Funäsdalsbergets krympande urskog får många ovanliga fjärilar att minska och försvinna

Det högnordiska fjällflyet, Xestia laetabilis, VU, är en fjäril i familjen nattflyn vars larver tycker om blåbär. Det latinska ordet laetabilis betyder glad och passar inte fjärilen nu, eftersom de kalhyggen som gör att högnordiska fjällflyn blir allt färre knappast gör fjärilarna glada. På Funäsdalsberget i Härjedalen har det högnordiska fjällflyet sällskap av elva av de femton svenska fjällflyarterna av släktet Xestia. Funäsdalsberget har en speciell geologi, ganska stor regnskugga och rätt många soltimmar för att vara i södra fjällvärlden. Berget med dess omgivning är Nordens artrikaste område för fjällflyn av släktet Xestia.

Sju av de elva Xestia-arterna, som alla är mycket diskret tecknade i grått och vitt, riskerar att försvinna helt från Sverige. Detta visar en undersökning som inventerare gjort under de senaste 35 åren. De flesta av de femton fjällflyarterna verkar nämligen överleva endast i riktigt gamla skogar, i urskogar. Urskogsflyet, Xestia sincera, EN, är den fjärilsart som tydligast visar att här växer en orörd barrskog, därav benämningen ”urskogsfjäril”. Denna Xestia-art hör till nattflynas mycket talrika och tämligen okända familj och till gruppen insekter.

Arter på och runt Funäsdalsberget hotade av skogsbruk

Det högnordiska fjällflyet, Xestia laetabilis, VU, har minskat mycket under de senaste tio till femton åren. Orsaken är stora kalhuggna skogsområden där fjärilen inte kan överleva. Den försvinner direkt när stora avverkningar sätter igång. Stora kalavverkade områden isolerar de små kvarvarande grupperna av fjärilar i gammal skog från andra grupper av samma art. En liten grupp fjärilar går lätt under vid extremväder och på grund av angrepp av parasiter (Várkonyi m.fl. 2003).

Östligt fjällfly

Inventerare har hittat några individer av östligt fjällfly, Xestia distensa, VU, på Funäsdalsberget. Det östliga fjällflyt försvinner när skogen kalhuggs, eftersom den vill ha urskogsartade barrskogar och inte produktionsskog. Larverna lever troligen av blåbär. Fjärilen flyger jämna år i juli och in i augusti. Östligt fjällfly lever kvar på endast ett fåtal från varandra isolerade platser i mellersta och norra Norrland, där skogarna ännu är sådana som fjällflyt vill ha dem, torra glesa skogar med bärris.

Fjällskogsfly

Endast vid ett tillfälle har inventerare funnit fjällskogsfly, Xestia gelida, (VU), på Funäsdalsberget. Larverna äter blåbär och maskrosor. Fjällskogsflyet lever på få platser långt ifrån varandra i mellersta och norra Norrland, vilket gör det svårt för arten att överleva. Fjällskogsflyet behöver öppna och ganska orörda barrskogar. Det flyger på natten från mitten av juni till en bit in i juli – den tidigaste flygperioden hos våra nordligaste skogslevande fjällflyn.

Urskogsfly

Urskogsfly, Xestia sincera, (EN), har inventerare funnit en gång på Funäsdalsberget. Urskogsflyet flyger runt midsommar och när natten är ljus är det svårt att hitta fjärilen med hjälp av ljusfällor. Urskogsflyet behöver ängsgranskogar med många buskar och snår, inte kalhyggen. Studier i Dalarna har visat att fjärilen undviker att lämna sin skog för att flyga ut över öppna marker under mer eller mindre bar himmel, trots att den är en styv flygare. Under de senaste decennierna har antalet urskogsflyn minskat så kraftigt i Götaland och Svealand på grund av avverkningen av gammelskog att arten troligtvis inte alls är kvar där.

Funäsdalsberget en av tre platser i Europa med bredvingat skogsfly

Bredvingat skogsfly, Xestia atrata, (EN), är känt endast från tre platser i Europa. En av platserna är Funäsdalsberget och bredvingat skogsfly är därför otvivelaktigt en art vars överlevnad Sverige har ansvar för. Enligt SLU Artfakta, “större delen av skogsområdet kring Funäsdalen – Tänndalen, där arten påträffats, har i stor utsträckning avverkats under senare årtionden. Endast mindre områden med svårtillgänglig, extremt blockrik och/eller sluttande mark återstår. Situationen är likartad över större delen av norra Sverige, där idag endast fragment återstår av de rikare barrskogarna på kalkpåverkad mark med hög bonitet.” Skogen på och runt Funäsdalsberget måste få stå kvar.

Violett guldvinge siktad nära Funäsdalsberget

Den vackra dagfjärilen violett guldvinge, Lycaena helle, EN, har inventerare sett längs vägen till Bruksvallarna på vägen till Funäsdalsberget. Här är en av Sveriges få kvarvarande livskraftiga populationer av violett guldvinge. Violett guldvinge har ett åtgärdsprogram, som ska försöka hindra att den dör ut också i Sverige, för den är en av Europas hotade dagfjärilar. Den lägger sina ägg på ormrotsblad. Violett guldvinge är en bra indikatorart, vilket betyder att den talar om att området på och runt Funäsdalsberget är mycket skyddsvärt med mängder av olika miljöer där många hotade och minskande arter trivs.

Trolig rödlistning av alla Xestia-arter funna på Funäsdalsberget

Alla de femton Xestia-arterna kommer troligen att bli rödlistade i den europeiska rödlistan över Europas nattflygande storfjärilar. De och många andra överlever inte på kalhyggen. Deras livsmiljö försvinner allt snabbare, i takt med att resterna av gammelskog försvinner för att bli biobränsle, påsar och toalettpapper. Gammelskogar, blommande gräsmarker och våtmarker är sällsynta nu och deras invånare blir allt färre. För att få mer kunskap om dessa arter i naturskogar, tundramarker, mossmarker och myrmarken är det viktigt att besöka dessa miljöer och rapportera fynd på Artportalen.

Det räcker inte att skydda små fläckar här och där i Funäsdalsområdet, utan alla dess olika livsmiljöer måste ha skydd. Landskapsplanering behövs, för att här ge en fristad från kalhyggen åt dessa skogarnas och markernas invånare. Inte bara insekter som fjällflyn – både tretåig hackspett, gråspett, spillkråka, lavskrika, orre, talltita, tjäder, lodjur och den sällsynta varglaven lever och växer på och runt Funäsdalsberget.

Habitatförlust – livsmiljöförlust

När insekter inte har någonstans att leva, eftersom marken och luften används av människan för hennes olika verksamheter, försvinner många insekters livsmiljö. Många fjällflyarter vill ha blåbärsris, som behöver drygt 50 år för att växa upp igen när skogen är nedhuggen. Så länge kan inte fjällflyarterna och deras larver vänta. Många skogsdjur, både fåglar, som trastar, stare, orre, tjäder, och däggdjur, till exempel björn, räv och grävling är beroende av att det finns blåbär. Blåbär är en nyckelart, det vill säga, minskar blåbärsriset påverkar det många andra arter.

Biologisk mångfald

Insekter har funnits i miljontals år. Insekter är leddjur, liksom bland andra kräftdjur, mångfotingar och spindeldjur, och är den talrikaste av alla djurgrupper. Leddjuren har varit med på jorden sedan den kambriska perioden för 500 till 600 miljoner år sedan. Insekternas arbete med pollinering av växter är förutsättning för många växters överlevnad och växternas överlevnad är i sin tur avgörande för människans överlevnad. Kunskapen om små organismers liv och betydelse i naturen är ännu mycket ofullständig och ännu ofullständigare är kunskapen om vad som händer det tunna skikt runt jordklotet som hyser biologiskt liv – biosfären – när de arter som människan inte ens känner till försvinner. Vad mer än blåbär behöver 50 år för att komma tillbaks? Och vad kommer aldrig tillbaks?

Skog och klimat

Ett naturnära skogsbruk utan kalhyggen tar hänsyn till skogens flora och fauna, den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket skriver: “Förlusten av biologisk mångfald och ett förändrat klimat är dessutom två tätt sammanlänkade kriser som vi både kan och behöver hantera tillsammans.” Den allt snabbare avverkningen av de skyddsvärda skogar som finns kvar måste upphöra, inte bara i Sverige utan i världen. Gammelskogen både tar upp och lagrar koldioxid och är globalt en så kallad kolsänka. Kalhyggen orsakar under många år stora utsläpp av växthusgaser.

Biologisk analfabetism

Det är nu längesedan bilars vindrutor måste torkas rena från krossade insekter. Men inte så längesedan som när kokböckerna innehöll recept på hur man i sitt vanliga hushåll lagar till tjäder, orre, rapphöna och järpe (Hemmets kokbok, 1945 ). Detta, om något, säger en del om hur vanliga vissa arter är och hur många av dem som fortfarande lever i vår omgivning. Bekämpning av den “biologiska analfabetismen” (Nitare, 2019 ) kan vara ett sätt att se vad människan förlorar innan hon oåterkalleligen förlorat det.

Källor:

Entomologisk Tidskrift 144 (2023)

SLU Artfakta

Forskare och organisationer i internationellt upprop för svensk skog här

Om klimatet och skogen här

Om blåbär här