Anders Delin

Detta är berättelsen om ett litet detektivarbete med lycklig utgång. Jag fick ett gammalt mossexsickat i present av Mats Karström i Vuollerim. Det var sammanställt av Ol. Leopold Sillén, utgivet år 1838 i Gävle och innehöll mossor samlade i Gästrikland, mest i Gävletrakten, samt i Älvkarleby och Sala. Mats tyckte att det borde göra större nytta i Gästrikland.

Jag bläddrade igenom de 50 sidorna med lika många välbehållna mossarter, etiketterade efter tidens sed med i de flesta fall rätt knapphändiga uppgifter om fyndort, och ingen uppgift om årtal för fyndet. På många står det ”In silvis Gestriciae”, ”In collibus arenosis prope Gevaliam” (I skog i Gästrikland, På sandiga kullar nära Gävle) eller liknande uppgifter. Det är då naturligtvis omöjligt att kontrollera om arten fortfarande finns kvar där den insamlades för ca 170 år sedan.

Det finns emellertid några undantag, med lokalangivelser som lockar till förnyat eftersök: Römarn; Kolmossen, Valbo; Ormkärrsmuren, Kubbo; Gråberget, Gävle; Fläräng, Elfkarleby; Stigslund; Quastkärrsbäcken, Kubbo; Mårdängssjön; Långhällarne, Elfkarleby.

In monte Kyrkberget paroeciae Vahlbo
En märklig lokalangivelse är ”In monte Kyrkberget paroeciae Vahlbo” (I berget Kyrkberget i Valbo socken). Den som känner Valbo anser knappast att det finns några berg inom denna platta församlings gränser. I Kyrkberget har dock Sillén samlat grov fjädermossa Neckera crispa. Det är en sällsynt art som kräver lodytor i berg, skuggigt och nästan alltid under överhäng. Den har så höga krav på snö- och regnskyddad, skuggig och luftfuktig miljö i större berg, att jag mycket sällan hittar den. I Gästrikland har jag närmast sett den i Kungsbergets grottor.

På Metrias hemsida, under ”Kartsök och ortnamn”, hittar man i Gävle kommun, vari Valbo ligger, bara ett ”Kyrkberget”. Det ligger vid sydöstra stranden av Stasjön, som är en del av Öjaren, nära Ryssjebodarna. Det finns med även på gula kartan, vid koordinaterna 67305 15589, men är bara en liten kulle som höjer sig fem meter över omgivande terräng.

Mera myr än berg
Min frus familj kommer från Valbo. En av hennes äldre bröder är Lars-Erik Hedblom. Han har vid flera tillfällen, både som barn och vuxen, färdats till Ryssjebodarna och trakten däromkring, men då inte lagt märke till något berg, som skulle kunna motsvara kartans ”Kyrkberget”.

Han har från barnaåren ett starkt minne av balansgången på spänger över blötmyren till båtplatsen vid Stasjön och båtfärden över Stasjön och Hemrefjärden till holmen nordost om Grassholmen. Det är en sträcka på 3,3 km som hans mor Lisa avverkade simmande bredvid den fullsatta ekan. Det var troligen 1939 eller möjligen 1940 när AK-arbeten pågick där uppe. (AK-arbeten betalades av Statens Arbetskommission under 1930-talet då arbetslösheten var svår).

Återfyndet
Efter att jag hade berättat för Lars-Erik om min lilla historiska växtgåta for han dit på skidor, och berättade sedan att Kyrkberget visserligen var mycket lågt, men att det på många ställen hade stora klyftor, lodytor och block. Då ökade mitt intresse för att försöka återfinna den grova fjädermossan där.

Den 26 februari 2006 var vi ett litet sällskap som lätt tog oss dit på skidor, över sjöis och myrar. Det hade nyligen varit töväder, snön var delvis bortsmält och hårt packad, och kallt väder gav bra före. Den snö som tidigare möjligen hade dolt en del lodytor var borta. När vi var framme såg vi att det strax norr om kartans ”Kyrkberget” fanns ett ändå mindre berg, i röd granit och söndersprucket nertill både på östra och västra kanten. Detta lilla berg hade fler lodytor än Kyrkberget självt.

Jag kröp och klättrade i dessa skrymslen och tittade på alla lodytor jag kom åt. Till slut fann jag på bergets västra sida, ett par decimeter över vattennivån i Öjaren och dess strandmyr, på en lodyta under överhäng, några kolonier av grov fjädermossa på sammanlagt ett par kvadratdecimeter. Koordinaterna för denna lokal, som kan vara densamma som Leopold Sillén besökte någon gång före år 1838, är 673060 155895. Jag tog en liten bit av mossan med mig hem och fotograferade lokalen.

Långsam, tålmodig och erfaren
Detektivarbete är alltid spännande, och det är tillfredsställande att lösa gåtor. Denna historia ger även anledning till några botaniska funderingar: 1. Nog var de duktiga den tidens botanister, både när det gäller artkunskap och förmåga att ta sig fram till avlägsna platser, mest till fots. 2. Att hitta denna art, som är så beroende av berg med lodytor och överhäng, i det platta landet Valbo är en bedrift. 3. Arten finns kvar, trots surt nedfall, skogsbruk m.m. (på denna lokal ser dock skogen sannolikt ut ungefär som den gjorde på 1830-talet, svåravverkad, gles och med ganska många äldre träd). 4. En liten växtpopulation kan vara mycket uthållig. Visserligen är det möjligt att arten har försvunnit och återetablerat sig, i så fall sannolikt ur sporer från sydligare nejder, eftersom den sällan bildar sporer eller andra spridningskroppar i våra trakter. Det verkar dock sannolikare att den har funnits där i 170 år.

Detta återfynd blir i så fall ytterligare en illustration till naturens oändliga långsamhet, tålamod och erfarenhet.