Anders Delin, Magnus Andersson och Fredrik Jonsson

I texten nedan är ”jag” Anders Delin. För uppgifterna från Norge svarar Magnus Andersson. Till övriga uppgifter om artens utbredning och uppträdande i äldre och nyare tid har alla tre bidragit.

I hjärtat av södra Hälsingland, i gränstrakten mellan Bollnäs och Alfta församlingar, vid sjön Stora Öjungen, har Håkan och Eva Vargas sin vildmarkslodge, där de erbjuder naturupplevelser och god service till betalande gäster. Deras rekognoserade stigar och platser i naturen drabbas dock bit för bit av avverkning. Skogsupplevelsen minskas och Vargas får söka nya vägar, men snart finns bara hyggen och ungskogar kvar, så var finns då den naturupplevelse som skulle vara grunden för verksamheten?

I förhandlingar med markägarna, t.ex. StoraEnso/Bergvik Skog, är ett turistföretag à priori i underläge. Äganderätten innebär att markägaren får göra nästan vad han vill med sin skog. Restriktionerna enligt skogsvårdslagen och miljöbalken är obetydliga. De förpliktelser gentemot lokalbefolkningen som certifieringen föreskriver har hittills inte resulterat i att några större skogsområden har lämnats i fred. Länsstyrelsen vill hjälpa Vargas, och jag fick uppdraget att söka efter naturvärden i de kvarvarande skogarna inom Vargas intresseområde, för att eventuellt lägga grunden till något bevarandearbete.

I maj och i juli 2005 tillbringade jag tre dagar i dessa trakter och hittade bl.a. en liten rest av äldre skog vid Gammelån, som är Stora Öjungens utlopp söderut, tidigare kallad Öjungsån. Den fick sitt nuvarande namn när kanal sprängdes från NO delen av sjön, mot tjärnen Ögat och mot Lilla Öjungen år 1847, samtidigt som man dämde i södra utloppet, i Öjungsån. Genom kanalbygget kortades vattnets väg till vattenhjulen nere vid Annefors bruk (Törnros & Mickelsson 1984). Efter nedläggningen av Annefors bruk har emellertid vattenflödet i Öjungsån=Gammelån återgått nästan till sin forna volym och nivå. Endast vid högvatten rinner en del vatten genom kanalen (Alsing 2006).

Gammelån är känd för ett rikt bestånd av flodpärlmussla Margaritifera margaritifera, som även jag kunde avnjuta, på ljusbrun sand under slingrande ljusgröna igelknoppsblad Sparganium. Intill Gammelåns vänstra strand står vidsträckt ungskog utan överståndare, men längs några hundra meter av den högra stranden finns en gammal gles skog med tall Pinus sylvestris, gran Picea abies och björk Betula pubescens, i en upp till 50 m bred remsa mellan Enmyran och ån. Den såg ut att ha högre naturvärden än övriga skogar i trakten.

Ett överraskande fynd
Det intressantaste jag hittade där var en bål av grenlav Evernia mesomorpha, strax under ögonhöjd på döda grenar nertill på en stor gammal gran i halvöppen skog. Jag hittade laven den 7 juli 2005. Jag hade sällskap av min yngsta dotter, myggorna var rätt intensiva, och vi tyckte inte att vi då kunde genomsöka området så noga. Jag tog en liten bit av lavbålen med mig för att få artbestämningen kontrollerad, och tänkte återkomma senare. Fyndet bekräftades av Anders Nordin vid lavherbariet i Uppsala. Det är en lättidentifierad lavart för den som har stiftat bekantskap med den, men för mig var det första egna fyndet, och jag hade sett den bara en gång tidigare, i Piteå kommun, även där bara en enda bål.

Jag gjorde ett återbesök för att ta reda på om det fanns fler grenlavsbålar den 25 mars 2006. Då hade jag hela dagen på mig och gick på skidor till majoriteten av granarna och de övriga träden i den gamla skogen. Bålar av garnlav Alectoria sarmentosa, grå tagellav Bryoria capillaris, nästlav B. furcellata, skägglav Usnea filipendula, kort skägglav U. subfloridana, luddig skägglav Usnea. och gällav Pseudevernia furfuracea fanns talrikt, men ingen ytterligare grenlav. Det fanns ingen snö på grenarna och ljuset var starkt, så förutsättningarna var de bästa. Jag är säker på att den i varje fall inte är talrik i området. Naturligtvis tittade jag också med mina starkaste glasögon på många lämpliga grenar för att försöka hitta små bålar, men misslyckades.

Som ytterligare tecken på områdets naturvärden hittade jag i skogsremsan mellan myren och ån violettgrå tagellav Bryoria nadvornikiana, vitgrynig nållav Chaenotheca subroscida och björkeldticka Phellinus lundellii. Det finns gott om bohål, framför allt i björkar. Många tallar och granar ser ut att vara i 250-årsåldern och en provborrad tall visade sig vara 245 år. Det finns många halvdöda och döda granar som skulle kunna lämpa sig för kolonisation av grenlav.

På Enmyran hittade jag kortskaftad ärgspik Microcalicium ahlneri, blågrå svartspik Chaenothecopsis fennica, blanksvart spiklav Calicium denigratum och vedflamlav Pyrrhospora elabens.

Grenlavens ståndortsekologi
Den fylligaste beskrivningen av grenlavens uppträdande finns nog i Sten Ahlners doktorsavhandling 1948. Han skriver där: ”Som epifyt är arten i första hand en barrträdslav. Den uppträder i stort sett lika gärna på tall som på gran. Även björken spelar en betydande roll i dess ståndortsekologi. …. På samtliga dessa trädslag ha i några fall rika uppträdanden av E. mesomorpha konstaterats (vanligen är emellertid arten på sina lokaler mycket sparsam…). Ett påfallande drag i dess ståndortsekologi är dess förkärlek för öppet läge … Företrädesvis förekommer den i glesa eller fritt exponerade trädbestånd, såsom hedtallskogar av olika slag, tallmossar, skogsbryn mot myrar och enstaka träd ute på dylika, galleriskogar utmed vattendrag samt glesa gran- och björkskogar i övre delen av regio silvatica superior och regio subalpina. Arten uppträder såväl på trädens finare kvistar (helst döda) som på stammarna, mest dock på de förstnämnda…”.

Enligt ArtDatabankens artfaktabok är laven vanligast på gran och björk, men förekommer även på tall och sälg Salix caprea. Där uppges att grenlav ofta påträffas i enstaka isolerade exemplar, men att den också förekommer talrikt i vissa områden. Största kända ansamlingen av arten är i Lappland, Jokkmokk, Jelka, där den finns på ca 20 000 träd (Karström et. al 1993). Karström skriver även att grenlaven i andra delar av Jokkmokks kommun ofta uppträder som enstaka exemplar. Jokkmokks kommun framträder tydligt på utbredningskartan över grenlav i Sverige. Den koncentration av prickar som finns där visar naturligtvis inte bara att grenlaven är vanligare där utan också att inventeringsinsatserna, under Mats Karströms ledning, där har varit mycket större än annorstädes i Norrland.

 

Grenlavens ofta sporadiska uppträdande illustreras av två färska fynd av arten i Jämtland. Bo Norell fann ett exemplar på en senvuxen gran på Havmyren, Sidsjö (Norell 2002). Fredrik Jonsson fann ett ex. på en ganska liten senvuxen gran i ett smalt skogsstråk vid kanten av Bossmyrflon på Grytans skjutfält (Jonsson 2003).

I Norge finns ca 100 lokaler för grenlav registrerade i Oslo Botaniska Museums lavdatabas. Arten är där nästan uteslutande uppgiven från de centrala delarna av södra Norge, där klimatet har en kontinental prägel. Den vanligaste växtmiljön är gammal fjällbjörkskog, där den sitter på barken av de knotiga gamla björkarna, men även grangrenar utgör substrat i många fall. Andra miljöer och substrat som anges där är gran- och lövträdsgrenar i bäckklyftor och mot älvar, branta klippväggar, rönnbark, furugrenar samt sälgar i öppen, fuktig granskog. Hur många ex. som finns på lokalen uppges bara ibland, men man anar att fjällskogslokalerna är rikligare och de övriga lokalerna ofta har färre ex.

Grenlav i Hälsingland
Denna genomgång gör inte anspråk på att vara komplett. Den presenterar bara ett axplock ur litteraturen och egen erfarenhet.

Ahlner räknar upp 28 fynd av arten i Hälsingland före 1948. Fyra av dessa fynd omfattade bara ett enda exemplar. På en lokal var det två ex. som hittades. På en annan fanns ett 20-tal ex. För övriga fynd anges inte antal. Substraten var lada (1), hustak (1), gärdsgård (5), björk (2), gran (1), hägg (1), tall (5), död tall (1).

ArtDatabankens databas från 2005 ger minst två färska lokaler, från Färila, Lindstabäcken och Ovanåker, Hundtjärnamyran. Den förra står Fredrik Jonsson för, den senare både han och Magnus Andersson.

Vid Lindstabäcken växer grenlaven tillsammans med ringlav Evernia divaricata, och det var i samband med en noggrann inventering av ringlavbeståndet som Fredrik upptäckte 2 bålar av grenlav på grankvistar. Den lokalen är sedan länge känd framför allt för sitt lönnbestånd Acer platanoides, som vi uppfattar som en vild utpostlokal mot NV.

På Hundtjärnamyran växer laven relativt rikligt i kanten av och ute på den mycket blöta myren. Myren korsas av ett par bäckstråk som tidvis breder ut sig och bildar större öppna vattenytor på myren. Här ses laven på stammen av en klen tall, på grenar och stam av en döende klen gran, på fyra björkar och relativt rikligt på döda och levande grenar och stammar av flera videbuskar Salix. Laven är här rikligt isidiös. Även dess släkting slånlav Evernia prunastri förekommer omkring myren, vilken i vissa fall kan utgöra en förväxlingsrisk.

Tobias Ekendahl och Fredrik Jonsson hittade 6 ex. av grenlav på ett härbre i Överhogdal hösten 2005. Det är kanske det enda nutida fyndet på kulturved.

Allena på en gren
Rubriken på denna artikel syftar naturligtvis på arten grenlav. Artikeln handlar emellertid lika mycket om individen, den enda som sitter där vid Gammelån, förhoppningsvis även framöver. Det verkar dock äventyrligt att leda en ström av laventusiaster till denna märkliga lavtuss på en grankjol, så jag uppger inga noggrannare koordinater än 67880 15147.

Det känns något egendomligt att skriva allt detta bara på grund av en enda bål av en lav. Dock är jag – som framgår av ovanstående – inte ensam upptäckare av en enda individ av Evernia mesomorpha. Därför är jag inte förvånad. Jag är inte heller besviken över att jag inte hittade flera exemplar. Kanske behöver man inte heller vara pessimistisk om artens framtid i området. Däremot skulle det vara mycket intressant att få veta hur grenlavens isidier sprids och etablerar sig, hur lång tid det tar för dem att utveckla en stor lavbål, hur länge den kan överleva på sin gren och vad som till slut gör att den försvinner.

Kan verkligen en lav vara så glest spridd och ändå överleva på lång sikt? Ett alternativ skulle kunna var att det finns större populationer någonstans som vi inte har upptäckt ännu, och ett annat alternativ är att det finns väldigt många glest spridda oupptäckta individer i landskapet som fungerar som spridningskällor. Ytterligare ett alternativ är att de exemplar vi ser är gamla och kommer att bli ändå äldre på platsen där de sitter. Innan något av dessa alternativ är bevisat så måste man nog ändå anse att den är starkt hotad i södra Norrland.

Citerad litteratur
Ahlner, Sten 1948. Utbredningstyper bland Nordiska barrträdslavar. Acta Phytogeographica Suecica 22. Uppsala. Alsing, Torbjörn 2006. Muntligt meddelande. Jonsson, Fredrik 2003. Jämtländska fynd av grenlav Evernia mesomorpha. Rödbläran 2/2003, sid. 3. Karström, Mats et. al. 1993. Indikatorarter för identifiering av naturskogar i Norrbotten. Naturvårdsverket, rapport 4276. Norell, Bo 2002. Grenlaven Evernia mesomorpha funnen i södra Jämtland. Rödbläran 2/2002, sid. 4. Oldhammer, Bengt. 1994. Grenlav Evernia mesomorpha i Dalarna. Svensk Bot. Tidskr. 88: 43-47. Thor, Göran & Arvidsson, Lars 1999. Rödlistade lavar i Sverige – Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Törnros, Helge & Mickelsson, Hilding 1984. En bok om Bollnäs Finnskog. Bollnäs, sid. 152.