Brutalt exploaterande

startbildRyss

800 hektar stort hygge som brutits upp i naturskog i norra Värmland under 2000-talet. Stora Enso har på Bergviks marker placerat flera stora hyggen intill varandra som skapar detta väldiga kalhygge. Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

Den naturliga taigan i norra Europa har på grund av intensivt skogsbruk krympt till den grad att vårt gemensamma naturarv decimerats och många arter och ekosystemfunktioner hotas. Nu har skogsaktiva från Norden och Ryssland startat ett samarbete för att försöka stävja hotet. En grupp forskare och representanter från en rad miljöorganisationer från västra Ryssland, besökte nyligen Sverige och Finland för att i fält och via föreläsningar lära sig mer om den nordiska modellen för skogsbruk och naturvård, och för att utbyta kunskaper om bevarandebiologi med kollegor från de båda länderna.

Olika skogsnäringsintressenter expanderar i västra Ryssland. Via satellitbilder kan man följa hur massiva naturskogsområden fragmenterats de senaste årtiondena genom brutalt exploaterande, gruvbrytningsliknande kalavverkningar, som från ovan liknar ett stort schackmönster i de delar av taigan som tidigare varit i stort sett obrutna. Bakom exploateringen av dessa ovärderliga naturvärden finns ibland nordiska näringsintressen. Sverige och Finland har genom smart lobbyism lyckats ge bilden av den perfekta modellen för skogsskötsel, där både nivån för produktionen och miljöhänsynen är hög. Därför ville det västryska nätverket för naturvård ta reda på om den nordiska modellen håller vad den lovar, och på plats undersöka hur tillståndet ser ut vad gäller biologisk mångfald och andra viktiga miljöfrågor som rör skogen.

satellit

Satellitbild över den gruvbrytningsliknande exploateringen av naturskogslandskapet i ryska Karelen nära Kostomuksha. Schackrutorna är stora kalhyggen i det för några årtionden sedan närmast intakta naturskogslandskapet.

Organisationen Skydda Skogen var värd för deras besök i Sverige. Ett av huvudsyftena för Skydda Skogen, med att agera värd för resan, var att varna de ryska kollegorna för den svenska modellen av skogsbruk, genom att visa dem vad effekterna av en allt för stor fragmentering av kvarvarande naturskog leder till för den biologiska mångfalden. Föreningens ordförande Viktor Säfve, som också är ordförande för den internationella referensgruppen i Taiga Rescue Network, var en av de ideella naturvårdare som guidade dem genom snåriga plantager, unga skogar, på stora FSC-hyggen och i rester av gammal naturskog. 

Jag möter upp den ryska expeditionen vid Centralstationen i Stockholm, i bussen sitter en lång rad representanter från den västryska skogsexperteliten. De är entusiastiska, men lite trötta efter en lång resa i Finland.

Jag reflekterar över hur viktigt det är att vi fördjupar vårt samarbete över nationsgränserna. Det finns än så länge, trots att Ryssland i en rasande fart också förlorat stora delar av de forna gammelskogarna, något större arealer gammal naturskog kvar än i Sverige, och i vissa delar som Arhangelsk, avsevärt mycket mer gammelskog än i Sverige, inte minst intakta områden. Att dessa områden bevaras är viktigt inte bara från ett nationellt ryskt perspektiv, utan även ur ett internationellt perspektiv, då dessa utgör en inte obetydlig del av Europas naturarv Taigan. Jag vill att våra kollegor ska få se effekterna på landskapsnivå av den svenska modellen av skogsbruk, det vill säga, en blick in i den stundande ryska framtiden, om skövlingen får fortgå som i Sverige.

Många av deltagarna blir förvånade över den storskaliga omvandlingen av skogen, när vi tar oss upp genom de sydboreala, hårt brukade landskapen i Örebro län, Dalarna och norra Värmland. En av deltagarna på studieresan är Alexander Markovsky från den karelska skogsskyddorganisationen SPOK. Så här säger han om de enstaka träd som Stora Enso lämnat kring vattenmiljöer på hyggen vi passerar under resan norrut.

”Jag är helt förundrad över hur det kan vara tillåtet att avverka hela vägen ner till ett vattendrag, utan breda buffertzoner som skyddar vattenkvaliteten och de arter som är beroende av dessa miljöer. Något som också förvånar mig är att Sverige och Finland, som ligger på sådan hög nivå vad gäller naturvårdsforskning, samtidigt ligger så långt ifrån att realisera en fungerande naturvård ute i skogen.”

Väl framme i Värmland guidas vi genom skogslandskapet av naturvårdsexperten Sebastian Kirppu. Han styr bussen med ryska gäster in i de FSC-certifierade bolagen Bergvik och Stora Ensos domäner för att visa hur skogslandskapet har formats av FSC-skogsbruket. Vi befinner oss i ett extremt hyggeslandskap som bildar ett 800 hektar stort kalhygge på FSC-certifierade Bergviks marker. Stora Enso, som förvaltar deras marker, har under några år gjort hyggen intill varandra som förvandlat området närmast till ett månlandskap. Så här säger lavforskaren Viktoria Tarasova från det statliga universitetet i Petrozavodsk:

–  Ett exempel på icke fungerade kortsiktig naturhänsyn de lämnat, är att de har sparat en högstubbe från den avverkade naturskogen med den rödlistade och i norra Europa sällsynta arten varglav, men inte bemödat sig om att spara några gamla tallar på hygget i närheten av högstubben. I framtiden kommer troligen varglaven att försvinna från denna biotop, när högstubben är uttjänt som substrat. Utifrån detta exempel tycks deras skogsbruk vara ett slags engångsskogsbruk, med konsekvensen att det också blir kortsiktig naturhänsyn.

”ett slags engångsskogsbruk, med konsekvensen att det också blir kortsiktig naturhänsyn.”

varglav

Den svenska lavexperten Janolof Hermansson visar de ryska gästerna en högstubbe med varglav. Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

ehnstrom

Alexander Markovsky intervjuar entomologen Bengt Ehnström för ett filmprojekt. Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

Förutom att besöka produktionsskogar och skyddade områden, får gästerna också möjlighet att delta i seminarium med forskare, representanter från Skogsstyrelsen, och från föreningen Skydda Skogen, värd för studieresan i Sverige. Generaldirektören för organisationen SPOK, Alexander Markovsky, frågar under Skogsstyrelsens presentation om skogsägarna får prioritera om de ska ta fullgod hänsyn till vatten, genom att lämna en ordentlig buffertzon, lämna död ved och evighetsträd eller reparera en grov körskada som uppstått under avverkningen, eftersom lagen verkar vara styrd av intrångsbegränsning? Skogsstyrelsen bekräftar att så är fallet.

”Vad har denna skeva lagstiftning med naturvård och framstående forskning på området att skaffa, undrar åhörarna från Ryssland. Det låter ju helt galet, inte minst i ljuset av att Sverige har en lagstiftning där produktion och miljö ska väga lika tungt.”

Vad ska tjänstemännen svara på denna fråga? Faktum är ju att det inte ser så ljust ut när det gäller den svenska skogsvårdslagstiftningens funktionalitet och trovärdighet. 37 procent av alla inventerade slutavverkningar bedöms av Skogsstyrelsen inte ens nå lagens miniminivå för naturhänsyn, och till råga på allt finns inga sanktionsverktyg för att stävja eländet.

Visst finns det gånger då naturhänsynen följer myndigheternas rekommendationer vid en avverkning, men ack så många fall då den inte på långa vägar ens når lagnivån. Det finns också fall där man starkt kan ifrågasätta naturvårdsnyttan vid skötselåtgärder som FSC-certifieringen kräver, som exempelvis naturvårdsbränning. Som nu, när vi befinner oss på ett bränt hygge, där markägaren utfört en bränning som egentligen skulle ha gjorts för att efterlikna den naturliga störningen, för att skapa livsförutsättningar för de arter som behöver brand. En ambition som i detta fall misslyckats eftersom nästan inga träd lämnats att brinna, vilket gör att den döda ved och de brandskadade solexponerade träd som är karakteristiska för ett brandfält, nästan helt saknas.

branthygge

Bränt kalhygge med få sparade träd som kan fungera som substrat för brandgynnade arter. Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

Invasion av främmande arter?

En av dagarna besöker vi stora plantager av det främmande trädslaget Pinus Contorta, som finns på Bergviks marker i norra Värmland. Deltagarna får lukta på den apelsindoftande barken, men den söta lukten kan inte väga upp det tragiska faktum att det finns ungefär lika stora arealer formellt skyddad produktiv skogsmark nedan fjällskogen som det finns plantager av främmande trädslag i Sverige. Biologerna från Ryssland förstår inte hur det kan vara lagligt att föra in exotiska trädslag för att plantera ut dem i monokulturer i skogslandskapet. Det strider ju mot antagna miljömål att sprida främmande trädslag och dessutom innebär det ett radikalt ekosystemskifte, som hotar den naturliga skogen. Skogsexperterna oroas över att fenomenet ska sprida sig till Ryssland med omfattande negativa konsekvenser för det naturliga ekosystemet.

kontorta

Denis Dobrynin från WWF i Arhangelsk luktar på barken av Pinus Contorta. Foto: Viktor Säfve/Skydda Skogen 2011

När vi besöker den i svenska mått stora naturskogen Havsvalladalen i norra Värmland, frågar jag naturvårdsexperten Denis Dobrynin från WWF i Arhangelsk, nordvästra Ryssland, vad han tänker om den svenska modellen, svarar han så här:

”Det är uppenbart att den till synes ekonomiska framgångssagan vad gäller svenskt skogsbruk har en mörk ekologisk sida, den mörka sidan av månen.”

När vi åker söderut igen från norra Värmlands industrilandskap stannar vi till för att titta på en så kallad försöksyta för stubbrytning, ett 20 hektar stort hygge där statliga Sveaskog låtit bryta upp en stor del av stubbarna. Än en gång frågar sig deltagarna hur skogsbruket i Sverige kan sträva efter att bli intensivare och intensivare, samtidigt som kunskaperna om de negativa effekterna på biologisk mångfald, vatten och klimat under samma period ökat så mycket?

Vad svarar man på dessa frågor som svensk skogsaktivist? ”Välkommen till vår verklighet.”

För att ge våra ryska gäster en andningspaus från de ensidiga och unga trädodlingar och tidigare brukade skogar som vi passerat förbi under resans gång, ber jag chauffören att svänga av för att ta oss ner längs skogsbilvägarna till en rest av gammal naturskog på 30 hektar, gammelskogen Helgedomen i Lindesbergs kommun, Örebro län. Vi strövar runt där ett tag under de stora flerhundraåriga tallarna och granarna för att få lite ny energi och jag frågar vad de känner när de går i skogen. Svaret kommer unisont: ”Äntligen en normal skog, som är vacker, där man kan andas”. Jag funderar ett slag på denna reaktion. Det som är normal gammelskog i vissa delar av Ryssland, är i den svenska skogsbruksmodellens land något mycket exotiskt, och nu vill ett stort antal näringsintressenter se samma sak hända i Ryssland.

Utgångspunkten för många av deltagarna jag fick äran att åka på exkursion med, var att de tidigare blivit färgade av en mycket förskönande bild av den svenska modellen av skogsskötsel, åtminstone de som inte tidigare hade besökt Finland eller Sverige. Denna bild slogs under resan alltmer i spillror när de fick möta den dystra verkligheten vad gäller bristande naturhänsyn, urvattnad skogsvårdslagstiftning och hotad biologisk mångfald som Sverige har att erbjuda.

Vi kommer efter en lång dag ner till Stockholm, där Anders Delin väntar oss för att hålla ett seminarium om det svenska skogsbruket, och jag lämnar över gruppen till mina kollegor Daniel Rutschman och Olli Manninen i Skydda Skogen, som ska ta dem ut på ytterligare exkursioner under kommande dag för att delta i Skydda Skogens inventeringar av avverkningshotade skogar i Uppland. Sedan sätter jag mig på tåget hem, mot de sydnärkiska skogarna, och jag hoppas innerligt att vi i samarbete med våra ryska vänner ska lyckas bromsa upp den pågående utarmningen av de ryska naturskogarna, innan de hamnat där vi är i Sverige idag. Jag finner förtröstan i Alexander Markovskys ord när han säger:

”Vi har lärt oss mycket på denna resa i Norden, bland annat att inte anamma den svenska modellen av frihet under ansvar. I Ryssland är det exempelvis olagligt att inte spara buffertzoner mot vatten, vi vill att det ska förbli så.”

Kampen går vidare!

/Viktor Säfve, Skydda Skogen

 

Fakta om svensk skog:
Mindre än 4 procent av den totala produktiva skogsmarken har ett formellt skydd.
Mindre än 2 procent av den produktiva skogsarealen nedan den fjällnära skogen är formellt skyddad. (källa Naturvårdsverket)
Cirka 80 procent av den produktiva skogen i Sverige består av plantager och skötta yngre produktionsskogar med en medelålder under 100 år. (Källa Skogsstyrelsen)
Plantager med främmande trädslag:
Sedan lång tid har det kanadensiska trädslaget pinus contorta helt dominerat användningen av främmande trädslag i Sverige, trädslaget finns nu på ca 550 000 ha. Detta motsvarar cirka 2 procent av den produktiva skogsarealen, det vill säga en ungefär lika stor yta, som det idag finns formellt skyddad naturskog nedan fjällregionen. Under perioden 1995-2006 uppgick nyplanteringen till i medeltal till 2 500 ha. De sista åren har odlingen ökat till ca 6 000 ha. (Källa Skogsstyrelsen)
Behovet av skyddad skogsmark:
Ledande forskare pekar på att 20 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige måste undantas skogsbruk och avsättas långsiktigt till naturvård om Sverige ska kunna leva upp till ambitionsnivån att bevara alla naturligt förekommande arter i livskraftiga populationer. (Källa ”Forskaruppropet”)
Över 2100 skogs- och trädlevande arter är upptagna på den nationella rödlistan. En stor del av dessa är hotade eller nära hotade på grund av att deras livsmiljöer krymper. Den dominerande orsaken är skogsavverkningar. (Källa: Artdatabanken, Sveriges landbruksuniversitet SLU)
Lagefterlevnaden i skogsbruket:
Enligt Skogsstyrelsens inventeringar (polytaxinventeringar), som granskar hur väl skogsbruket lever upp till miljöhänsynsparagraf 30 i skogsvårdslagen, så når 37 procent av alla slutavverkningar inte miniminivån i lagen. Bättre generell hänsyn måste tas till biodiversitet, vatten och mark för att Sverige ska kunna leva upp till nationella och internationella miljömål och avtal. (Källa: Skogsstyrelsen)
Det svenska skogsbruket kan stå för hela 25 procent av läckaget av kvicksilver till vattendrag. Läckaget fortgår i flera år efter själva avverkningen. Enligt en artikel i Skogsstyrelsens tidning Skogseko (nr. 3/2009) fortsätter halterna av kvicksilver att öka i svensk fisk. Beräkningar av Kevin Bishop vid SLU, visar att marken kan läcka dubbelt så mycket kvicksilver och metylkvicksilver efter en avverkning som före. Problemen är allra störst i blöta marker och i samband med kraftiga mark- och körskador.

Fakta om resan:
Resan arrangerades av organisationen SPOK.

De ryska skogsexperternas resa har finansierats av Nordiska ministerrådet:

NCOM

Rådet är inte ansvariga för artikelns innehåll.