium effusum). Toni Berglund hittade även storgröe (Poa remota, NT).
Lavfloran utmärks av att det här finns ovanligt stora mängder av vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT). För övrigt hittades brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU) och rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT).
Av vedlevande svampar hade Bror Österman här funnit t.ex. sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU) på en klen granlåga liggande över bäcken, rosenticka (Fomitopsis rosea, NT) och gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT). Göran Eriksson fann gröntagging (Kavinia alboviridis, NT). Dessutom växer här stjärntagging (Asterodon ferruginosus, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).

5. Dalsvallen, talldominerad skog på moränkulle.
Två km NNV om Dalsvallen vid koordinater 69040 13844 skulle 22 ha gammal tallskog intill nationalparksgränsen för några år sedan avverkas. Väg drogs fram. Bror Österman såg naturvärdena i denna gamla tallskog och lyckades få den undantagen, liksom stora andra delar av skogarna här kring Dalsvallen.
Det är en nästan ren tallskog, som är dimensionsavverkad men nu gammal, olikåldrig och med stort inslag av tallar i åldrar kring 200-300 år. Det finns tämligen rikligt med tallågor och talltorrakor.
Vid rekognoseringen lyfte här en kungsörn, men skogen är som vanligt med gamla tallskogar tämligen fattig på arter av svampar, lavar och mossor. Vi såg dock blågrå svartspik (Chaenothecopsis fennica) på en talltorraka och vedskivlav (Lecidea botryosa, S) på en grov tallåga.

Uddskåran, Vemdalen.
Denna lokal är en av de märkligaste av dem vi besökte, inte bara i fråga om skogen utan i lika hög grad berget. Det är en 1,5 km lång bäckdal i nord-sydlig riktning, på två ställen kanjonlik. Där finns många lodytor, även upp emot 50 m höga, och vända mot alla väderstreck och mer eller mindre fuktiga. Dessutom är den skogklädda sluttningen öster om bäcken full av källor och småbäckar, som bidrar till omväxling i vegetationstäcket och ger stor artrikedom.
Uddskåran ligger nio km NV om Vemdalen, med koordinater 69339 13933 till 69352 13934. Arealen är c:a 50 ha. Ägare är StoraEnso AB, Holmen Skog AB och en privat markägare. Området har inventerats under år 2000 av Bror Österman och Per-Gunnar Jacobsson, av mig den 5 juni 2001 och av Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker den 1 aug.
De största branterna finns i bäckdalens övre ände, där terrängen är utformad som en amfiteater med höga syd- och västvända lodytor och branta taluskoner. Här bildar också bäcken ett fall. Skogen i området domineras av gran och tall. På ostsluttningen finns ovanligt mycket sälg. Skogen är delvis svårdriven och delar av den har därför avverkats mindre intensivt. I vissa avsnitt finns gammal gran med stora mängder grova lågor. På vissa krönpartier finns gammal tall.
Kärlväxtfloran i området är innehållsrik på grund av alla de nämnda varierande substraten. I de torrare lodytornas springor och hyllor finns fjällhällebräken (Woodsia alpina), hällebräken (Woodsia ilvensis), bergdraba (Draba norvegica), tuvbräcka (Saxifraga cespitosa) och blågröe (Poa glauca). Nedanför den största lodytan växer stickelfrö (Lappula deflexa) mot en bergvägg som är skarpt färgad av en gul mjöllav (Chrysotrix).
Under en fågelhylla, där bergväggen är färgad av praktlav (Xanthoria elegans), växer röda vinbär (Ribes rubrum).
I en fuktigare lodyta under överhäng växer stenbräken (Cystopteris fragilis) och dvärghäxört (Circaea alpina).
I och vid bäcken finns fjällsyra (Oxyria digyna), lundarv (Stellaria nemorum),
hästhov (Tussilago farfara) och getrams (Polygonatum odoratum).
Bäckbräsma (Cardamine amara, S) och storgröe (Poa remota, NT) finns i en våt svacka nära bäcken.
Smaldunört (Epilobium davuricum) finns i sluttningsmyr med källa Ö om bäcken, i södra delen, på privatskiftet.
Bland de många mossor som jag samlade in från olika lodytor och grottor vid rekognoseringen fick jag med mig en som var så liten att jag inte var medveten om dess existens. Gunnar Ersare hittade den förstås och blev mycket glad över fyndet. Det var rasp-dvärgbågmossa (Pseudoleskeella papillosa, VU), tidigare inte funnen söder om Västerbotten.
Skotten är en millimeter tjocka, en centimeter långa och har mycket vackert formade blad, djupt kupade, mot spetsen avsmalnande, ungefär som kronbladen på en liljeblommande tulpan.
När jag vid Forskningsresans återbesök vid denna lodyta återfann arten kunde jag konstatera att den visst går att få syn på trots sin litenhet. Den växer bland andra kuddbildande mossor, men skotten sticker upp en centimeter ovanför kuddens yta och är ljust gröna. Lokalens exklusiva karaktär framgår också av att Annika Forsslund där på klippan fann trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN).
Övriga ovanliga mossarter från Uddskåran är vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), liten revmossa (Bazzania tricrenata), nordstjärnmossa (Mnium ambiguum, NT), skruvkällmossa (Philonotis seriata) och spärraggmossa (Racomitrium elongatum).
Bland lavarna var de kanske finaste fynden Annika Forsslunds: Norsk näverlav (Platismatia norvegica, VU) och trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN).
Följande andra rödlistade arter fanns: Brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT) och trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN). Det fanns ett överflöd av skrovellav på de många sälgarna i den källpåverkade sluttningen öster om bäcken.
Några andra lättidentifierade lavar, som är ovanligare nere i Gävleborgs län sågs också:
Sprödlav (Spherophorus fragilis), korallav (Spherophorus globosus), enlav (Vulpicidia juniperina), snölav (Cetraria nivalis) och saffranslav (Solorina crocea).
Följande rödlistade svampar observerades: Fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU),
laxgröppa (Ceraceomerulius albostramineus, VU), finporing (Ceriporiopsis pannocincta, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), svällticka (Skeletocutis papyracea, NT) och violmussling (Trichaptum laricinum, NT).
Strömstare (Cinclus cinclus) och forsärla (Motacilla cinerea) visade sig under rekognoseringen. Praktlaven i en av lodytorna antyder att det har funnits rovfågel- eller korpbon här.
Uddskåran gav djupa intryck hos många av oss. Efter att med stöd av sin vandringsstav ha passerat ett brant och svårgånget ställe sade Nisse Andersson att han blev fem år yngre på kuppen. Många såg ovanliga fotomotiv. De snabba växlingarna mellan olika biotoper satte sinnena på spänn.
Lokalen tycks inte vara särskilt känd. Flera kärlväxtarter där finns inte noterade från dessa trakter i Bengt Danielssons flora över Härjedalen: Fjällhällebräken, fjällsyra, bergdraba, tuvbräcka, dvärghäxört, stickelfrö och getrams.

Hede urskog, Hede.
Nio km S om Hede, vid koordinaterna 69163 13796 finns en talldominerad urskog med areal 15 ha, som avsattes av kyrkan på 1930-talet och nu är naturreservat. Sista dagen under Forskningsresan, 2 aug., besökte vi detta område, som ger en referensram för bedömningen av alla de områden vi sett under föregående dagar.
Kontrasten var slående för alla. Denna ålder och grovlek på tall är omöjlig att hitta utanför de ytterst få och små urskogsreservat som finns. Andra exempel är Hamra nationalpark och Ensjölokarnas naturreservat i Ljusdal och Björnlandets nationalpark i Fredrika.
Förutom tall finns här dock även gott om gran, särskilt kring ett par lokar eller vätar, tidvis vattenfyllda vattensamlingar utan bräddinlopp eller bräddavlopp. Bl.a. på grund av dessa är boniteten här tämligen hög.
Alla urskogens karaktärsdrag finns i detta område. Avverkningsstubbar saknas. Andelen stående död ved (mest tall) är 25 %. Lågor av tall och gran i alla dimensioner finns rikligt. Vridna, lutande, krokiga, knöliga, skadade, ihåliga och döende träd är talrika. Urskogens speciella ljud hörs på flera ställen: Knarrandet när vinden rör ett träd i vilket en torraka står upphakad.
Kärlväxtfloran var fattig på den vanliga skogsmarken, men rikare vid lokarna, där våtmarksfloran omfattade även strandgyllen (Barbarea stricta).
Av mossor rapporterade Anita Andersson vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT) och purpurmylia (Mylia taylorii, S). Kranshakmossa (Rhytidiadelphus triquetrus), täckte marken i närheten av vätarna.
Dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT) och knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT) var väntade i denna miljö.
Svampfloran bjöd på mer: Lappticka (Amylocystis lapponica, NT), fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), harticka (Inonotus leporinus, NT),
taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), skinnporing (Oligoporus mappa, VU), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), kilporing (Skeletocutis kuehneri, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, NT) dök upp.
Mård (Martes martes) bor i urskogen. En inte så klätterkunnig unge satt nertill på en torraka när jag rekognoserade den18 juni. Stenfalk (Falco columbarius) såg och hörde vi den 2 aug. För övrigt fanns tornseglare (Apus apus), tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU), rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) och spillning av tjäder (Tetrao urogallus, NT).
Gunnar Sjödin rapporterade gnagspår i tallbark av reliktbock (Nothorrhina punctata, VU) och gnagspår av en praktbagge, Buprestis sp.
Den stora händelsen, som blev Forskningsresans ”grande finale”, var när Hans Sundström visade en vackert orange- och vitgul storporig ticka på basen av en granlåga. Malte Edman hade ett par dagar tidigare visat bilder på en del ovanliga tickor och skinn, bl.a. den storporiga brandtickan, som hans son Mattias hade funnit i Åsele lappmark, på sin tredje lokal i Sverige. Hans tyckte att det han nu hade funnit var mycket likt och Malte tillkallades och kunde raskt bekräfta. Detta var fjärde fyndet i Sverige av storporig brandticka (Pycnoporellus alboluteus, CR). Lämpligt nog var både Naturmorgons reporter Lena Näslund och Östersundspostens reporter Håkan Persson på plats och tickan hamnade med färgbild i tidningen och med glada tillrop i Naturmorgons reportage.

Tack till många.
Förutom dessa botaniska och zoologiska intryck bjöd Forskningsresan på mycket annat, t.ex. fäbodliv vid Nyvallen på Sånfjällets sluttning med god traditionell mat lagad av Margareta Kristoffersson och likaså givande besök på Dalsvallen, där vi också fick middag serverad. Många personer i Hedeviken bidrog aktivt till att göra hela den stora gruppen nöjda och glada.
Sponsorerna, som dessutom gjorde nöjet billigt, var Holmen Skog AB, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län, Övre Härjedalens naturskyddsförening och Nedre Härjedalens naturskyddsförening. Alla dessa tackas varmt för detta viktiga bidrag till Härjedalsskogarnas utforskande och bevarande.

Anders Delin