Magnus Andersson
Publicerad i VÄX 2/2006

Utsänd av Direktoratet for Naturforvaltning inventerade jag under sommaren och hösten 2005 22 skogsområden i vitt skilda delar av södra Norge. Flera av områdena ligger ute vid kusten i Sogn og Fjordane fylke, liksom i Möre og Roms fylke. Jag tänkte här berätta om ett par av dessa fina områden som får det att vattnas i munnen på en lavintresserad biolog. Janolof Hermansson som deltog i inventeringen i de kustnära områdena hade glada dagar. I dessa trakter förekommer en lång rad av arter som gynnas av de oceaniska förhållandena med en stor nederbörd och många dagar med hög luftfuktighet, liksom av havets temperaturutjämnande inverkan på klimatet. Mycket av nederbörden kommer här i samband med fronter från nordväst som inte innehåller lika mycket av försurande ämnen som de regnområden från sydväst som drar in över kusterna längre söderut. Detta gör att lavfloran, som ofta är försurningskänslig, är mer intakt än till exempel längs den svenska västkusten. Förutom lavar finns även en rad kärlväxter som är typiska för norska kusten.

De två områdena, som kallas Hellebust/Fuglevatnet respektive Åbakkfjellet bedömdes båda vara nationellt värdefulla ur naturvårdssynpunkt och ligger i trakter där lövskogen tillsammans med tallskogen utgör de naturliga skogstyperna. Båda områdena har ett oceaniskt klimat, men av något olika karaktär. I Hellebust/Fuglevatnet, som ligger ett par mil nordost om Sognefjordens mynning i Fjaler kommun, är detta mest utpräglat. Nederbördsmängderna tillhör där de högsta i Europa och ligger på över 3000 mm per år, dvs. lika mycket som i Amazonas regnskog. Lägg därtill den låga höjden över havet och en topografi med skyddande stup och en välutvecklad lövskog och du får de perfekta förhållandena för en skyddsvärd oceanisk lavflora. Området utgörs av småblockiga sluttningar, runt omkring Fuglevatnets östra delar. I sydöst ligger lövskogen som i en gryta mot sjön, omgiven av branta sluttningar och stup. Här finns, trots ett par kilometer till närmaste bebyggelse, tydliga spår av ett tidigare lövängsbruk i form av hamlade träd av både asp Populus tremula, björk Betula sp., alm Ulmus glabra och klibbal Alnus glutinosa. Dessa träd har nu en hög ålder och jättedimensioner. Lövskog som förutom dessa trädslag även innehåller ek Quercus sp., hassel Corylus avellana, rönn Sorbus aucuparia och fågelbär (sötkörsbär) Prunus avium omger nu dessa jättar. Lövträden draperas på sina håll av bladlavar och mossor som ger skogen ett mjukt och fantasieggande uttryck. Speciellt frodiga är mossfällarna av fällmossa Antitrichia curtipendula som ibland täcker lövträdsstammarna helt.

I detta rikt välsignade område förekommer tre representanter för lavsläktet Sticta som heter ärrlavar på svenska och porelavar på norska och har den märkliga egenheten att lukta fisk! Kanske är det blågrönalgen, vilken är lavens ena komponent, som orsakar denna lukt. Arterna är stiftärrlav Sticta fuliginosa, grynig ärrlav S. limbata och ärrlav S. sylvatica. De ser ut och växer ungefär som lunglav Lobaria pulmonaria och skrovellav L. scrobiculata med sina bladiga lober, men är bruna eller svarta. Den gryniga är nougatbrun och har ljusa, gryniga soral längs kanten, ärrlaven är mer olivbrun och lunglavslik i formen, medan stiftärrlaven är riktigt mörkt brun, mer rundad och har små stift på översidan av loberna. Undersidan av ärrlavarna har små, runda porer, så kallade pseudocypheller, vilket gett lavarna deras namn. Man ser dem både på lövträdsbark och på lite rikare berghällar och lodytor, oftast bland mossa. I Sverige är den gryniga ärrlaven försvunnen och de andra akut hotade, men i Norge finns de här och där längs kusten. På ett par platser sågs även den i Norge rödlistade kystprikklaven Pseudocyphellaria norvegica på lövträd. Det är en bladlav som liknar ärrlaven, men den har små prickar av soral på översidan av bålen. Förekomster på lövträd är mycket sällsynta, annars växer den på klippväggar i skyddade lägen. I Sverige förekommer den inte alls. En lav som förekommer fåtaligt på svenska västkusten är däremot örtlaven Lobaria virens. Här sågs den rikligt på 14 träd, ofta de äldsta. Även dess släktingar lunglav L. pulmonaria, skrovellav L. scrobiculata och jättelav L. amplissima observerades i området.

Ett annat mycket roligt fynd var blomskägglaven Usnea florida som växte på lövträdsgrenar. Denna är en vacker busklav som har centimeterstora, platta och ljusa fruktkroppar, så kallade apothecier i grenspetsarna, vilket gör att den verkligen ser ut att blomma. Arten har i övrigt en mer sydlig utbredning och finns också i Sverige, främst i Småland, men har även utpostlokaler upp mot Dalälven. Den är beroende av att kunna växa i en fuktig och ljus miljö och ses därför rikligast i övre delen av lövträdens kronor. Bland gelélavarna är det framförallt kuddgelélaven Collema fasciculare eller puteglye som den heter på norska, som tilldrar sig det största intresset. Den växer oftast på slät bark av rönn eller asp, är centimeterstor och sväller så kraftigt vid väta att den blir boll- eller kuddformad, därav namnet. Den är ytterligare en av de lavar som är akut hotade i Sverige, men finns på rätt så många platser längs den norska kusten.

Efter den första dagens inventering i området kunde vi naturligtvis inte slita oss ifrån den häftiga skogen och de intressanta fynden, så vi fick vandra tillbaka mot bilen i nattens mörker som med tiden upplystes av en bländande fullmåne.

Nästa dag fortsatte utforskandet. Vid den blockiga foten av ett stup i den ovan nämnda ”grytan” satt några ruggar av den trevliga lilla ormbunksväxten krusbräken Cryptogramma crispa, en art som vi även såg på andra platser i närheten av havsnivån. Där växte också den utpräglat västliga, halvmeterhöga och kraftiga storfrylen Luzula sylvatica, typisk för sluttningar med rörligt markvatten. Uppe på höjderna tog sedan furuskogen över med sin oceaniska utformning, vilket bland annat innebär lågväxande träd och ett fuktigt bottenskikt med mycket vitmossor. Typiska arter i fältskiktet var den gulblommande myrliljan Narthecium ossifragum, blåtåtel Molinia caerulea, klockljung Erica tetralix och den utpräglat oceaniska purpurljungen Erica cinerea, men även vanlig ljung Calluna vulgaris. I varmare lägen i sydsluttningen ner mot sjön sågs en storvuxen nära släkting till vår örnbräken, nämligen slokörnbräken Pteridium aquilinum ssp. aquilinum som kan bli över två meter hög, tillsammans med trädformig järnek (kristtorn) Ilex aquifolium med sina vintergröna och taggiga blad.

En annan grupp av lavar som är vanligare här än hos oss är gytterlavarna, Pannaria och Fuscopannaria, som är bladlavar med bålen tryckt mot underlaget, vilket ger lavarna ett skorplavsliknande utseende. De har i likhet med den mer välkända korallblylaven Parmeliella triptophylla för det mesta en blåsvart tunn förbål som ”bereder plats” för den egentliga lavbålen, samt hos en del av arterna orange fruktkroppar. Av speciellt intresse är Fuscopannaria ignobilis (skorpefiltlav på norska) som inte är funnen i Sverige, här växande på grova aspar, och den i Sverige akut hotade västliga gytterlaven Pannaria rubiginosa, karaktäristisk med sina stora apothecier. De övriga var grynlav P. conoplea, olivbrun gytterlav Fuscopannaria mediterreana och gytterlav Pannaria pezizoides. På klibbal i ett kärr i sydsluttningen hittade Janolof hållav Menegazzia terebrata, en art som är uppgiven från en del lokaler i trakten, men alltid rolig att hitta och dessutom rödlistad även i Norge. Typiska ingredienser i lavfloran var också den norska näverlaven Platismatia norvegica, grynig filtlav Peltigera collina, blylav Degelia plumbea, västlig njurlav Nephroma laevigatum, mussellav Normandina pulchella och havstulpanlav Thelotrema lepadinum, liksom den hängande busklaven grenskägglav Usnea chaetophora. Av skorplavar sågs bland annat kattfotslav Arthonia leucopellaea, Bacidia caesovirens, barkkornlav Lopadium disciforme, ädellav Megalaria grossa och pulverädellav M. pulverea. Ytterligare tre Nephroma-arter och stiftgelélav Collema furfuraceum förekom dessutom.

Trots den långa raden av för en svensk biolog mycket intressanta lavar, är bara fyra av dem rödlistade i Norge (hållaven, blomskägglaven, kystprikklaven och skorpefiltlaven). Dock är 13 av dem lavar som Norge har ett nationellt ansvar för, vilket ger området en hög prioritet. Ogärna lämnade vi skogen, men eftersom jag visste vad som väntade oss var det bara att tuta och köra!

Efter en lång dags resa norrut längs djupa fjordarmar och över fjäll, där den första snön just pudrat fjällhedarna, kom vi så till Åbakkfjellet i Gjemnes kommun, som ligger 3 mil öster om Molde och 13 mil sydväst om Trondheim. Det befinner sig bara något längre in från havet på ca 200 – 500 meters höjd. Nederbörden är inte lika extrem som i Fjaler, men ändå omkring 1500 mm eller mer. De lokala variationerna är stora. Här utbreder sig en ljus, mossig och lågvuxen lövskog på nordsidan av ett par höjder, högre upp övergående i oceanisk furuskog. Nedanför ligger ett stort myrområde och 40-årig granskog, en skogstyp som inte finns här naturligt, men planterades på flera ställen omkring 1950-talet. Karaktäristiskt för lövskogen på Åbakkfjellet är den stora andelen rönn, skogens ofta glesa växtsätt och det stora inslaget av gamla och ibland mycket grova almar och sälgar Salix caprea. I övrigt dominerar glasbjörk, Betula pubescens delvis av fjällbjörkstyp. Marken är småblockig med ett rörligt och ytnära markvatten som skapar ett frodigt växttäcke.

Detta är Lobariornas förlovade land! Kommer man hit en dag med fuktig väderlek förbluffas man över deras ymnighet. Lunglaven formligen täcker många träd och är ofta rikligt fertil. Laven sitter på åtminstone 700 – 1000 träd i lövskogen som omfattar 33 hektar. På dess fruktkroppar ses här och där också en parasit, Plectocarpon lichenum som färgar fruktkropparna svarta. Samma parasit ses även på fruktkropparna av skrovellaven som växer på 50-100 träd. I denna skog frodas även en av de mer spektakulära lavarna, jättelaven Lobaria amplissima som gör skäl för sitt namn och ibland består av bålar som är över halvmetern breda. På bålarna sitter här både fruktkroppar och svarta, busklika och centimeterstora gyttringar som utgör lavens blågrönalgskomponent. Laven växer här främst på de stora almarna och sälgarna, ibland högt upp i deras grenverk, men även på rönnstammar och på stora stenblock, något som förr var vanligare även i Sverige, men nu blivit ytterst sällsynt. Vid regnväder skiftar jättelaven liksom de flesta andra Lobarior färg och istället för den silvergrå färgen blir den ljust grön, något ljusare än den rent gröna örtlaven. Ett bestående intryck är hur skogens ljusa tillstånd tycks gynna Lobariornas rikedom och trivsel.

Lite förvånande var att vi inte kunde konstatera någon av de fiskluktande ärrlavarna i området. Troligen är antalet humida dagar trots allt färre här än i Fjaler, eller så beror det på höjden över havet. Andra trevliga arter var liten blekspik Sclerophora peronella och smalskaftlav Chaenotheca (Cybebe) gracilenta som båda växte i håligheter under stambaserna av alm. Flera andra typiskt oceaniska eller suboceaniska arter förekom rikligt, såsom de tidigare nämnda blylav, västlig gytterlav, grynlav, västlig njurlav och kuddgelélav som sågs på många rönnar. Därutöver sågs en rad intressanta skorplavar ur släktena Arthonia, Biatora, Lecanactis, Mycobilimbia, Opegrapha och Pertusaria, fem olika gelélavar, tre Leptogium-arter och en del annat. Även här täckte fällmossa lokalt många trädstammar. På marken och på mossiga stambaser växte myska Galium odoratum och i översilade partier strutbräken Matteuccia struthiopteris, stinksyska Stachys sylvatica och trolldruva Actaea spicata.

Så var det till slut dags att bege sig hemåt, med konstaterandet att regnet är en välsignelse! Dessa båda områden stannar länge kvar i själ och hjärta och skapar ett sug efter ännu mer utav norska kustens lavskatter, såsom det gjort för många längtande biologer före oss.