För industrin – mot miljön

”Enklare och bättre täktbestämmelser” var rubriken på regeringens proposition 2008/09:144 Foto: Robert Svensson

 

Sveriges beslut gällande miljöhänsyn bygger inte längre på saklighet. Man har tvärtom medvetet försämrat miljölagstiftningen för att tillgodose industrins önskemål. Det framgår med all önskvärd tydlighet i fallet på Gotland där Nordkalk vill anlägga en kalktäkt i ett område som finns med i utförandeplanen för nationalparker 2009-2013. 

Av politiska och ideologiska skäl väljer nu regeringen att offra mycket skyddsvärda, ja till och med världsunika naturområden. Den planerade kalkbrytningen i Ojnareskogen på norra Gotland är ett sådant exempel. Ojnareskogen är ett vattenskyddsområde, har nyckelbiotoper, ligger mellan två Natura 2000-områden, definieras som riksintresse för naturvård, definieras som riksintresse för kulturmiljövård, är föreslagen nationalpark, har 265 rödlistade arter och 3 endemiska arter (arter som bara finns här i hela världen). 

Nu påstås att man kan bryta ett 170 hektar vidsträckt och 25 meter djupt hål där utan att det kommer att påverka grundvatten eller omgivande miljö negativt. Detta faller på sin orimlighet.

 

Ett stort inflytande har SGU (Sveriges geologiska undersökning) haft. SGU har två ansvarsområden som kolliderar med varandra. Dels grundvattenfrågan och dels mineralförsörjningen. SGU lyder under näringsdepartementet och mineralförsörjningen har i detta fall vägt tyngst.

Ett av de största problemen gällande vattnet är att salt grundvatten riskerar att tränga upp och spridas i omkringliggande områden. Redan tidigt i processen konstaterades ytligt salt grundvatten. Nordkalk hade vetskap men förnekade inledningsvis. Så småningom erkände man dock att så var fallet. I det läget gjordes en matematisk modell som visade att salt vatten kan tränga upp i de brant stående strukturer som finns i området. Då påstår Nordkalk att det skulle finnas geologiska barriärer, vilka skulle förhindra salt vatten från att tränga upp. Om dessa skikt verkligen fanns skulle det innebära ett nytt problem enligt landets främsta forskare på området, professor Bo Olofsson vid KTH. Det salta vattnet skulle nämligen då stiga till dessa skikt och sedan följa strukturerna i marken för att sedan spridas långt bort i omkringliggande områden. Bo Olofsson menar också att området är högst olämpligt att bryta kalk i på grund av att det är ett grundvattenbildningsområde. På en ö bildas grundvattnet centralt för att sedan rinna ut mot kusterna. Av det skälet är det enligt Olofsson bättre att anlägga kalktäkter när kusten.

I området gjordes 170 borrhål. 60 av dessa så djupa att de sträckte sig nedan de påstådda geologiska skikten. Under förhandlingarna i Miljödomstolen fick SGU frågan om hur många av dessa borrhål och borrkärnor som verkligen hade undersökts. Svaret blev omkring 15 stycken. Enligt dokument är det kanske bara 3. Inga sådana avvikande skikt har kunnat påvisas i borrkärnorna enligt Nordkalks experter.

Helt unikt för detta fall är att inga som helst grundvattenundersökningar har gjorts utanför det tilltänkta täktområdet, det vill säga i de omkringliggande områden man säger sig vilja skydda. De undersökningar som har gjorts har uteslutande skett inom själva det planerade täktområdet.

Från början avsågs djupet på täkten bli 35 meter. Det var djupet som låg till grund för tidsaspekten, vilken beräknades till 25 år. Nordkalk minskade av taktiska skäl, bland annat efter avrådan från sin egen hydrogeologiska expert, senare djupet till 25 meter i ansökan. Det betyder att tiden för täktverksamheten i själva verket endast uppgår till 17-18 år. Nu blir man alltså tvungen att slå av på brytningstakten och ta upp lite mindre varje år för att arbetet ska kunna fortgå i 25 år. Miljöbalken fastslår att när olika riksintressen står emot varandra ska man ge företräde till den som ger den bästa långsiktiga hushållningen med naturresurser och Miljööverdomstolen fastslog att 25 brytningsår är en tillräckligt långsiktig tidshorisont.

Miljödomstolen avslog först Nordkalks ansökan. Ett viktigt skäl var de stora riskerna med att salt vatten tränger upp i grundvattnet och sedan sprider sig, vilket bedömdes skulle få stora konsekvenser för både ekosystem och vattenförsörjning. Domen var utförligt motiverad.

Nordkalk överklagade domen. Kort tid före riksdagens sommaruppehåll 2009 ändrades lagstiftningen. Den nya skulle komma att träda i kraft redan efter ungefär två månader just innan de stundande miljöövervakningsförhandlingarna. Detta är unikt. Normalt tar det längre tid för en lagändring att träda i kraft och det sker vanligtvis vid ett årsskifte. 

För riksdagsledamöterna presenterades detta som en mindre justering. En skicklig manöver som torde kännas pinsam för de ledamöter som röstade ja utan att önska medverka till en försvagning av artskyddet. Från miljöbalken ströks meningen ”Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.” 

Formuleringen ”får inte” gav inte utrymme för tolkningar. Just därför var det så viktigt för industrin att bli kvitt den raden. Och nu var detta hinder undanröjt, vilket kan ses som ett rent beställningsverk från gruv- och stålindustrin som länge arbetat för att den skrivningen i miljöbalken skulle utgå.

Samma undersökningsmaterial som presenterats för Miljödomstolen hade Miljööverdomstolen, efter Nordkalks överklagan, att ta ställning till.

SGU kom in med ett utlåtande att det inte förelåg några som helst problem gällande grundvattnet. På många ställen i domen står det att SGU inte ser några problem med vattnet. SGU kritiserades starkt av JO eftersom den handläggande tjänstemannen inom ramen för SGU under många år arbetat som konsult åt Nordkalk och nu agerade som myndighetsperson. Miljööverdomstolen gav i oktober 2009 tillstånd till täktverksamheten. I domen bedömer Miljööverdomstolen att omgivningarna kring täkten inte kommer att skadas allvarligt. 

Det är märkligt att Miljööverdomstolen utan biologisk sakkunskap kan göra en egen bedömning. Givetvis kan man inte det utan att det bara blir en gissning. I själva verket har man varit tvungen att tro antingen på den stora sakkunskap som Naturvårdsverket och Länsstyrelsen besitter eller på Nordkalk och då har man valt Nordkalk.    

I domen hänvisas också till att Nordkalk har tid att ta fram metoder för att förhindra skador. Det är anmärkningsvärt att Miljööverdomstolen ger tillstånd trots att metoderna att motverka skador inte är klarlagda. I domen påstås vidare att Naturvårdsverkets expert inte haft någon avvikande uppfattning rörande den modell för grundvattenförhållandena som Nordkalk angivit. Detta var enligt experten själv en stor missuppfattning och anmäldes som rättegångsfel vid överklagandet till Högsta Domstolen som dock inte tog upp fallet trots ett flertal oklarheter och många överklaganden. 

Mark- och miljööverdomstolen fastställde den 5 juli 2012 slutligen villkor för Nordkalks täktverksamhet på fastigheten Gotland Bunge Ducker 1:64.

Miljöminister Lena Ek (C) skriver i ett pressmeddelande 2012-08-09 att ”Bevarandet av vår biologiska mångfald är en prioriterad del av regeringens arbete. Biologisk mångfald är en förutsättning för allt liv på jorden och är basen för de ekosystemtjänster, som t ex pollinering, vilka är nödvändiga för vår existens.” 

Det är svårt att ta ett sådant uttalande på allvar. Efter detta är det faktiskt svårt att överhuvudtaget tänka sig en konflikt där miljön kommer att kunna vinna över ekonomin. 

På Gotland talas det nu om tillsyn och om att gå varsamt fram för att visa hänsyn mot våtmarker och rödlistade arter. Men det är inget annat än bedrägliga rökridåer eftersom hela projektet innebär en total förintelse av just dessa värden i stor skala. 

Det finns orsaker till att de 265 rödlistade arterna i området är rödlistade. Den främsta är att deras livsmiljö har minskat. Att då ta bort ytterligare livsmiljö och göra dem ännu mer hotade strider mot såväl nationella som internationella åtaganden Sverige har förbundit sig till, exempelvis EU:s art- och habitatdirektiv. 

Det enda rimliga i detta läge är att omedelbart stoppa och lägga ned hela projektet. Låt Ojnareskogen bli nationalpark. Inte minst för regeringens och rättssamhällets trovärdighet, men framförallt för vattnet, livet och framtiden.

 
Robert Svensson