”Skogen är inte smörgåsbordet på en finlandsfärja”

Poeten som röt. Det är ord och inga vackra dikter när Thomas Tidholm pratar om dagens skogsbruk. Maskiner som slafsar sig fram, hänsynsband som fladdrar i snålblåsten och köpta forskare med pannorna i djupa diken. Ilskan kommer djupt inifrån Hälsinglands skogar, där han inte längre hittar till sina gamla älgpass.

– Lavskrikorna brukade komma och sätta sig på stöveln för att få en korvbit. Det är så spännande att sitta på pass, man hör så mycket. Samtidigt som det ju är fruktansvärt tråkigt, så tråkigt att det blir intressant på något sätt. Begreppet realtid blir väldigt tydligt.
Men för tio år sedan slutade Thomas Tidholm med älgjakten, förklarar han och tittar ner i köksbordet.
– Man kunde hamna på så konstiga ställen, ungskogar där man inte vill sitta en hel dag. Hyggen är väl bra i och för sig om man ska se älgar… men jag blir ju deprimerad.

Han sitter i familjens övernattningslägenhet på tillfälligt besök i Stockholm. För att träffa sin förläggare och prata om den nya boken Ödemarkerna som kommer till hösten. Det är 77 prosadikter från 77 platser. Snart går tåget tillbaka till de egna markerna, till Norränge utanför Arbrå i Hälsingland. Det är bara hemma han skriver numera.
– Jag har ingen bärbar dator så jag sitter på min plats. Jag har ingen anteckningsbok heller och minnet är dåligt men när jag sätter mig på skrivbordsstolen kan jag ta fram grejer ur huvudet på något sätt.
På den stolen skapas framför allt poesi, barnböcker och pjäser. Thomas Tidholm ser förvånad ut när jag frågar varför naturen ofta återkommer i böckerna. – Jaha, det vet jag inte. Det är inget jag har bemödat mig om men naturen läcker väl in eftersom jag bor som jag gör.

Det var 1970 som han och Anna-Clara lämnade Stockholm och flyttade in i ett gammalt torp i utkanten av byn. Som konstnärer var de ett udda inslag men blev väl mottagna på bygden. Thomas hoppade in som daglönare på gårdarna och så småningom hade de ett eget litet jordbruk. De första åren var de väldigt idealistiska och saltade de ner sitt griskött istället för att skaffa en frysbox. – Det blev i det närmaste oätligt.

Skogen började utanför husknuten, full av stigar och gamla fäbodvallar. Bergen var fortfarande hela, utan jack i horisonten, berättar Thomas.

Han sitter med armarna i kors och håller i hängslena. Skogsbruket tilltog med tiden men det var först i början av 90-talet som de märkte att något verkligen hade förändrats.

– Stigarna var borta, sönderkörda. Det gick inte längre att gå i skogen utan att gå vilse i någon ungskog. Det har gått så fort så folk har nog inte hunnit fatta det. Småskogsägarna tänker väl att det finns gammal skog kvar någon annanstans.

 

Nu smalnar ögonen till streck. Han räknar upp exempel efter exempel där bolagen har kört sönder fägator, bäckar, nyckelbiotoper och struntat i lokalbefolkningens vädjanden.
– Eller som en by i Bergslagen, där folk hade gjort i ordning en gammal finngård till hembygdsgård. De kämpade så hårt för att få behålla lite gammelskog omkring den men nu står huset på ett hygge. Korsnäs skickade fram en 19-årig kille som fick säga ”Skogen var mogen att fällas. Det här är i enlighet med vår policy”.
Thomas Tidholm tittar rakt ut i luften. Han kallar det krigföring, attitydproblem och övervåld.
– Det är omodernt med våld på det där sättet, det passar sig inte. Ingen skulle tillåta det i något annat sammanhang.
Han är tydlig med att han inte är emot skogsbruk och förstår dem som försörjer sig på det.
– Men frågan är hur det ska bedrivas. I Tyskland har de förbjudit kalhyggen i statliga skogar så det finns ju alternativ. Jag tror på ett mångbruk med naturturism, hyggesfritt skogsbruk och kanske skogsbete här och där.

 

Han sätter stort hopp till diskussionen om skogens roll som rekreationskälla.
– Människor verkar faktiskt behöva den där kontakten med naturen som vi har haft i alla tider.
Även skördarförare behöver det tydligen. Jag träffade ett par var som så glada att få komma ut och avverka. En av dem hade sett en björn och det lät så trevligt, som ett slags friluftsliv, säger han och skrattar till.
– Jag tror att människor har en känsla för vad som är riktig skog. Man kan uppleva en helhet, med fåglar, ormbunkar, döda träd… Det finns ju egentligen inga likheter med produktionsskogen. Men det är något med ordet skog, det har skalats av och bytt betydelse.

I december läste Thomas Tidholm en krönika i radions Naturmorgon om skogsbrukets brutala framfart. Bland annat uttryckte han sig så här:

Skogsnäringen är helt enkelt grov och omodern. Samhället menar sig annars vara high-tec och ha fina ambitioner. Matlagning, till exempel, bedrivs inte med släggor, spett, skovlar.Vanligtvis fördömer man också klotter, busliv och okultur. Folk kan få böta om dom sopsorterar fel. Hur kan man då släppa in dessa vandaler att rumstera fritt på halva landets yta?
Egentligen vet alla att det är åt h-e fel. Man beter sig inte så. Skogen är ingen åker, inte heller en rallycrossbana eller smörgåsbordet på en finlandsfärja.
Skog är natur, och naturen är ömtålig som en spindelväv, en kungsfågels ägg, den är en sublim förening av en million organismer som kommunicerar bara genom att andas. Det kallas ekologi, det är livet på den här planeten.

Efteråt kom en storm av positiva reaktioner från lyssnarna.
– Det var väldigt stärkande. Jag som tyckte att jag tog i lite hårt nästan… men det är många många som känner som jag.    
Sedan två månader sitter han också i styrelsen för föreningen Skydda skogen som driver ideella inventeringar och debatt om naturvård i skogen. Det kändes som en naturlig fortsättning på Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Bollnäs.
– Det går inte att prata så artigt längre, vi är trötta på bolagens ”misstag” och brutna löften. Det är David mot Goliat visserligen men tiden är på vår sida. Numera talas det ju om att restaurera skogar eftersom det redan har avverkats för mycket.

 

Men samtidigt talas det om ett intensivare skogsbruk för klimatets skull.
– Jag hörde någon som sa att alla borde ha diskborstar av trä för att lagra koldioxid. För mig låter det där som bisarra idiotlösningar för att man vill fortsätta hugga ner träd.
Han hämtar diskborsten och pekar framför sig i luften.
– Den här, den slänger jag ju snart och då lagrar den ingen koldioxid längre. Visst, det är väl bra att byta ut plastgrejer mot trä men det löser ju inte de stora problemen. Slopa frihandeln så slipper vi en miljon långtradare på Europas vägar, till exempel. Eller ta bort en miljon förpackningar på allting.
Han lägger in en ny snus och tänker efter.
– Det är klart, vill man bara ha biomassa kan man ju så nåt som växer upp på tio år och sen skörda det. Om det är det man vill.

 

 

Thomas Tidholm om:


Skogsbruk för klimatet: Man påstår vad som helst i egna syften. Det strider ju mot sunt förnuft att vi behöver avverka för att lagra kol. Nästan allt vi gör av trä brinner eller ruttnar snart, då är det bättre att låta träden stå kvar och lagra.
FSC: Jag var på flera möten inför starten av FSC och det verkade så bra. Men de är underbemannade och släpphänta. SCA till exempel har ju gjort hur många fel som helst nu utan att det får några konsekvenser alls.
Sin tatuering: Den har jag haft i evigheter. Jag var på vantutställning på Nordiska museet och såg en väldigt vacker vante med en blomma på. Tänkte att den där vill jag ha på handen. Förr var jag mycket ute i skolor och läste sagor för barn och då slutade det alltid med att jag fick sitta och rita blommor på allas händer.

Thomas Tidholm
Ålder: 65
Familj: Gift med Anna-Clara och har tre vuxna barn.
Yrke: Poet och författare.
Bor: Utanför Arbrå i Hälsningland.
Intressen: Folkmusik, historia, odling, filosofi, matlagning, politik, fotograferande, psykologi, religion, språkteori… ”nästan allt egentligen”.
Läser: Mest fackböcker och historiska böcker. Just nu Peter Englunds bok om andra världskriget.
Skrivit: 20 diktsamlingar, 40 barnböcker, 20 pjäser och en roman. Dessutom har han gjort ett antal filmer, radio, musik och fotoutställningar.
Starkaste naturminne: När jag var fem år och såg en häst som hade blivit skrämd av ett lodjur. Den sprang rakt igenom två staket och ut på en åker. Efter det drömde jag många mardrömmar om lodjur, jag trodde att de kunde svälja mig hel.

 

 

Själv äger han faktiskt två hektar skog men vågar inte kalla sig skogsägare längre. När Thomas Tidholm skrev under en debattartikel i tidningen Vi skogsägare med ”författare och skogsägare” blev några skogsbrukare i trakten så upprörda att de startade en protestlista.
– Jag tänkte att eftersom jag fick Vi skogsägare så var jag väl skogsägare men så var det visst inte.
Hans skog står som en skyddande mur runt huset. Där ropar både göktyta, spillkråka och gråspett om våren.  
– Jag har skapat som ett litet reservat med beteshagar och gammelskog. I somras var det en björn som klöste på alarna utanför fårstängslet så det blev blodröda ränder på stammarna.

 

Det röda torpet är från 1848 och var ett ruckel när de köpte det. Men det hade något som påminde om Thomas barndoms somrar i Västmanland. Där etsades orubbliga minnen in av svarta tjärnar och mossiga jätteblock med lodjurslyor under.
– Numera är det många som aldrig har sett en gammelskog. Men ändå hör man på ordet skog tycker jag, att det borde vara något mer än bara virke.
Det var det som fick Thomas Tidholm att sluta gå sina rundor i skogen. Allt det som inte längre fanns och som han inte kunde hitta tillbaka till. Men i höstas köpte han en GPS och började söka upp gamla älgpass och kantarellställen.
– Platserna är svåra att känna igen men nu vet jag att de är där i alla fall. Så länge kantarellerna finns kvar i marken så finns det hopp.

Anna Froster

Artikeln har tidigare publicerats i Skogseko nr1. 2009