Mindre hackspett trummar
Mindre hackspett trummar. Foto Mikael Schulin

Text och bild av Mikael Schulin

”Skogens musikinstrumnet” skulle man kanske ha som rubrik... Att tillbringa en aprilnatt med åtskilliga minusgrader i skogen kräver mycket kläder. Fler än de jag lojt hade plockat ihop dagen innan då solen stod som högst. Dunsovsäcken var godkänd ned till minus 36 och så kallt var det definitivt inte. Nåväl, rätt utrustad kan det verkligen rekommenderas – skogens mystik med helt, halvt eller inte alls identifierbara ljud.

Inget direkt sensationellt identifierbart: morkulledrag, trantrumpet, älgaklafs, orrkutter nånstans mellan de försiktiga åkarbrasorna. De riktiga höjdarna är de ljud som inte låter sig identifieras: prasslet alldeles utanför, den knappt hörbara ugglan, vingbullret som bara måste vara tjäder eller..? Civilisationsljud som väl ändå inte skulle höras: avlägset muller från en accelererande timmerbil på väg 177 eller skotten som tog livet av inte bara en utan två bävrar. Med ens rycker dessa (o)ljud mig tillbaka till det jag ville komma ifrån, en kontrollerad del av rumstiden: tryggheten, tråkigheten, oäventyret, klockan, mobiltäckning, i förlängningen miljöhoten…

Det sägs att det finns bara fyra platser i landet Sverige som har längre än en mil till närmaste väg. Men det var länge sedan jag hörde det. Det kanske inte ens är sant numera. Spelar det någon roll? Ja, jag tror det. Platser där allt bara fortgår utan vår påverkan är viktiga. Det ger perspektiv på vår plats i evigheten. Den är trots allt ganska liten men tillräcklig för att bevittna och känna sig delaktig i. DET ger trygghet och är kanske den verkliga civilisationen. 

Större hackspett. Foto Mikael Schulin

Detta har väl inget med skogens musikinstrument att göra? Nej, ingenting. Efter en onödigt lång inledning skall jag berätta vad jag menar. Nu har det blivit morgon. Trettio meter från gömslet står en ståtlig silverfura. En död tall med spår av skogsbrand, utan bark och med ett grånande grenverk mest i uppåtgående riktning. Svårt att bestämma åldern på ett sådant träd. Säkert vid liv under flera hundra år och därefter stående i ytterligare två hundra år.

Tjäder i gryningen. Foto Mikael Schulin

Den mindre hackspetten fann tydligen någon av dess översta grenars klangbotten synnerligen lämplig för det trummande som är hackspettarnas sång. Den trummade väldigt ivrigt, så pass ihärdigt att jag fick sänka förstärkningen på hörapparaterna. Plötsligt dök den större hackspetten upp och jagade iväg den mindre. Den större hackspetten drog sitt korta trumsolo upprepade gånger där den mindre just hade suttit. Kanske hade den blivit ”avundsjuk” på den mindre som hade funnit en så ljuvlig klang i en av silvertallens översta vridna grenar, skogens egen Stradivarius, den som alla hackspettar suktar efter. Efter en stund återkom den mindre till sin favorittall. Måtte den aldrig flisas till biobränsle.