I Hornsö-området, sju mil nordöst om Kalmar i Småland traskade i slutet av april, bland blommande vispstarr och blåsippor, en insekt som kallas grön sandjägare. Denne jägare är inte ensam. Den har sällskap av runt 700 förtecknade arter vedskalbaggar. Entomologer gjorde redan för mer än hundra år sedan märkliga skalbaggsfynd i detta område. Därför har det länge funnits planer på att bilda ett naturreservat. På rödlistan över hotade arter står nu fler än 200 av vedskalbaggarna. Hornsö – Algunnenområdet behöver omedelbart starkt skydd.
Småland har förfärande lite formellt skyddad natur, endast några få procent, och är mycket långt ifrån att nå nationella och internationella mål att skydda natur som är särskilt viktig för djur, växter och människor. Tvärtom försvinner skyddsvärda skogar med förfärande hastighet på grund av skogsbruk. Hagar, ängar och sumpmarker blir allt ovanligare, men några finns ännu i Hornsö-området.
Foto: privat
År 2001 visade en undersökning av Hornsöområdet att “mycket av de värdefulla biotoperna förstörts av skogsbruk under de senaste 50 åren, och för många av de hotade arterna är situationen nu kritisk. Minst 15 arter vedskalbaggar och möjligen mer än 25 har redan försvunnit under de senaste 150 åren på grund av skogsbruk. Detta innebär att ca 10 % av de rödlistade ved-skalbaggarna utrotats från området genom skogsbruk och brandbekämpning de senaste 150 åren”. Gulfläckig brunbagge, Dircaea quadriguttata , t.ex., som lever på vitrötad björkved och är släkt med den orangefläckiga brunbaggen, Dircaea australis, som endast finns i Kalmar län i hela Norden.
Ge hela Hornsö-området ett starkt skydd
Skulle hela Hornsö-området äntligen kunna bli ett område med både starkt skydd för alla dess sällsynta och hotade insekter, för naturen och samtidigt ett område som ger traktens invånare inkomstmöjligheter av naturturism, som tar hänsyn till de arter som lever i skogen? Kanske till och med återinföra en art som inte häckat i Sverige sedan 30-talet, skogsfågeln svart stork. Detta diskuterade i april deltagare under ett seminarium ordnat av Naturskyddsföreningen. Seminariet handlade också om Hornsös restaurering och om den så kallade utdöendeskulden. Landskapen överallt i Sverige förändras och styckas upp och omvandlas alltmer och allt snabbare av mänsklig verksamhet. Arter kan leva kvar ett tag i landskapet, men på sikt kommer arterna att försvinna. Det kallas “utdöendeskuld” och betyder att “arter kan fortsätta att försvinna från en skog eller ett landskapsavsnitt även om man stoppat förlusten av deras habitat och livsmiljöer.” Nitare, 2019.
Behovet av restaurering av natur
Hornsö är format av bränder. En undersökning visar att Hornsö har längst brandkontinuitet av de undersökta platserna. År 1868 var den sista stora branden. På ett område i Hornsö brann det vart trettionde år fram till år 1868. Nu släcker brandkåren skogsbränder snabbt. Naturvårdsbränder under kontrollerade former försöker likna naturligt uppkomna bränder, eftersom många arter behöver regelbundna bränder för att leva. Ett annat sätt, att försöka hjälpa hotade insektsarter, är att sätta upp mulmholkar . I Hornsö är mulmholkarna fyllda med innehåll för skalbaggar som gillar vitrötat trä. Mulm är det som ligger i ihåliga träd – en smulig blandning av nedbruten ved, koloniserad av svampar, och ofta med fågelborester och insektsrester. Denna mulm gillar många insekter. De uppsatta holkarna ska försöka ersätta gamla träd med hål i, som är bristvara i skogar nu förtiden på grund av skogsbruket.
Eftersom 81 procent av livsmiljöer för växter och djur i EU är i dåligt skick, har EU-kommissionen föreslagit en ny lag om att återställa naturens naturliga system till nytta för människor, klimat och planeten. FN har utlyst detta decennium till att vara ett decennium för återställande av ekosystem. Lyckade exempel, på naturskydd och ekoturism där inkomsterna stannar hos dem som bor i och vid det område som är skyddat finns på andra platser i världen.
Hornsös natur är varierad – därför många arter
Skogsbilvägar går och Alsterån flyter genom Hornsö och sjön Allgunnen-området. Badebodaån är Alsteråns största biflöde. Hornsöområdet är påverkat av människor, men husen är mycket få här. Här växer faktiskt ädellövskog med alm,ask, bok, avenbok, ek, fågelbär, lind och lönn, en i Europa nästan fullständigt nedhuggen skyddsvärd skogstyp. En liten del av området är gammal tallskog som brunnit. På marken ligger gammal död tallved. Här växer gamla grova lövträd och murkna aspstamar ligger på marken. Här är fuktiga strandskogar och lövsumpskogar. En del arter behöver bränder och översvämningar vid åar. Andra hotade arter vill ha hagmarker och gles ekskog. Av alla trädarter hyser i Sverige gamla ekar flest skalbaggsarter (T Palm 1959). Beräkningar har visat att det finns 1500
arter som är mer eller mindre beroende av eken (Hultengren m.fl. 1997). Det är ett elände att såga ner gamla ekar under förevändning av att de är fula, skräpiga och en risk för människor. Många insektsarter lägger ägg i grenar och trädtoppar som förr lämnades kvar skogen efter avverkningen. Grenar och toppar, så kallad GROT, går nu alltmer till biobränsle. De arter som koloniserat grenarna och topparna eldas upp.
Tre arter i Hornsö – Allgunnenområdet
Läderbagge
Läderbagge, Osmoderma eremita, VU, är fridlyst och nämns i artskyddsförordningen. Den är en av de rödlistade skalbaggsarter som lever i Hornsöområdet. Som så många andra insektesarter vill läderbaggen hålla till i ihåliga gamla ädellövträd. I ett hål i trädet, nere i mulmen, lever larven tre till fyra år och äter av den hårdare döda veden runtomkring. Läderbaggen har varit nära hotad och bedöms nu, trots två upprättade åtgärdsprogram, som sårbar.
Läderbagge är både prioriterad art av EU och nämnd i Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer. Den är fridlyst och omfattas av EU:s art- och habitatdiretktiv. De allt tätare skogarna och igenväxningen tillsammans med att landskapet styckas upp och fragmenteras är några andra orsaker till minskningen av antalet läderbaggar i flera länder, inte bara i Sverige.
Ett av målen i det första åtgärdsprogrammet för läderbagge var “att 75 % av de kända lokalerna för läderbaggen säkerställs som naturreservat eller biotopskyddsområde före utgången av år 2010.” Samma åtgärdsprogram skriver: “För närvarande (2000) är 45 lokaler, (av totalt drygt 200) för läderbaggen skyddade i form av naturreservat.” I nästa åtgärdsprogram är ett av målen att “Senast 2018 har gamla ihåliga träd goda överlevnadschanser på de prioriterade förekomstlokalerna.” Hornsö är inte naturreservat utan en ekopark.
Raggbock
Jättevedbocken raggbock, Tragosoma depsarium, VU, är uppe på natten. Den kläcks i juli och lever till augusti. Om den hittar en bra död tallstam på marken kan den leva där flera decennier. Raggbocken har varit spridd i hela Sverige. Nu ingår den också i ett åtgärdsprogram för skalbaggar som lever på äldre död tallved, en bristvara på grund av dagens skogsbruk. Senare års kraftiga ökning av biobränsleuttag av lövvirke, som tidigare lämnades på hyggena och i betesmarkerna, utgör ett nytt hot (Hedin m.fl. 2008, Jonsell & Hedin 2009).
Orangefläckig brunbagge
Orangefläckig brunbagge, Dircaea australis, VU, minskar och förväntas minska. Den lever I Sverige bara i östra Småland och är någorlunda känd bara från Hornsö-Allgunnenområdet. Troligtvis är skogsbränder och översvämningar vid åar bra för denna bagge. Men täta skogar där granarna är för många och tjocka stammar och tjocka grenar av lövträd är för få tycker den inte om. Arten är nationellt rödlistad som sårbar. Även den orangefärgade brunbaggen har ett åtgärdsprogram.
Gör Hornsö till nationalpark innan ännu fler arter försvinner därifrån!
Källor:
SLU ArtDatabanken artfakta
Nitare, Skyddsvärd skog, 2019.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Skalbaggar: Långhorningar. Coleoptera: Cerambycidae. 2007, ArtDatabanken, SLU. Uppsala
Vedinsektsfaunan i Hornsö – Algunnenområdet, 2001. här
Skyddad natur, Naturvårdsverket här
Brandhistorik i sydöstra Sverige, 2011. Här
Uppdaterad åtgärdstabell för skalbaggar i eklågor, 2017 – 2021 här
GROT-uttag och artmångfald här