En resa i getingarnas tecken

Anders Delin

Getingarna var på alerten dessa heta sommardagar, 7-10 augusti. Först trampade vår gäst söderifrån, Caroline Kling, i ett jordgetingbo på Ekorrknippen, flydde inte i tid och fick flera stick. Sedan var det Birgitta Gahne och Monica Svensson med erfarenhet från många mil med svampkorgen i norrlandsterrängen. Maria Danvind och Ove Källström från Sollefteå med hunden Viktor angreps på Forskningsresans sista dag i Gådabergets blockmark av dessa stridbara djur. Det var mygg-, knott- och bromsfritt på denna Forskningsresa, som gick i getingarnas tecken och avslutades med en spanande bivråk i en grantopp.

Trettiosex personer från orter mellan Göteborg och Dorotea deltog, vissa dock bara en dag. Värdfolket på Vikens vandrarhem i Ramsjö gjorde arrangemanget lätt och gemytligt.

Vi började i urskogen i Ensjölokarnas naturreservat för att visa deltagarna hur en skog ska se ut. Så tittade vi på avverkningsanmäld ”vanlig” skog på Sveaskogs mark i Ekorrknippen. Vi fortsatte med dimensionsavverkad skog med höga naturvärden på bolagsmark i Vandelåsen, vid Bävertjärn och på Måndagsberget. Det är områden som Länsstyrelsen nu arbetar med att dokumentera och eventuellt skydda. Slutligen tittade vi på en avverkningsanmäld nyckelbiotop på privatmark i Gådaberget.

Namnskick. Teckenförklaringar till de följande beskrivningarna
I artförteckningarna anges namn enligt Thomas Karlssons förteckning över Svenska kärlväxter och enligt Artdatabankens Ekologiska kataloger för mossor, lavar och svampar. Rödlistning anges enligt listan år 2000 (CR = akut hotad, EN = starkt hotad, VU = sårbar och NT = missgynnad). Arter som enligt ekologiska katalogerna indikerar höga naturvärden anges med ”*”.

7 aug. Ensjölokarna
Naturreservatet Ensjölokarna i nordligaste delen av Ramsjö församling rymmer 25 ha urskog, avsatt 1924 som ett av de första domänreservaten. Det är södra Norrlands finaste urskogsreservat, besöks av många och beskrevs i VÄX nr 2, 2003. Forskningsresans deltagare beundrade dimensionerna, begrundade det svenska skogsbrukets historia och fördjupade sig i några arter som råkade visa sin bästa sida. En grovticka Phaeolus schweinitzii satt vid basen av en grov tall intill stigen. Denna art är vanligare i Ensjölokarna än i de flesta andra skogar Eftersom den rötar kärnveden nertill i tallen bryts stammen där, och talltorrakor är därför i detta reservat sällsyntare än normalt och tallågor vanligare.

De första mjuka och våta lappticks-”knopparna” Amylocystis lapponica, NT, hade kommit fram på grova granlågor i det bördiga granskogspartiet som står på det underjordiska utloppet söder om Stora loken. På marken under asparna där fanns skogsfru Epipogium aphyllum, NT, både i knopp och fullt utslagen. Klubbstarr Carex buxbaumii sågs under fikapausen på östra stranden av Stora loken då deltagarna presenterade sig för varandra.

Göran Eriksson hann under tiden leta rätt på tre av de vedsvampar som gynnas av den oerhört stora mängden grova tallågor i området. Han visade oss fläckporing Antrodia albobrunnea, VU, vit eller ljusbeige med ett nästan svart lager närmast veden, laxgröppa Ceraceomerulius albostramineus, VU, kritvit med läckra ljusrosa centrala partier och kristallticka Skeletocutis stellae, VU, som är lika finporig som finporingen, som dock växer bara på lövved. Kristalltickan luktar i färskt tillstånd fränt, kanske som såpa.

7 aug. Ekorrknippen
Skogsvårdsstyrelsen i Ljusdal hade upplyst om några avverkningsanmälda områden på Sveaskogs mark i norra Ramsjö. De flesta av dessa var redan avverkade, men ett område på sydostsluttningen av Ekorrknippen, koordinater 69027 14915, var fortfarande kvar.

Här gick vi in i en vid första ögonkastet tämligen ordinär avverkningsmogen skog på bördig mark, men såg snart att den skiljer sig avsevärt från vad man kan se i Gästrikland eller längre söderut i Sverige. Urskogsresterna fanns kvar: Avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen, rester av tallar Pinus sylvestris med upp till 70 cm diameter, och nästan lika grova högstubbar av tall med kol från senaste branden. Grova tallågor som legat sedan tiden före avverkningen fanns sparsamt. De levande trädens ålder bedömdes till 80-100 år, men i delar av området fanns tall mellan 150 och 200 års ålder. I de övre delarna växte ganska många aspar Populus tremula, på vilka det satt rikligt med små bålar av stiftgelélav Collema furfuraceum, NT.

Inga andra rödlistade arter påträffades, däremot följande nio signalarter:
Knärot Goodyera repens, blanksvart spiklav Calicium denigratum,
kolflarnlav Hypocenomyce anthracophila, skuggblåslav Hypogymnia vittata, vedskivlav Lecidea botryosa, kortskaftad ärgspik Microcalicium ahlneri, vedflamlav Pyrrhospora elabens, skinnlav Leptogium saturninum och dvärgtufs Leptogium teretiusculum. En ormvråkunge höll till där och ropade ofta.

Området höll med andra ord nästan nyckelbiotopkvalitet. Inom kort kommer områden som denna skog att vara ovanliga, vilket är lätt att föreställa sig när man färdas längs vägen mellan Ramsjö kyrka och Ensjölokarna, där hyggen med eller utan fröträdställning, ungskogar och nyligen gallrade skogar i 60-80-årsåldern är den vanligaste synen. Skogsnäringens utarmning av skogslandskapet fortsätter.

8 aug. Vandelåsen
Vi besökte här en del av ett område som Länsstyrelsen har pekat ut som tänkbart för reservatbildning. Det är en storblockig moränmark med långsträckta höjder omväxlande med sänkor, varav en del har myrvegetation. Skogen består av tall, gran Picea abies, björk Betula sp., asp och sälg Salix caprea och är olikåldrig och flerskiktad. Boniteten är ordinär. Den är genomhuggen under dimensionsavverkningarna, men ganska lite rörd därefter. Vissa tallar når upp till ca 300 års ålder. Det finns rikligt med brandljud i äldre tallar, upp till fyra invallningar efter brand. Det finns brandljud även i björk, med upp till två invallningar, och i gran med en invallning. Mängden död ved är måttlig. Mest är det grova tallågor från urskogstiden, men även senare tiders klenare lågor av alla ingående trädslag.

De intressantaste arterna här var asphättemossa Orthotrichum gymnostomum, NT, Anders Delin, brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima, NT, Toni Berglund, liten aspgelélav Collema curtisporum, EN, Göran Eriksson, stiftgelélav Collema furfuraceum, NT, Anders Delin m.fl., på många aspar, smalskaftslav Cybebe gracilenta, VU, Anders Delin, i krypta under björk, skrovellav Lobaria scrobiculata, NT, doftticka Haploporus odorus, NT, stor aspticka Phellinus populicola, NT, Toni Berglund, gräddporing Skeletocutis lenis, VU, tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU och reliktbock Notorhina punctata, VU, Bert Andersson, på ett tiotal tallar.

Liten aspgelélav hade fortfarande 1993 inte påträffats söder om Jämtland, men har på senare år rapporterats från några platser i Hälsingland. Det är en art som bör mikroskoperas för säker artbestämning, men man kan ana att det är den om man ser en ”aspgelélav” med små konvexa apothecier.

Sammanlagt fann vi alltså 11 rödlistade arter. Därtill kom 20 signalarter. Området är ganska representativt för den typ av ”näst bästa” skogar, som är vad som finns kvar i Hälsingland efter att urskogarna och de mest urskogslika genomhuggna skogarna har fått skydd i reservat.

8 aug. Söder om Lill-Bävertjärnen
Söder om Lill-Bävertjärnen, vid koordinaterna 68975 15025 finns en äldre skogsrest. Gran dominerar, men inslaget av grov gammal tall och asp är stort och det finns även björk. Genom skogen löper en cykelstig byggd under 1940-talet, marken är relativt slät, och området är starkare påverkat av skogsbruk än det på Vandelåsen. Denna skog växer på bördigare jord och är grövre och tätare än den på Vandelåsen, vilket visade sig i att det var svårt att finna gelélavar, som är ganska ljuskrävande. Det var ganska ont om död ved, men fanns rikliga mängder av gamla träd, speciellt strödda gamla tallar i åldrar troligen mellan 150 och 250 år.

Här hittade vi violettgrå tagellav Bryoria nadvornikiana, NT, Toni Berglund, Maria Danvind, nordlig nållav Chaenotheca laevigata, VU, Toni Berglund, skrovellav Lobaria scrobiculata, NT, Nicklas Gustavsson, gammelsälgslav Rinodina degeliana, VU, Toni Berglund, kvistspik Phaeocalicium sp. NT, Toni Berglund, gräddporing Skeletocutis lenis, VU, Anders Delin och tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU, Per-Anders Persson.

Märklig och vacker var stor brandbläcksvamp Coprinus lagopides, Birgitta Gahne, som växte inne i en ihålig jätteasp nära vägen.

På vändplanen där vi parkerade fanns hundratals exemplar av höstlåsbräken Botrychium multifidum, NT, i en för den arten ganska typisk miljö, en låg och lite sliten vegetation, som har etablerats under de senaste 20-30 åren. Dess övriga habitat är enligt min erfarenhet dels de naturliga, som jag tror är stränder, dels den gamla kulturmiljö som den är mest känd från, betes- och slåttermarker och tun vid gårdar.

Vi fann sammanlagt åtta rödlistade arter i detta område och därutöver 17 signalarter. De något lägre siffrorna i jämförelse med Vandelåsen överensstämmer med vårt intryck att skogen här var mindre ursprunglig. Dock är den med sina stora mängder av grova gamla träd ett klart reservatobjekt. Den är ett gott exempel på den konflikt som så ofta finns mellan produktionskravet och naturvårdskravet. Skogen är grov och lång och har samtidigt höga naturvärden. Virkesvärdet är stort, så stort att naturvården med sina begränsade resurser ofta drar det kortaste strået.

9 aug. Måndagsberget
Måndagsberget, vid 68958 15088, ligger långt in på skogen, dit de första avverkningarna nådde sent och där andra vändan, 1960-1980-talets förödande kalhyggen, breder ut sig över nästan hela arealen. Bilresan dit, genom unga skogar i olika stadier och på vindlande och dåliga skogsbilvägar, tar minst en timme fast avståndet fågelvägen bara är 1,7 mil. Vägen slutar i en ungskog och ungskogen slutar vid en vägg med en port och några fönster. Det är gammelskogens vägg med sina inbjudande öppningar. Någon hejdade avverkningen här för 20 år sedan, kanske av vördnad inför skogsnaturen, som här är särkilt storslagen. Här står gammal skog av gran, tall, björk och asp på bördig mark som gör att stammarna är långa och grova. Marken är så mullrik att blåsippa och grönkulla växer här. Ett stort rovfågelbo ligger högt uppe i en aspkrona som fått många toppar efter ett stambrott. Det leder tankarna till kungsörn, men vi fann inga färska lämningar som kunde avgöra vilken art som bott där.

Nedanför berget löper ett stråk av sumpskog. På flera håll i sluttningens nedre del finns små vätar omkransade av asp och sälg. På andra sidan av berget fortsätter gammelskogen ner till en slingrande bäck med sumpskog intill. Bäcken leder ner till Måndagstjärnen. Angränsande skogar är uppflikade av sentida avverkningar, men innehåller också partier med relativt gammal skog och höga naturvärden, som Länsstyrelsen är intresserad av att eventuellt bevara i reservat.

I detta stora område delade vi upp oss i några olika grupper, som gick åt olika håll. Självklart präglas denna skildring av mina egna observationer, men övriga gruppers kommer också fram i artförteckningen.

På de mossklädda stränderna av bäcken som rinner genom sumpskog ut i Måndagstjärnen fann Kerstin Nyholmer skogsfru Epipogium aphyllum, NT, och snart hade flera andra deltagare hittat ytterligare blomstänglar, så att vi till slut summerade ca 30 ex. Den i Hälsingland inte allt för ovanliga spädstarren Carex disperma dök upp på två ställen. Vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum, NT, fanns på många av de grova gran- och tallågorna i området. Nordlig nållav Chaenotheca laevigata, VU, Anders Delin, satt på död ved på en grantorraka i kanten av en av vätarna. Vitskaftad svartspik Chaenothecopsis viridialba, NT, hittades både av Per-Gunnar Jacobsson och av mig. Jag fann den i typisk miljö, på en gammal gran i sumpskog vid bäcken till Måndagstjärnen. Denna lilla spiklav är en sann trofé. Den har mycket höga krav på växtmiljö, den är vacker och lättidentifierad, och den är ytterst svår att få syn på, eftersom den är millimeterstor och ofta fåtalig. Varje gång man lyckas är tillfredsställelsen lika stor.

Lunglav Lobaria pulmonaria förekommer mycket rikligt i området, även med apothecier. På några ställen där asparna står tämligen tätt växer den även i stora sjok på smärre döda granar under asp. Det är här lätt att se hur väl asparna klarar konkurrensen med gran. Granar som kommer upp under en asp (ofta troligen jämngamla med aspen) försöker förgäves att komma upp genom aspkronan. Granskotten slås sönder av de hårdare aspgrenarna, så att granen tvingas stanna under aspkronan, undertryckt och ibland dödad.

Ett av områdets stora värden är den rikliga förekomsten av grov gran och asp och grova gran- och asplågor. Följaktligen är arter som är beroende av detta substrat rikliga. Harticka Inonotus leporinus, NT, Anders Delin, en av de effektiva grandödarna, är sällsynt så långt söderut i landet som här, men sågs på en högstubbe. Lappticka Amylocystis lapponica, NT hittades på flera ställen, både från fjolåret, med det vanliga angreppet av en saprofytisk svamp som färgar dess yta gul, och de första av årets fruktkroppar. Vi fann fläckporing Antrodia albobrunnea, VU, Toni Berglund, doftskinn Cystostereum murraii, NT, Anders Delin och blackticka Junghuhnia collabens, VU, Toni Berglund.

Rosenticka Fomitopsis rosea, NT, var mycket vanlig, så att man kunde studera den i alla stadier, och även dess röta, som sitter i granens kärnved och färgar denna en aning rödaktig men inte gör den särskilt spröd. Skillnaden är stor mot ulltickans Phellinus ferrugineofuscus effektiva nedbrytning av veden till ett luftigt nätverk av mot varandra vinkelräta vita stråk. Dessa två växer ofta intill varandra i veden.

Gränsticka Phellinus nigrolimitatus, NT, sågs på ett par ställen, bl.a. på en kojruin, rynkskinn Phlebia centrifuga, NT, fanns på flera ställen och gräddporing Skeletocutis lenis, VU, Anders Delin, på åtminstone ett.

Även andra sällsynta svampar dök upp, t.ex. lokspindling Cortinarius callisteus, *, Birgitta Gahne, ockraspindling Cortinarius ochrophyllus, *, Birgitta Gahne, doftticka Haploporus odorus, NT, Lotta Delin och klubbdyna Podostroma alutaceum, DD, Toni Berglund.

En stor botanisk raritet, fast inte rödlistad, hittade jag under rekognoseringen av området, nämligen en gammal men mindre än manshög gran Picea abies med en genetisk defekt, som gör att den har vita barr under det första eller de två första åren, varefter de långsamt får sitt klorofyllinnehåll. Enstaka exemplar av denna variant har rapporterats bl.a. från Dalarna. Den har kallats forma versicolor Wittrock, se Sylvén, Nils: De svenska skogsträden, Stockholm 1916, sid. 137.

Årsfärska ringhack av tretåig hackspett och spår av tjäder observerades, och Staffan Ullström hörde stjärtmesar, en inte alls vanlig art i storskogen, men här tydligen hemmastadd bland asp och björk. Alla myrstackar var oskadade. Vi drog slutsatsen att björn inte brukar gå i dessa trakter.

Summan av våra ansträngningar, med tillägg av observationer som tidigare gjorts av Länsstyrelsen, var att 20 rödlistade arter påträffades, varav 5 i kategori VU. Därutöver hittades 27 signalarter. Områdets höga naturvärden har länge varit uppenbara och frågan är inte om det ska bli reservat, utan hur stort reservatet ska bli.

10 aug. Gådaberget, Huskasnäs 8:1.
Mellan två fastigheter ägda av bolag ligger här på Gådabergets NO-sluttning ett bortglömt bondskifte, där både Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen har bedömt att naturvärdena är höga. Koordinaterna är 688230 149936. SVS har avgränsat en nyckelbiotop på 9 ha och denna har därefter avverkningsanmälts. Berget är brant, med upp till 4 m höga lodytor här och där och rikligt med block, och åtminstone smärre delar av det torde vara tekniskt impediment. Nyckelbiotopen sträcker sig ända upp på hällmarken där gamla tallar härskar.

Efter mycket kringströvande kunde man summera att det i skogen i denna starkt brutna terräng döljer sig ett brokigt spektrum av nyckelelement och naturvärden. Vi såg brända rester av talltorrakor med upp till 70 cm diameter. Inslaget av asp var fläckvis stort, med stammar upp till 50 cm diameter. Även av rönn fanns det ovanligt många stammar, även upp till 25 cm diameter.

På grund av områdets historia, med dimensionsavverkning och vid mitten av 1900-talet kolning, var mängden liggande död ved rätt liten och bestod av klena stammar av de ingående trädslagen. Grova granlågor saknades. Denna brist återspeglades i artfynden. Av rödlistade och signalarter bland svampar på liggande död ved påträffades endast stjärntagging Asterodon ferruginosus, NT, doftskinn Cystostereum murraii, NT, Anders Delin, kötticka Leptoporus mollis, S, Maj Johansson, barkticka Oxyporus corticola, S och på flera ställen ullticka Phellinus ferrugineofuscus, S.

Trots denna brist visade sig området ha en imponerande samling av krävande arter. Vi fann vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum, NT, Åsa Linnman, asphättemossa Orthotrichum gymnostomum, NT, Anders Delin, violettgrå tagellav Bryoria nadvornikiana, NT, Maria Danvind, brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima, NT, Anders Delin, skorpgelélav Collema occultatum, NT, Toni Berglund, trädbasdynlav Micarea globulosella, NT, Toni Berglund, stor aspticka Phellinus populicola, NT, Anders Delin och tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU.

Skorpgelélaven växte på avflagnande bark på rönnar. Det är en svårupptäckt art, som med starka glasögon bara ser ut som strödda svarta små gryn på den ljusa barken. De sitter ofta i närheten av ett kvisthål eller annan oregelbundenhet i barken. Många intorkade alger, små pyrenomyceter och lavar av andra arter kan se ut likadana på håll och man blir tvungen att använda luppen för att komma fram till att det är denna art. I väta är den också mörk, men som övriga gelélavar sväller den och får en grönbrunsvart färg. Det som starkt riktar misstankarna mot denna art är de ofta talrika apothecierna som liknar övriga Collema-arters.

I en av lodytorna växte den ovanliga arten liten revmossa Bazzania tricrenata, Nicklas Gustavsson. Lunglav Lobaria pulmonaria och korallblylav Parmeliella triptophylla växte rikligt på många aspar. Den sällsynta korpspindlingen Cortinarius dolabratus, Birgitta Gahne, fanns här i gott sällskap med korpar. Ockraspindling Cortinarius ochrophyllus, *, Birgitta Gahne, som indikerar höga naturvärden, hittades också.

Sammanlagt hittades i området tio rödlistade arter. Utöver dessa påträffades arton signalarter.

Denna nyckelbiotop är stor och innehållsrik och omges av andra branta delar av berget, som av Länsstyrelsen har utpekats som potentiellt värdefulla för naturvården. Det är ingen tvekan om att ett område som detta bör skyddas från skogsbruk om det nationella naturvårdsmålet enligt SOU 1997/97 ska kunna uppnås, nämligen att i Norrland 9 % av den produktiva skogen nedom gränsen för fjällnära skog ska undantas från brukning. Den är ytterligare ett exempel på den strategi som privatskogsägare och deras organisationer driver: ”Avverkningsanmäl nyckelbiotopen för att få fart på processen.” Med det belastar de Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen med en massa akut arbete och låser upp pengar som kunde användas bättre i ett planerat reservatbildningarbete.

Forskningsresans betydelse
Även efter denna Forskningsresa, liksom efter den som hölls i Gällivare veckan före och dem som har hållits sedan 1991 på olika håll i Norrland, känns det som om denna form av rekreation, inventeringsarbete och undervisning har stor betydelse både för dem som deltar och för naturvården i Sverige. Områden som annars ytterst sällan besöks av biologiskt skolade människor blir uppmärksammade, opinionen påverkas och myndigheternas naturvårdsarbete understöds. Felet är som vanligt att vi inte räcker till att vara överallt. Den svenska skogen har en areal på 22,7 miljoner hektar. Om en promille av svenskarna, 9000 personer, ägnade sig åt skogsbevakning skulle var och en få 2500 hektar eller 25 kvadratkilometer att hålla ögonen på. Vi som är aktiva i skogen är dessvärre långt färre. Därför kan skogsnäringen i stort sett utan insyn hugga som den själv bestämmer, med dagens biologiska utarmning som följd.