ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare har skrivit fem brev som hon kallar ”Samtala med skogen I-V”. Här är det tredje brevet som handlar om skogsbruk:
”Ja, att bara få vara sig själv hela livet,
är en rimlig önskan, men inte allom givet.
Kanske kan ni förstå, men förskräckas och skälva,
om ni såg vad ni gör emot oss, men vänt mot er själva:
Tänk en levande by långt ute på landet.
Se hur de vuxna nu halshuggs – om ni nu kan det! –
just när de är på toppen av livet och producerar som bäst.
Möjligen skonas en lärare eller kanske en präst.
Barn med gemensam ålder och lagom små,
är de som sedan i skolan får gå.
De fostras av lärar’n på exakt samma sätt,
ingen får tänka själv, om vad som är fel eller rätt.
För att växa fort och få mera kraft
göds de som grisar, fast man länge har haft
kunskap om risk för fatal konsekvens
att många blir sjuka, berövad all sin resiliens!
De som lever tills ungdomstiden nyss är förbi
förväntas arbeta hårt för att de sedan ska bli,
liksom far och mor, när de stod på sin topp,
ett offer för yxan och förlora sitt liv och sin knopp!”
”Mer vill jag inte höra, det låter förfärligt!
Men vad ska vi göra? Avstå från skogsbruk är ju bevärligt:
Vi behöver ju brädor och värmande ved
och papper och bränsle och en massa annat med!”
”Men ni vet ju väl att gapa stort över mycket,
gör att man ändå till sist har mist hela stycket!
Lyssna på de som forskar om skogar! Det kan rädda oss alla,
om ni gör som de säger, innan ni själva med skogarna falla!”
Det vanligaste sättet att odla träd sen 1950-talet, är att idka kalhyggesbruk och plantera monokulturer, d.v.s. bara en sorts trädplantor, oftast gran eller tall, på det avverkade området.
I Skogsvårdslagens första paragraf står bland annat att skogen ska skötas så, att det uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. I den andra paragrafen definieras skogsmark som ett område där träden har en viss höjd och kronslutenhet och har förutsättningar att nå dessa mått utan produktionshöjande åtgärder.
När en hel naturskog avverkas bryts samarbetet mellan träden och svamparna. Milliontals små organismer i jorden får inte tillgång till energin från träden, som är en förutsättning för att samhället där nere ska fungera. De nedbrytande arterna tar överhanden och jordmånen utarmas samtidigt som det sker stora koldioxidutsläpp.
Även ovan jord försvinner den biologiska mångfalden, då de flesta arter som lever där också är beroende av träden för att hitta mat och boplatser. I flera år efter en kalavverkning är det ett annat ljusinsläpp på marken, vilket de flesta skogslevande arter inte är anpassade till. Solen skapar värme och torka och många av de marklevande arterna dör.
En monokultur är per definition ett område utan en mångfald av träd, både vad gäller arter och åldrar. Träden där växer tätt och så småningom sluts kron-taket och marken får nu brist på sol, samtidigt som området blir nästan oframkomligt för större djur. Det kan dröja upp till 90 år innan mykorrhizasvamparna i jorden har byggt upp sin ”Wood wide web” igen. Många ovanliga arter kommer aldrig tillbaka.
Ett sådant område borde alltså inte kallas skog, utan istället plantage. Inte heller skogsmark, då man oftast markberett och gödslat, d.v.s. utfört produktions-höjande åtgärder, för att skynda på tillväxten i plantornas stammar (de som sen ska bli virke). De växande träden har samtidigt mist många av sina samarbetspartners och sin naturliga miljö och har därför också förlorat sin resiliens, d.v.s. sin motståndskraft och förmåga till återhämtning.
Vad som händer när man kalavverkar en plantage och anlägger ännu en monokultur, vet man inte med säkerhet, eftersom denna form av trädbruk bara bedrivits i ca 70 år. Träden i de första plantagerna anses vara ”avverkningsmogna” när de är ca 70 – 90 år unga och alltså för närvarande inte har hunnit gå in i en ny brukningscykel än. Det troliga är att den biologiska mångfalden minskar ytterligare och jordarna utarmas ännu mer. Vi har redan sett hur träden i monokulturerna har förlorat sin motståndskraft mot torka, stormar, sjukdomar, barkborreangrepp och bränder.
ÅsaLisa Linnman, biolog och naturomsörjare