Stentryck och akvarell av ÅsaLisa Linnman
ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare har skrivit fem brev som hon kallar ”Samtala med skogen I-V”. Under fem veckor kommer vi att lägga ut ett brev varje vecka. Här är det första brevet som handlar om Livsrikedom:
Ibland blir man ju så trött och less och får verkligen nog
av mänskors girighet, ilskna debatter och ändlöst knog.
Då är det klokt, ja, man har verkligen fog
för att gå ut ett tag i en gammal och stilla och trösterik skog.
När du vandrat en timme eller möjligen två
kan det faktiskt hända någon gång då och då,
att du får en märklig känsla av att du inte bör gå
därifrån just då.
Olustigt känns det, men dröj dig kvar en stund ändå,
för nånting vill att du ska stanna en stund och höra på:
”Ni mänskor säger er vara skogens vänner,
men har ni nånsin frågat vad Skogen känner?
Ni verkar tro på nåt underligt vänster,
att vi har skapats för att ge er ekologiska tjänster!
Vi hade möjligen tänkt oss ett rimligt lån,
men det ni gör liknar mera dödliga rån.
Vi saknar er i vårt urgamla samverkansliv!
För nu, ur ett skogligt långt tidperspektiv,
gör ni helt simpelt en fruktansvärt kort procedur
med alla växter och småkryp och djur.
Bryr er inte alls om oss här nere i jord,
trots att ni orsakar massvisa mord!
Träden ni fäller mister kontakt med sin svamp
och allihop får vi småningom näringsbristkramp!
Utan trädens energirika socker,
får mykorrhizorna förödande chocker,
och under utdraget plågsamma tider
världens rikaste mångfald tynar och lider!”
Skogen vill berätta mera, men be den vänta!
Sätt dig ner och fundera en stund i en solig glänta!
Corona-pandemin borde ha uppenbarat att ett samhälle behöver alla sina medborgare, med alla sina olika förmågor och funktioner. Det gäller även för att skogliga samhällen ska fungera. De måste också ha med alla sina invånare, deras olika egenskaper och anpassningar till varandra!
När vi lärde oss Darwins tes ”The survival of the fittest” trodde vi först att det betydde att den starkaste överlever. Men i praktiken är det den mest välanpassade, den som kan samarbeta med andra, som klarar sig bäst.
I en naturskog är det just den förmågan hos de flesta arter, som gör att skogen kan leva vidare. Träden är helt beroende av samverkan, symbios, med livsrikedomen nere i jorden och vice versa.
Träden skapar energirikt och kolrikt socker av solljus, vatten och koldioxid genom fotosyntes i sina klorfyllkorn. Sockret fördelas till alla trädets delar för tillväxt och uppbyggnad, men också till ”byteshandel” med deras olika specifika mykorrhizasvampar, som inte själva kan skaffa sig energi på annat vis.
När träden växer skapar deras finaste rottrådar hela tiden milliontals bytesplatser, mykorrhizor, med svamparnas hyfer. Deras gemensamma nätverk nere i jorden, Wood Wide Web, ger träden en omätlig yta för vattenupptag och svamparna betalar för sockret med mineraler och näringsämnen, som träden inte själva kan skapa.
Svampar har förmåga att vittra loss mikroskopiskt små mineralkorn från berg och stenar, men näringsämnena tar de upp som organiska rester från de andra mikroorganismernas och småkrypens arbete nere i jorden, där de lever med och av varandra.
Nere i jorden i skogarna på norra halvklotet finns världens rikaste biologiska mångfald (t.ex. uppåt 20 000 arter av svampar), tusenfalt fler arter och individer än i tropiska skogar. Men här i norr är de mikroskopiskt små – en anpassning till att leva i ett kallare klimat med långsammare processer. Att vara många är Livets livförsäkring.
ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare
