Myskbock (Aromia moschata) är en av våra ståtligaste långhorningar och den eleganta kroppen är skimrande vacker i regnbågens färger. Kroppslängden är 1,5-3 centimeter lång, och hanar av Myskbock har synnerligen långa antenner som är längre än kroppen medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna.
Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Larvutvecklingen sker huvudsakligen i salixarter, t ex sälg och då gärna gamla, grova, solbelysta och fristående träd med dödvedspartier, och i angripna träd kan man hitta andra insektsarter som Noshornsoxen (Sinodendron cylindricum) eller Träfjärilen (Cossus cossus).
Myskbockar kan leva under lång tid i ett träd, flera generationer av skalbaggar kan utvecklas där och på sikt kan larvernas gnag orsaka trädens död. Larverna lockar ofta både spillkråka och större hackspett. Den fullbildade skalbaggen lockas till blommor och älggräs är en favorit, men äter gärna bär som hallon.
Myskbocken fick sitt latinska namn, Aromia moschata, av Linné. Han noterade den behagliga myskartade doft som avges i form av flyktigt sekret från ett par körtlar i skalbaggens bakbröst. Sekretet innehåller salol, ett ämne som bildats ur den glykosidsalicin som myskbocken får i sig då den dricker saften från buskar och träd av släktet Salix. Myskbockar kan ibland samlas i stort antal på skadade salixträd där saft sipprar fram. I vissa delar av Tyskland lade man en levande myskbagge i tobaken för att ge den en angenäm arom.
I Sverige har sedan mitten av 1900-talet många populationer minskat kraftigt. Myskbock är en naturvårdsart, en signalart (S). Det anger att arten är särskilt skyddsvärd eller visar på att ett område har höga naturvärden. I världen finns endast åtta arter i släktet Aromia. Minskningen är en följd av att gamla sälgar och pilar inte fått stå kvar i landskapet.
Arten är lokalt vanlig och förekommande i stora delar av södra och mellersta Sverige, på Öland och Gotland, och följer kusten ända till Norrbotten och södra delar av Lule lappmark. Den saknas i inlandets bergstrakter och på Gotska Sandön.
Text och bild Michael Lander