Referat av
Anders Delin
Publicerad i VÄX 2/2006

Gammelskogen försvinner framför våra ögon, trots att vi kämpar för att förhindra det. Våra egna minnesbilder från hemmatrakterna räcker för att övertyga oss själva om minskningen av gamla träd. De räcker dock inte alltid för att övertyga andra. För det fordras vetenskapliga studier.

Rikard Andersson och Lars Östlund vid institutionen för vegetationsekologi, SLU, Umeå, presenterade hårddata inom detta forskningsområde i en artikel i Biological Conservation år 2004. De analyserade och jämförde data från den första riksskogstaxeringen, som gjordes 1926, med motsvarande från 1996. Det är viktigt att veta att avverkningar av grövre tallar redan hade pågått en lång tid när taxeringen 1926 gjordes.

Det studerade området är Norrbottens län nedom barrskogsgränsen, utom de områden som år 2003 var undantagna från skogsbruk. Det är 5 140 000 ha, drygt en fjärdedel av landets skogareal.

Vid taxeringarna provborrades ett litet men representativt urval av träden på de taxerade ytorna. Alla träd som var äldre än 159 år togs med i Anderssons och Östlunds undersökning. År 1926 var det 1971 tallar och 1644 granar. År 1996 var det 330 tallar och 224 granar.

Med provborrningarna som underlag kunde författarna beräkna att det år 1926 fanns ca 8 miljoner tallar över 300 år och en miljon tallar över 400 års ålder inom området. År 1996 fanns en miljon tallar över 300 år men inga över 400 år. Vid första taxeringen fanns tallar i varje 20-års åldersklass upp till 460 år. Den äldsta provborrade tallen var 570 år och hittades 1926.

Både vid första och andra taxeringen fanns granar i varje åldersklass upp till 360 år. Den äldsta provborrade granen var 490 år och hittades 1926.

Tätheten av gamla (över 159 år) tallar minskade från 28 träd per hektar 1926 till 8 per hektar 1996. Tätheten av gamla granar minskade från 33 per hektar 1926 till 11 per hektar 1996.

De stora förluster av grova och gamla träd som skogen drabbades av före 1926 försöker förf. att uppskatta, med hjälp av kunskaper om det första skogsutnyttjandet. De kommer fram till att antalet gamla tallar 1926 skulle ha varit 50 % större om inte avverkningar hade pågått sedan 1880-talet. Detta gör att de drar slutsatsen att antalet gamla tallar 1996 bara var högst 20 % av vad som fanns före dimensionsavverkningarna. Åldersbestämningen var svår när årsringarna var mycket smala och när kärnveden var rötad. Många mycket gamla träd kom därför inte med i beräkningarna och minskningen av gamla tallar är därför förmodligen större än vad som framkommer av siffrorna i denna studie.

Författarna citerar den omfattande litteratur som beskriver att gammelskog definieras av förekomsten av åldrande, döende och nedbrytning av träd, att det finns ett samband mellan bestånds- (träd-) ålder och kvantiteten död ved, att död ved är ett unikt substrat för lavar och mossor, att multnande ved är nödvändig för tusentals arter, bl.a. av insekter och att många arter är beroende av gamla och grova träd, levande eller döda.

Eftersom gamla träd har avgörande betydelse för en stor del av skogens biologiska mångfald är förvandlingen av skogen i Norrbottens län förödande. Det finns starka skäl att anta att en liknande negativ utveckling har ägt rum i alla de områden där sågverksnäringen sökte sitt timmer under åren från ungefär 1850 i alla delar av landet norrut från Värmland.

Våra personliga erfarenheter från mindre områden, som vi kan överblicka, tycks vara representativa för den storskaliga utvecklingen, om förlust kan kallas utveckling.

Källa: Andersson, Rikard & Östlund, Lars, 2004. Spatial patterns, density changes and implications on biodiversity for old trees in the boreal landscape of northern Sweden. Biological Conservation 118:443-453.

Artikeln är tillgänglig på nätet, på adressen www.sciencedirect.com, men gratis kan man bara se sammanfattningen.

Min kommentar: I den första taxeringen av skogen på Gräningsvallens kronopark i nordligaste Hälsingland, år 1872, redovisas 26774 timmerträd, 22118 timmerämnen samt 14192 skadade timmerträd. I spalten ”Beståndens behandling” är anvisningen: ”De skadade timmerträden afverkas och lemnas”. Vid den tiden hade bara lite mer än 10 % av kronoparken berörts av avverkning.

Det betyder alltså att det bland de äldsta träden i beståndet var så många som en tredjedel som var angripna av tallticka eller andra skadegörare, de flesta troligen ihåliga och värdefulla för biologisk mångfald. Dessa kunde i de flesta fall ha stått kvar fortfarande i dag, levande eller döda, och ha bidragit till bevarandet av hotade arter – men de höggs ned, för ”skogssanitetens” skull. För mig är det uppenbart att den minskning av gamla tallar som författarna till artikeln kommer fram till, verkligen inte är överdriven.