Varför exploderar inte skogsfrågan? Stigen svänger förbi en sten och bakom den i gläntan: vitsipporna! Hunden springer obekymrat rakt ut i den stilla prakten, som en berusad galning på en fin middag. De vita vårblommorna får mig ibland att associera till gammaldags borgerliga interiörer – stora vita bordsdukar, ett bättre stadshotell i början av förra seklet.

Just den här platsen, några hundra meter från vårt hus i Dala-Floda i Västerdalarna, är ett bra ställe för skogspolitisk meditation. Här finns bondskog, småskiften som ägs av folk i byn. På vårvintern avverkar man för årets behov av ved. Jag drömmer själv om att en dag få äga några skiften; jag har ju sett uttrycket småägarna får i blicken när de talar om sin skog. I de här trakterna är småskiftena extra intressanta, eftersom bygden ännu inte genomlevt det omskifte till större enheter som genomfördes i resten av Sverige för mer än ett sekel sedan. Kring skiftesreformen har det stått hårda lokala strider. Många är för den, de skulle ju slippa hämta vedtimmer på elva ställen. Men åtskilliga retar sig på avgifterna som Lantmäteriet tar ut vid ett omskifte och somliga har nästan poetiska skäl att motsätta sig sammanslagningarna: Här gick deras farfars far och mormors mor!

Det svenska skogslandskapet är, internationellt sett, avvikande när det gäller ägandet. På de allra flesta håll i världen äger staten – det är det vanligaste – och storbolagen nästan all skogsmark. I Sverige är,  på gott och ont, de små, privata skogsägarna mycket, mycket talrikare och starkare. Därför finns det en folkligt förankrad misstro mot skogsmyndigheterna, den är inte ideologisk, men går emellanåt hand i hand med närmast nyliberala idéer om att staten aldrig bör lägga sig i vad en ägare gör.

Jag skogsmediterar. Längre bort, på andra sidan myren, finns dessutom tallmossarna där tjädrarna spelar i april. De markerna ägs av ett storbolag. Häromåret avverkade de på spelplatserna. En miljökämpe försökte stoppa det, men utan resultat. Så tjädrarna flyttade ett stycke. I år vet jag inte om de alls var där och spelade.

Från den här stigen, som längre fram leder genom underbara aspdungar, har jag också ett irriterande radiominne. Förra året, på höstkanten, gick jag här en dag och lyssnade på Dagens Eko, när nyheten plötsligt kom att Skogsstyrelsens dåvarande generaldirektör, Göran Enander, fått sparken från sitt jobb. Jag stannade till. Tyvärr var det nog ganska få som ryckte till inför nyheten; skogspolitik är inte en fråga som hamnar högt på den offentliga agendan; man får gå tillbaka till åttiotalet då det senast begav sig. Då vann miljörörelsen några stora opinionsslag mot skogsbolagen, vilket mynnade ut i att portalparagrafen i den nya skogspolitiken faktiskt ställde upp två mål som likvärdiga: Å ena sidan att bibehålla hög tillväxt i skogsbruket, skogsindustrins mål, men å andra sidan det lagfästa kravet att miljöhänsynen ska betraktas som lika viktig. Den paragrafen har spelat en central, åtminstone symbolisk roll i all progressiv miljökamp under mer än femton års tid.

Men varför är det så tyst om skogen? De flesta svenskar säger sig älska att ströva i det fria, men gör det inte särskilt ofta och den politiska debatt som skulle kunna äga rum kring den allt våldsammare exploateringen av skogen tycks ständigt ställas in. Varför? Därför att skogen är tryggt nedbäddad i svensk exportindustri. Skogsbruket inbringar uppåt hundra miljarder om året och få vågar därför kritisera den. Denna industri sliter hårt med sina broschyrer och konferenser för att hylla den svenska skog där det växer mer än någonsin – för att det ska framstå som legitimt att avverka ännu mer. Virkesuttaget har ökat snabbt sedan början av nittiotalet även om det nu minskat i spåren av finanskrisen. Skogsindustrin har sedan några år dessutom fått oväntad medvind från klimatdebatten, när tesen drivs att det är bra för klimatet att avverka allt mer skog – och därefter låta ny skog växa upp som binder koldioxid. Kampen för biologisk mångfald, alltså bevarad artrikedom i de skogar där allt fler arter försvinner i det intensiva skogsbruket, har råkat i motsättning till kampen för mindre koldioxidutsläpp! Trots att forskning tyder på att kalhyggen orsakar mycket koldioxidutsläpp och att utarmade miljöer har svårare att klara klimatförändringar, solar sig idag skogsindustrin i det ljus som sipprar ner genom glaset på växthuset Jorden.

Men också avfolkningen av landsbygden har bidragit till att mörklägga den exploatering som sker i markerna; det är helt enkelt ganska få som ser kalhyggena och bevittnar det dagliga utplånandet av skyddsvärda biotoper. Den sista gammelskogen fälls och bara några fåglar lyfter från himlen. Många av dem som verkligen står framför förödelsen är dessutom beroende av skogsindustrin för sitt uppehälle. Småägarna är heller inte bättre än de stora bolagen, ibland till och med värre: En liten ägare kan kamma in åtskilliga hundratusen på att slutavverka och då spelar naturvärden ingen roll.

*

Nej, jag blev inte förvånad över nyheten om att Enander fått sparken. Bara ett år tidigare hade jag skrivit i en artikel: ”Jag undrar hur länge till Göran Enander kommer att få sitta kvar på sin post.” (DN 11/10 2007) Han hade under sin tid på Skogsstyrelsen i praktiken profilerat sig som miljövän och tagit de gällande miljömålen och portalparagrafen i skogslagstiftningen på allvar och därför hade jag redan börjat nedräkningen för hans del. Till det yttre var – och är – Enanader inte den stridbara typen. Men bakom tjänstemannalooken dolde sig en person som retade gallfeber på fler människor i den svenska skogsindustrin och bland småägarna än någon annan. I en intervju i maj i år i Miljöaktuellt säger Enander:

”Under hela min tid som generaldirektör var det en väldig kritik från skogsnäringen. De menade att jag skulle avsättas redan från första dagen. Skogsnäringen uppvaktade ministern och sa att ”Enander måste sluta.”

Att han en gång varit ordförande för Naturskyddsföreningen var i sig förstås ett varningstecken – en naturvän med makt! – och vd:n för skogsindustrierna verkade närmast chockad när han fick beskedet 2003 om utnämnandet av Enander till generaldirektör: ”Tanken snurrade till ordentligt när jag hörde vem det blev. Att inte kunna hitta någon kvalificerad man eller kvinna med skoglig bakgrund är anmärkningsvärt.” (DN 13/2 2003). I den motvinden startade Göran Enander. Droppen som fick hela det skogsindustriella komplexet, inklusive jordbruksministern, att svämma över av ilska var dock den rapport som Skogsstyrelsen la fram hösten 2007, ”Utvärdering av miljömålet Levande skogar.” Där krävde man att närapå dubbelt så mycket skog – från 1 miljon hektar till 1,6 miljoner – måste  
avsättas till naturreservat om riksdagens miljömål skulle kunna nås.

Den rapporten fick det att omedelbart klinga till i varenda mailbox på varenda tidning i landet: Skogsindustrin och LRF gick i taket och det var då den slutliga nedräkningen började för Enander. Rapporten blev i sig mycket uppmärksammad i de skogspolitiska kretsarna, men den skulle dessutom komma att ligga till grund för viktiga delar av den rapport, ”Nu är det bråttom”, som det så kallade Miljömålsrådet släppte våren 2008. Rådet har som uppgift att vaka över att de sexton miljömål som riksdagen beslutat om kan genomföras. För många av dessa mål ser det emellertid oerhört illa ut: De är inte närheten av att uppnås och det gäller inte minst det mål som fått namnet Levande skogar. Skogsägarintressena retade sig på att Enanders verksamhet fick ett så kraftigt genomslag och Linda Hedlund, ansvarig för skogsfrågor på LRF, klagade bittert i en betraktelse i maj 2008: ”Förslaget ser exakt ut som det Skogsstyrelsen presenterade i september, och som vi protesterade mot redan då.” (artikel på LRFs hemsida). Man riktigt hör hur det hade börjat trumma allt mer hotfullt av steg i alla maktkorridorer.

Den borgerliga regeringen agerade nu kraftfullt. Den beslöt hösten 2008 att helt enkelt skjuta Miljömålsrådets slutsatser åt sidan och till och med låta själva idén med miljömål utredas av en statlig utredning. Då ska man veta att dessa miljömål på sätt och vis är den svenska miljörörelsens största parlamentariska triumf, antagen av en enig riksdag, överhuvudtaget i modern politisk historia – men nu ifrågasattes den radikalt, från höger, från skogsägarhåll.

I september 2008 raserades, under loppet av några veckor, fundamentala inslag i den svenska miljöpolitiken. I början av månaden blev Göran Enander således uppkallad till den centerpartistiske jordbruksminister Eskil Erlandsson. Det officiella skälet till att han avskedades var oordning och underskott i myndighetens ekonomi. Enander har aldrig förnekat att dessa problem fanns, men av allt att döma var de vid denna tid lösta och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att det var det sammanlagda trycket från Skogsindustrin, från LRF och från de centerpartistiska ägarintressena i regeringen som till slut fällde avgörandet: regeringen ville inte ha en generaldirektör som tog miljömålen på så blodigt  allvar. Någon vecka senare meddelade så Miljömålsrådets ordförande, Bengt KÅ Johansson, att han lämnade sin post, ytterligt besviken över att regeringen åsidosatt rådets larmrapport.

Varför utbröt ingen generaldebatt om denna skogs- och miljöpolitiska implosion? Det är smått otroligt. Ett roder i svensk miljöpoliik ställdes om, utan rabalder. En engagerad generaldirektör förpassades ut i kylan, men knappt ett kritiskt ord riktat mot jordbruksministern. Jag har ofta funderat över de där händelserna och då resonerat som jag gjorde i början av denna artikel – att tystnaden mycket handlar om skogens själva osynlighet. Men det är något mer här. Det är de ekonomiska intressenas närvaro i frågorna som rör skog och skogsbruk.

För att förstå vilket förskräckande konsensus det i grunden finns på området kan man roa sig med att läsa riksdagsprotokollet från den 24 februari i år. Socialdemokraten Bo Bernhardsson hade ställt en interpellation till jordbruksminister Eskil Erlandsson: Varför har regeringen ändrat formuleringarna i sitt nya regleringsbrev till Skogsstyrelsen? I den nya formuleringen hade nämligen en av miljörörelsens stora parlamentariska segrar plötsligt trollats bort: Där nämndes i inledningen inte längre att produktionsmålet och miljömålet ska vara jämställda, dvs värda lika mycket i den skogspolitik som Skogsstyrelsen ska genomdriva. Bernhardsson var upprörd, med rätta förstås. Och Erlandsson försvarade sig. Formuleringsfrågan i sig är naturligtvis inte avgörande. Det intressanta är att kombattanterna var så oerhört noga med att påpeka att de alla i grunden var och är överens om denna skogspolitik. En moderat riksdagsledamot oroade sig i ett inlägg för att socialdemokraterna nu låtit sig påverkas av miljö- och vänsterpartiets mer extrema hållning, så att ”svansen börjar vifta med hunden” även i skogspolitiken. Men konsensus kvarstod. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Ann-Kristine Johansson efterlyste ”ökad tillväxt och ett ökat uttag ur skogen”, precis som moderaten. Alla de tunga aktörerna var i grunden helt ense! Skogen ger vinst åt storbolag och småägare, men också sysselsättning åt de socialdemokratiska väljarna.

Själv har jag definitivt förståelse för dessa båda intressen, det är inte det. Men oförmågan att driva miljöhänsynen och formulera dem med oreserverad kraft är slående. Många gånger har jag blivit ytterligt förvånad över att annars radikala socialdemokrater när det gäller skogsfrågorna plötsligt helt ställer sig på industrins sida. Jag minns Sören Wibes (han företräder numera Junilistan) föraktfulla fnysanden på en skogskonferens där jag deltog i maj 2007: Wibe betraktar exempelvis Artdatabankens rödlista över hotade arter som mer eller mindre helt vilseledande och försvarar skogsindustrin hårt.

Den skogspolitiska debatten dör i dessa sammanfallande intressen, där den levande skogen själv – med dess hotade artrikedom – inte har någon hörbar röst.

*

På senare år har skogen annars nästan blivit litet inne i litteraturen. Underbara böcker har kommit av bland annat Johannes Ekman och av Kerstin Ekman och själv skrev jag utförligt om det moderna skogsbruket i boken Fucking Sverige 2002. Kerstin Ekman överraskade 2007 med mastodontverket Herrarna i skogen, som uppmärksammades stort. Boken är smått häpnadsväckande: den är en skog, en urskog, av infall, essäer, analyser, anekdoter, självupplevt skogsliv. Hon är kritisk till det moderna skogsbruket och man väntar sig en grundläggande sågning av de skogsindustriella intressena. Men nej, Ekman tar i sin bok aldrig klivet ut i den riktigt hårda kritiken; det är något som hejdar henne. Är det för att hon har en nykter syn på skogen och vet att även naturfolken exploaterade skogarna? Hon klagar en del på överdrivet lyriska naturvänner och har förstås rätt: Vi är människor. Vi måste leva. Vi behöver skogens råmaterial för tusen saker. Men det som hindrar Kerstin Ekman från att formulera en långtgående civilisationskritik är i slutändan denna evigt närvarande skogsägarblick som låser debatten: Den styr, i sista instans, det hon tänker kring skogen.

Varför exploderar inte skogsfrågan? Ett avgörande skäl är att innevånarna i detta nordliga taigabälte – Kanada, Sverige, Finland, Baltikum , Ryssland – helt enkelt inte vet att den skog där de ibland lufsar runt inte alls är samma skog som deras farföräldrar klev runt i. Raka stammar i led, fjädrande marker, inget skräp i form av död ved på marken: Det är lätt att gå där, på sitt sätt vackert. Och vi inser inte att det vi vandrar i är gröna industrihallar. Jag tror visserligen att skogen måste kunna brukas av oss, men det retar mig att så många av oss inte hör den ekonomiska makt som ekar mellan stammarna: Herrarna i skogen.

*

I april i år fick Skogsstyrelsen, efter mycket krångel, till slut en ny generaldirektör. Hon heter Monika Stridsman. Men det tog tid för regeringen att hitta efterträdare till Enander. Man nöjde sig inte med de många offentliga ansökningarna till jobbet utan anlitade en privat firma som, bortom offentlighetsprincipen, rekryterade henne. Skogsindustrin gladde sig i sitt pressmeddelande: ”Skogsindustrierna välkomnar valet av Monika Stridsman.” På LRF var man ännu mer jublande: ”Det är bra att Skogsstyrelsen äntligen får en generaldirektör som kan skogsfrågorna.”

Hunden nosar på vitsipporna. Jag ser på dem. De är bordsduken i ett högborgerligt hem där kapitalägarna, herrarna, sätter sig till bords under det höga taket, i stor tystnad.

/Göran Greider

 

Artikeln har tidigare publicerats i Ordfront