Svenska Botaniska Föreningens föreningskonferens 13 – 14 okt. 2001

Anders Delin

Konferensen fokuserade på en ganska liten del av det svenska beståndet av gamla träd, nämligen ädellövträd i Göta- och Svealand, och allra mest på grova ekar. Norrlands gamla träd lämnades denna gång åt sidan. Urvalet överensstämde alltså ganska mycket med Skogsstyrelsens inventering av jätteträd, som startade i juni 1999 och snart kommer att redovisas av Svante Hultengren, som tillsammans med Johan Nitare på Skogsstyrelsen har lagt upp studien

De gamla träden i Göta- och Svealand är ofta ihåliga, varför deras ålder förblir en hemlighet. Även om de är solida är de svåra att åldersbestämma, eftersom de är svåra att provborra. I stället för att kräva exakta besked om ålder har man i Skogsstyrelsens inventering valt omkretsen som ett mer praktiskt urvalskriterium, trots att man vet att korrelationen mellan omkrets och ålder är dålig. Jätteträd definieras som träd över 1 m diameter eller 3,14 m i omkrets.

De deltagare som kom från Norrland hade alltså inte så mycket direkt matnyttigt att hämta på konferensen, men det är ju spännande att ta del av flora och naturvärden i andra delar av landet, och föreläsningarna var förstklassiga, så jag lyssnade och tittade med stort intresse. Dessutom finns ju i Gästrikland en väsentlig del av Nedre Dalälvs-området, som är ett av de värdefullaste ädellövskogsområdena i Sverige.

Svante Hultengren som driver företaget Naturcentrum i Stenungsund berättade om lavar på jätteträd. Han började med några minnesbilder från Hordaland och Rogaland i SV Norge, där han som ganska nybliven lichenolog för många år sedan upplevde en riktig "lavorgie" tillsammans med några vänner. På en av de besökta lokalerna, ett talusområde under ett berg, såg de många hamlade lövträd, bl.a. askar. De klättrade upp i moraset och möttes av en otrolig samling av oceaniska lavar, som är rariteter eller inte finns i Sverige. Han nämnde norsk näverlav Platismatia norvegica och örtlav Lobaria virens som karaktärsarter på dessa trädstammar.

Detta var en erfarenhet som ledde honom till att titta på de ganska få liknande träd som finns i Sverige, där ju hamlingen som brukningsform är nästan totalt övergiven. Hans studier omfattade huvudsakligen västra Götaland, där han bor. Det visade sig stämma att dessa träd hyser en överlägset rik lavflora även hos oss. Orsakerna till detta tycks vara flera. Dels blir dessa träd ofta äldre, eftersom de har små kronor och inte så lätt blåser omkull. Dels får deras stammar mer ljus, eftersom träden står i jordbruksmark som betas eller slås och kronorna är tämligen små.

Svante visade bilder på hamlade lönnar i Aplared med lunglav Lobaria pulmonaria och på hamlade askar med almlav Gyalecta ulmi, blek kraterlav Gyalecta flotowii och gulvit blekspik Sclerophora nivea. Ädellövträd i alléer och trädgårdar har ofta liknande lavflora, t.ex. hamlad ask i Fristad med sydlig blekspik Sclerophora amabilis, beskriven som endemisk för Nya Zeeland, nu enligt Svante karaktäristisk för död ved på hamlade askar i Västergötland. Dess uppväxande apothecier är gula, fast de mogna har föga av denna färg. Vid Gullmarsbergs säteri finns den akut hotade dvärgrosettlaven Hyperphyscia adglutinata utanpå och läderbagge och bålgeting inuti ett ihåligt gammalt träd. På tretton lokaler på vägträd finns grå jordlav Catapyrenium psoromoides. På kyrkogårdsträd, t.ex. i Kinnarumma finns läderlappslav Collema nigrescens.

Hoten mot dessa lavar och deras träd är mångahanda. Av de hamlade träd, som för 100 eller 200 år sedan var vanliga i stora delar av Sverige återstår endast mindre än en promille. Gamla träd på kyrkogårdar, i parker, alléer och trädgårdar hotas av avverkning på grund av allehanda mer eller mindre riktiga och viktiga skäl: De påstås vara farliga (fallande grenar), skräpiga (fäller en massa löv), sjuka (uppvisar en död gren), i vägen (för väg eller parkeringsplats), eller bara ålderstigna (unga "växtliga" träd är det som gäller). De flesta av dessa tillvitelser är i de flesta fall felaktiga eller onyanserade, åtminstone om man beaktar att dessa träd var först på plan, åtminstone långt före moderna människor, bilar och obiologiskt tänkande.

Vid Asklanda kyrka finns 350-åriga ekar, som kyrkogårdsförvaltningen ville ersätta med yngre träd. Vid inventering hittades på dem 13 rödlistade lavar. Ekarna är också på Svantes foto formsköna. De fick stå kvar.

Rekordhållaren bland svenska träd när det gäller antal lavarter är Tunhemseken, som Svante har specialstuderat och beskrivit år 1995 i SBT 89:165-170. Dess ålder uppskattas till mellan 700 och 900 år och den är 7,4 m i omkrets. På dess bark och ved växer 70 lavarter, varav 14 rödlistade. Dess åt många olika håll vettande ytor är som en hel värld. På sydvända ytor växer t.ex. gul dropplav Cliostomum corrugatum, brun nållav Chaenotheca phaeocephala och ekspik Calicium quercinum. På skuggsidan växer gammelekslav Opegrapha illecebrosa och grå skärelav Schismatomma decolorans. Svante nämnde den grå skärelaven med kommentaren att Sveriges lichenologer inofficiellt har utnämnt den till landets fulaste lav: grå, tämligen formlös och vanligen utan soral.

Jätteekar finns i hela Götaland och i Svealand upp till Dalälven. En stor del av lavfloran följer ekarna, men det finns också regionala specialister. I Mälardalen finns t.ex. särskilt mycket av parknål Chaenotheca hispidula och brunskaftad blekspik Sclerophora farinacea. Den mycket sällsynta blekskaftade nållaven Chaenotheca cinerea har påträffats på ett 10-tal lokaler i Mälardalen.

Det allvarligaste hotet mot jätteekarna är igenväxningen av kulturlandskapet. Triviala trädslag, inklusive gran, växer upp kring jätteträden och tränger dem så att de till sist kan dö. Det är också på många håll ont om halvgamla ekar, som kan ta över när de gamla dör. Många av de på gammelekar specialiserade lavarterna missgynnas av den mörkare miljön. Det finns dock vissa, som kanske gynnas, t.ex. jättelaven Lobaria amplissima och blomskägglaven Usnea florida, en art som nu av vissa forskare anses vara identisk med kort skägglav Usnea subfloridana.

De flesta jätteträden finns på det som förr kallades inägomark, alltså hägnad slåtter- eller betesmark. På det som i äldre tid var utmark finns också enstaka jätteträd eller åtminstone mycket gamla träd, t.ex. i bergbranter som på Hunneberg, där man kan finna rosa lundlav Bacidia rosella, stor vaxlav Dimerella lutea, smalskaftslav Cybebe gracilenta och Enterographa hutchinsiae.

Svante slutade med att referera en studie av holländaren Jeroen Pater, som hade försökt samla information om de grövsta träden i Europa. Han räknade träd över 6 meter i omkrets. De flesta sådana fann han i Tyskland, därefter kom Sverige och sedan England. För Sverige uppger han 220 sådana träd. Emellertid har den pågående jätteträdsinventeringen funnit 135 så grova träd i Södermanland och bara i Västervik fler än 150. Vi får snart veta mer om de grova träden i södra Sverige, när den svenska jätteträdsinventeringen publiceras.

Johan Nitare från Skogsstyrelsen berättade om svampar på jätteträd. Han beklagade att Skogsstyrelsens inventering av jätteträd omfattade endast skogsmark i Göta- och Svealand. Han menade att ängs- och hagmark borde ingå, liksom Norrland. En positiv utveckling för bevarandet av jätteträdens naturvärden är att biotopskyddspengar nu kan utgå även till "marker med mycket gamla träd", så att även enstaka jätteträd på det viset kan räddas.

Johan betonade betydelsen av trädets ålder och att jätteträdsinventeringen egentligen var ute efter de gamla träden, men att man tvingas gå en genväg genom att mäta omkretsen.

De svamparter, som är beroende av gamla träd är färre än lavarna. De kan betraktas som relikter och är nu sällsynta. De mest uppmärksammade är vednedbrytande arter, men det finns även gammelträdsberoende mykorrhizasvampar, som är hotade, t.ex. silkesslidskivling Volvariella bombycina och räfflad nagelskivling Collybia fusipes.

Stellan Sunhede skrev redan 1977 i SBT 71:101-108 om de gamla ekarnas speciella svampflora och samlar fortfarande information om dessa och tar gärna emot material för artbestämning. Av de arter han beskrev visade Johan bild på saffransticka Aurantioporus croceus tillsammans med stor ekbock från Halltorps hage. Han nämnde hasseltickan Dichomitus campestris som kan växa även på klena döda grenar på hagmarksekar och rostöra Hymenochaete rubiginosa, som ofta växer på eklågor.

Gamla exemplar av andra trädslag är också intressanta. På äppelträd kan t.ex. apelticka Tyromyces fissilis och apeltagging Sarcodontia crocea växa. På pilar, gärna i pilalléer finns sydlig anisticka Trametes suaveolens. Narrtagging Kavinia himantia kan man hitta på stammar av gamla lövträd, t.ex. hamlade träd, där den kan bryta fram ur mossan.

Trots att Johans föredrag handlade till stor del om vednedbrytare, framhöll även han att dessa arters framtid till stor del beror på hur man lyckas få de gamla lövträden att överleva och hur man kan på lång sikt sörja för tillkomst av ytterligare sådana träd. Det är intressant att i detta sammanhang berätta om vilken roll de vednedbrytande svamparna spelar för trädets överlevnad. Johan betecknade svaveltickan Laetiporus sulphureus på ek som tämligen aggressiv, så att den möjligen skulle kunna döda sin värd, medan övriga ekrötare är beskedliga och kan leva med sitt värdträd i många decennier eller kanske sekler. Ett kuriosum är att den av röta kraftigt urholkade Rumskulla-eken såvitt Johan visste inte har visat någon fruktkropp av vedlevande svamp.

Min egen kommentar till detta är att det ju är mycket tydligt att vissa av tickorna på våra norrländska träd lever länge tillsammans med dem utan att nämnvärt skada, t.ex. tallticka, aspticka och sälgticka. Gamla ihåliga aplar med eldtickor kan grönska och ge riklig frukt.

Henrik Weibull disputerade nyligen på en avhandling om hur trädskiktet påverkar mossfloran på granitblock. Nu arbetar han hos Svante Hultengren på Naturcentrum. Ett grundläggande begrepp inom mossekologin är rikbark. Henrik berättade att regnvattnets pH höjs med 1 – 2 enheter medan det rinner ned längs barken på ask, lönn och alm, som är rikbarksträd. Som mellanbark (mindre rik) betecknas ek och bok.

Mossfloran är rikare ju mer sluten skogen är. Gamla träd har fler mossarter än unga, troligen delvis på grund av långsam kolonisation, delvis på grund av att ett gammalt träd har fler ekologiska nischer.

Genom avhandlingsarbetet har han visat att det tar 30 – 40 år innan förnan från ett träd får effekt på mossfloran på ett granitblock. Sippervatten längs en stam har ungefär samma effekt på pH och på mossfloran som krondropp och fallförna. En specialist på sippervatten på block under ädellövträd är filthättemossa Orthotrichum urnigerum.

En fråga som vi i Norrland ofta ställs inför är varför vissa mossor (och lavar) som i sydligare trakter oftast växer på stammar eller stambaser hos oss förekommer mest på berg eller block, särskilt av basisk bergart. Henrik menade att dessa arter i sydligare trakter förekommer både på bark och på basisk sten, men att de i Norrland har för dålig tillgång till lämpliga träd, speciellt ädellövträd.

Mats Jonsell vid institutionen för skogsentomologi vid SLU i Uppsala berättade om hotade insektsarter beroende av gamla träd. För insekterna är döda delar av de gamla träden och håligheter i dem intressantast. Även nedfallna grenar har stor betydelse. Det är huvudsakligen träd över 150 års ålder som dessa djur behöver.

De viktigaste trädslagen är i ordning: ek, bok, gran, björk, tall, asp och alm. Det är inte bara skalbaggar som lever i dessa miljöer och hotas genom att de försvinner. Även artgrupper som steklar och blomflugor har många arter som i en fas av sitt liv är beroende av gamla träd och död ved, men de är dåligt undersökta och omfattar troligen många arter som ännu är okända. Växlingen mellan en blomrik miljö för de adulta djuren och ved för larverna är typisk inte bara för blomflugor utan även för många bockar bland skalbaggarna. Det ger en fingervisning om deras ursprungliga miljö kan ha sett ut: gamla träd i skog med gläntor. Det betonar också betydelsen av gamla träd vid stränder.

Mats huvudsakliga forskningsfält är skalbaggar i tickor, huvudsakligen fnösketicka och klibbticka. Han har kunnat visa att det finns åtminstone en art som indikerar lång skoglig kontinuitet bland dem som lever i dessa tickor. Det är rödhalsad svartbagge Oplocephala haemorroidalis, som lever i fnösketickor, men alltså nästan bara i tickor i områden med lång skoglig kontinuitet.

Jag frågade Mats om någon har studerat om det finns skalbaggar som är specifika för vissa ovanligare vedlevande svampar. Han kände till en studie som har påvisat artspecificitet för lappticka och rosenticka hos vissa insekter. Han betecknade emellertid detta som ett öppet forskningsfält, där ännu mycket lite är gjort.

Olle Höjer vid Landmiljöenheten på Statens Naturvårdsverk arbetar där med skogsskydd (reservatbildning) tillsammans med Rolf Löfgren, Jenny Lohnstad och Magnus Nilsson. Han betecknar det som ett svårt arbete som dock nu har medvind.

Man arbetar också med särskilda åtgärdsprogram för arter som inte får tillräckligt skydd genom de reservat som bildas. Olle nämnde åtgärdsprogram för enskilda hotade arter, för träd med särskilda natur- och kulturvärden och för jätteträd/gamla träd i gradienten jordbruksmark-skogsmark, i vägmiljöer och tätorter. Olle menade att parkvård har slagit ut naturvården i dessa miljöer. Det innebär att man ofta byter ut gamla träd med stora skönhetsvärden och stor biologisk mångfald mot yngre, som man uppfattar som livskraftigare. För att bromsa denna utveckling vill man på SNV bl.a. ge ut råd angående beskärning i stället för avverkning. Man vill också utvidga samarbetet med institutionerna för trädgårdsvetenskap och landskapsarkitektur i Alnarp.

Olle påpekade det stora problem som finns när det gäller skötsel av jätteträdsmiljöerna. För att vårda naturvärdena på och i de gamla träden där fordras oftast skötsel, d.v.s. att de friställs genom avverkning av yngre träd som hotar att ta över. Sedan många år har denna skötsel blivit eftersatt, men mer pengar har nu tilldelats denna verksamhet. Jordbruksverket startar nu en ny ängs- och hagmarksinventering som kommer att ta två år att genomföra. Den kommer att beakta även jätteträden, för vilka särskilda signalarter anges.

Norrland på efterkälken igen
Det vi fick höra och se på konferensen presenterades av de största specialisterna på detta område och var mycket intressant. Det är dock en stor brist att Norrland inte var representerat. Behovet att inventera och bevara de gamla träden i Norrländska skogs- och kulturmiljöer är lika stort som behovet söderut. De gamla träden har central betydelse för artrikedomen i norrländska gammelskogar. Det är fortfarande trots certifiering av skogsbruket mycket sällsynt att gamla träd sparas i samband med avverkningar. Förrådet av gamla träd fortsätter att minska snabbt.

Alla arter av norrländska skogsträd får med ökande ålder ökade biologiska värden. Varje trädart har sina epifyter och sina inneboende svampar och insekter. Bevarandearbetet måste omfatta alla trädarter. Tillräckligt många träd måste få bli mycket gamla och dö på plats.

För att fästa Svenska Botaniska Föreningens uppmärksamhet på detta skrev några av oss deltagare i konferensen den 28 okt. 2001 till styrelsen med begäran att föreningen tar upp följande frågor:

"Vilken roll spelar de gamla träden i boreala skogar? Av vilka trädarter finns det fortfarande gamla exemplar? Hur gamla är de, var står de och vilken betydelse har de för den biologiska mångfalden?"

"Hur ser forskningen ut beträffande dessa frågor? Vem forskar inom detta område? Vad finns det för forskningsresultat? Finns det en positiv korrelation mellan antalet rödlistade arter och trädets ålder? Vilket genomslag har forskningen fått i Naturvårdsverkets arbete med bevarande av skog?"

"Vilken roll tillmäter föreningen de gamla träden i boreala skogar i det nationella naturvårdsarbetet?"

Anders Delin, Jan Mascher, Bengt Pettersson, Björn Ehrenrot.