Publicerad i Piteå-Tidningen 2011-03-17

Att vilja tjäna pengar på skog kan väl inte vara ett särintresse, tycker Ulf Sandström, SMF Skogsentreprenörerna. Jo när SMF värnar om sina jobb som maskinförare och skogsnäringen slåss för sina vinster är det exakt vad som menas med särintressen. Skogsnäringen har bara 2,7 procent av BNP men blir djupt förorättade när någon ifrågasätter att de ska kunna ta för sig av halva landets areal- som om skogslandet vore ett smörgåsbord. De ser sig som innehavare av speciella rättigheter. Inga inskränkningar i detta ska accepteras, det är Norrbottensdeklarationens innehåll och Skoglig Samverkans program.

Inte heller tycker man att någon ska lägga sig i hur man sköter skogen. Där anser man sig förfoga över oemotsägliga insikter, nedärvda av generationer skogskarlar ända sedan 50-talet. Då infördes kalhyggesbruket.

Allmänintresset finns formulerat på annat håll, till exempel i FN:s konvention om biologisk mångfald, EU:s habitatdirektiv. Det formulerades också i Nagoya i höstas. Det formuleras också av allt fler människor som menar att levande natur långsiktigt är viktigare än storleken på skogsnäringens inkomster eller ett antal maskinförares sysselsättningsgrad. Att kräva att få avverka de sista naturskogarna för att värna sin sysselsättning blir då absurt. De väl synliga spåren efter maskinernas framfart överallt i naturen bidrar knappast till en välvilligare hållning. Missnöjet växer.

Även allt fler skogsägare börjar se kalhygges- och plantagebruket som en grov och snart förlegad modell för skogsbruk, och de söker alternativ. Lyckligtvis finns det sådana. Det handlar nu inte längre om att modifiera befintliga ohållbara metoder. Det handlar inte ens om fler reservat, även om sådana är nödvändiga. Utan att skapa och bedriva ett skogsbruk som samtidigt tillåter levande natur.

Så SMF och skogsnäringen får vänja sig vid tanken på att det inte längre kan vara fritt fram att köra ut och ta för sig. Människor köper mer och mer kravodlat och ekologiskt när de väljer i affärerna. Miljöhänsyn har på så vis blivit något självklart. Varför skulle man inte kräva samma sak i skogen? Skogsbrukets metoder skapar otrygghet hos oss alla, vare sig det man ser är en jättelik kalyta eller en armé av tallplantor. Plötsligt ser man att detta inte är en rimlig näringsverksamhet – det är skövling! Man ser med egna ögon att här näppeligen finns plats för någon biologisk mångfald. Eller för någonting alls. Några kvarlämnade tallruskor eller högstubbar ändrar inte den bilden. Och man undrar hur i all världen det har kunnat bli på detta sätt.

SMF lutar sig intensivt mot att detta är tillåtet enligt skogsvårdslagen. Men till och med det är egentligen tveksamt. Det berättar snarare något om att sanktionerna har varit så obefintliga att vad som helst har kunnat passera, till exempel att 30 procent av slutavverkningarna inte lever upp till det som lagen kräver. Det berättar också något om vilka goda kontakter skogsbruket hittills har haft med lagstiftarna. Det säger oss slutligen att lagen nu i sista stund måste skrivas om och skogsbruket reformeras, i ljuset av nya insikter.

Thomas Tidholm Viktor Säfve Daniel Rutschman Skydda skogen