I en debattartikel 10 januari angriper herrar Rogne och Larsson från LRF Värmland reservatsbildningen av skog med höga naturvärden som ett enormt slöseri med pengar. Man låter påskina att klimatfrågan skulle vara orsak till deras oro över användningen av statliga medel till områdesskydd av skogsmark. Global uppvärmning är helt klart något att oroas över men de åtgärder som behöver vidtas för att förhindra denna har knappast något att göra med biologisk mångfald i skogsmarken.

Det känns snarare som att deras debattinlägg är ett led i en politisk strategi att ställa olika miljöfrågor mot varandra för att gynna sina egna syften men man blandar helt enkelt bort korten. De statliga medel som används för områdesskydd är ersättningar till skogsägare för inköpt mark eller inskränkningar i möjligheten att bedriva skogsbruk på denna mark. Skogsbrukaren får ekonomisk ersättning samtidigt som naturvärden finns kvar som en framtida resurs. På vilket sätt skulle det vara bättre att skogen istället avverkades och förlorade sitt biologiska värde samtidigt som det, både direkt och indirekt, skulle leda till ytterligare koldioxidutsläpp vid omvandlingen av råvara till produkt, något som skulle spä på risken ännu mer för global uppvärmning?

Många av argumenten mot reservatsbildning på skogsmark är tidigare framförda påståenden som fortfarande saknar relevans. Arbetet med att bevara den biologiska mångfalden är demokratiskt beslutad i riksdagen och ett uppdrag till de tjänstemän som handlägger detta på olika myndigheter. Dessutom har Sverige internationella åtaganden att skydda olika naturtyper, t.ex. genom EU:s nätverk av skyddade områden Natura 2000. Samtidigt som EU betalar mångdubbelt större miljardbelopp i bidrag till jordbruket, inte bara i Sverige, vilket verkligen är ett konstlat sätt i en marknadsekonomi. Det vore kanske något att debattera för lantbruksrörelsen om man nu verkligen oroar sig för felsatsade pengar i miljöarbetet.

Beträffande argumentet att hotade arter inte alls är hotade så återkommer detta påstående då och då sedan en forskare, utan naturvårdsbakgrund, gjort sin egen tolkning och påstått att Sverige inte behöver skydda arter som finns på många andra håll. Vilket förstås är ett befängt påstående, varje land har ett eget ansvar för den natur som finns inom nationens gränser. Och orsaken till hotet är den enorma förändring som skogsbruket genomgått under 1900-talet vilket visas av de ståndortskrav som flertalet av de hotade arterna har, de tål helt enkelt inte de kraftiga ingrepp som en kalavverkning innebär. Att det sedan finns större arealer mer eller mindre opåverkad skog i t.ex. Ryssland eller Kanada, just nu, är ingen ursäkt för att vi själva inte skulle ta någon naturvårdshänsyn.

Debattörerna verkar, liksom andra tidigare, ha en närmast föraktfull syn på det arbete som utbildade biologer och andra gör på olika myndigheter. Man talar om ”tävling” och ”lek” när det i själva verket förhåller sig så att människor som arbetar med detta utför ett uppdrag, efter långa utbildningar och med en hög kunskapskompetens, precis som i vilket annat företag som helst. Arter som är klassade som rödlistade och hotade idag är resultatet av lång tids iakttagelser och forskning och underlaget utarbetas med hjälp av biologiska analyser på samma sätt som i andra naturvetenskapliga discipliner. Under de senaste 50 åren har en storskalig omvandling av skogarna i Sverige lett till att en rad arter, särskilt kryptogamer (svampar, lavar och mossor), minskat så katastrofalt många riskerar att dö ut. Varför skulle inte vi, som är ett mycket rikt land globalt sett, kunna ta vårt ansvar att värna dessa organismers livsrum?

Återigen kommer också argumentet för att höga naturvärden i skogen är resultatet av generationers skogsskötsel. Om det nu vore så bra, varför är det då så att många områdesskydd aktualiseras av skogsägarnas avverkningsanmälningar? Det är just frånvaron av modernt skogsbruk som är orsaken till att det finns kvar olika arter som har speciella krav på sina livsutrymmen vilka inte går att kombinera med dagens skötselmetoder. Och visst finns det skogsägare med ett genuint intresse för naturvårdsfrågor, de ska ha all ära för att de förstår att ta sitt ansvar. Men det finns tyvärr också motsatsen, ibland även med ett uttalat motstånd till att ta någon naturvårdshänsyn över huvud taget. Och frivilligheten är ett mera osäkert kort för långsiktigt skydd av skogsmarken, stora arealer som avsatts i samband med de stora skogsbolagens certifieringar är t.ex. beroende av att dessa företagsstyrelser inte ändrar uppfattning om vilka ekonomiska uppoffringar de kan göra. Det är enbart lagstadgat skydd som kan ge en försäkring om långsiktig trygghet för skogsområden med höga naturvärden. Frivilligheten får ses som ett bra komplement och detta är inte det enda, vid utformningen av dagens miljömål för Levande skog togs i beaktande att det uppsatta arealmålet i hög grad är beroende av hur skogsbruket sköts på den övriga marken utanför skyddade områden.

Hur ser det då ut idag på den andra marken som inte är berörd av reservat och biotopskydd? Enligt Skogsstyrelsens undersökningar uppfyllde inte 1/4 av alla avverkningar på privat mark miljöhänsyn enligt § 30 i skogsvårdslagen, ett minimum för att inte utarma skogslandskapet ytterligare. Ungefär 1/5 av alla avverkningar tog obetydlig hänsyn till hänsynskrävande biotoper samt rödlistade eller regionalt ovanliga växt- och djurarter. Dagens skogar har, jämfört med tiden före det moderna skogsbruket, en stor brist på gamla, grova träd, likaså på död ved samt på lövträd. Alltså, förutom områdesskydden så behövs det mycket mer av gynnsamma miljöer åt en rad arter för att den biologiska mångfalden i sin helhet kommer att kunna bevaras.

Det är alltså inte varken eller, som debattörerna vill ge sken av, utan både och. Vi behöver fortsätta arbetet med att bevara den biologiska mångfalden och där utgör områdesskyddet en av hörnstenarna. Och vi behöver givetvis både diskutera och agera vad gäller den globala uppvärmningen. Båda sakerna är beroende vad vi som enskilda människor gör och vilken kunskap vi har. Låt oss hoppas att även LRF verkar för att öka denna kunskap, både om klimatfrågor och biologisk mångfald. Vi lever i ett rikt land och bör kunna visa både generositet och hänsynsfullhet.

Per Larsson ordförande i Värmlands Botaniska Förening