Det är ett stort problem att skogsbrukare och skogsfolk i allmänhet är så katastrofalt okunniga om skogsekologi. Och dessutom lika okunniga om hur okunniga de är. Göran Vikman, skogsinspektör på Mellanskog, är ett exempel.

En gammelskog eller naturskog innehåller träd som är hundratals år gamla och ekosystem som utvecklats under tusentals. Där finns den biologiska mångfalden, de tusentals arter som gör skogen till en skog. Medan den skog som Göran Vikman talar om inte tillåts bli äldre än cirka 90 år. Därefter jämnas den med marken, marken harvas och nya plantor av ett och samma slag planteras. Detta är tänkt att upprepas, generation efter generation.

Vi frågar nu: Hur i alla sina dagar skulle en sådan plantage kunna jämföras med den ursprungliga skogen? Hur kan man som Göran Vikman peka på en monokultur av det slaget och påstå att den är likvärdig en naturskog? Stor okunnighet måste vara enda förklaringen. Det finns ju ingen likhet. Mycket få arter trivs i de skogar Göran Vikman kallar blomstrande pelarsalar. De arter som behöver gammal skog är chanslösa. Hålbyggande fåglar blir utan bostäder. Det är anmärkningsvärt att Göran Vikman tidigare har varit miljöansvarig på Weda Skog. Han tycks ha allt kvar att lära.

Anledningen till att Skydda Skogen, men framför allt åtskilliga forskare, kräver att all gammal skog i landet (d v s de få procent som återstår) ska sparas är att de arter som inte trivs i Göran Vikmans plantager ska ha en möjlighet att överleva. Just nu finns mer än 2 000 arter på den hotlista som SLU:s Artdatabank publicerar. Orsaken till att de finns där är skogsbruket.

Okunskap och girighet styr. Vi ser det moderna kalhyggesbruket som en katastrof för skogen. Gamla skogsbrukare skulle rotera i sina gravar. Alternativet är kontinuitetsskogsbruk, som bedrivs med stor framgång i bl a Tyskland. Ofta hänvisas till skogsbrukets enorma betydelse för BNP. Den som kollar statistiken ser att skogsbrukets bidrag är 2,7 procent. Inte mer.

Thomas Tidholm