Mårten Larsson och Skogsindustrierna har under lång tid framhävt sin förträfflighet på miljöområdet. Man påstår sig rädda klimatet genom storskaligt kalhyggesbruk där naturskogar kal­avverkas och ersätts med monokulturplantager av gran och tall.

Växande skog binder koldioxid, påpekar man stolt. Samtidigt är man världsbäst på skogsskydd och menar att de miljömål Sverige har förbundit sig till redan uppnåtts med råge. Men det är omöjligt att hugga ner den sista oskyddade naturskogen och samtidigt skydda den. Alltfler inser det. Vad gör Skogsindustrierna då? Jo, man satsar stora resurser på att framställa skogsbruket i vacker dager och visar prov på ett siffertrixande utan dess like. Mårten Larsson skriver en debattartikel i GP och menar att hela 26 procent av den svenska skogen har ett statligt skydd. En siffra som sedan justeras ned till 25 procent efter att man räknat in impedimenten (delvis två gånger). 

En portal med ett namn till förväxling likt Skydda Skogens hemsida lanseras. Där visas en bild som ger intryck av att mer än halva Sveriges yta skulle bestå av skyddad skog. Gymnasieskolorna runt om i landet bjuds på föreläsning, filmvisning och teater. På en stor bildskärm tickar siffror fram. De symboliserar skogens tillväxt. 33 000 kubikmeter på tre timmar. Men den bild Skogsindustrierna förmedlar är inte sann, utan en stor bluff. Kalhyggesbruk hejdar inga klimatförändringar. Tvärtom med alla faktorer i beaktande.

Ett impediment i sig kan aldrig räknas som skyddad skog. Det är faktiskt tillåtet att avverka i dessa områden och när så sker avverkas i första hand de stora och biologiskt värdefulla träden. Hällmarker och myrar saknar dock ofta större träd. Således inte mycket till skog.De frivilliga avsättningarna kan heller aldrig räknas som skyddad skog, eftersom de just bara är frivilliga. De saknar ett långsiktigt skydd. Vid ett ägarbyte kan den nya ägaren omedelbart hugga skogen. Om bolagen verkligen menar allvar med de frivilliga avsättningarna och aldrig har för avsikt att avverka dessa borde man verka för att de får ett långsiktigt formellt skydd. Att så inte sker beror givetvis på att man inte vill frånhända sig möjligheten att avverka. Det krävs inga djupare studier av kartbilden på Skogsindustriernas nya webbsida för att det ska bli uppenbart att stora delar av de områden Skogsindustrierna kallar skyddad skog är kalfjäll, hav, kalhyggen eller frivilliga avsättningar som överlappar med formellt skydd.

Den bild gymnasieeleverna får av svenskt skogsbruk är gravt missvisande. Inte ett ord om de skogslevande arter som minskat drastiskt på grund av det storskaliga skogsbruket. Inte en enda bild på ett sönderkört kalhygge. Det viktigaste i sammanhanget – något Skogsindustrierna gärna undviker att tala om – är dock skyddet av den produktiva skogen. 90 procent av de skogslevande arterna på rödlistan finns nämligen i den produktiva skogen. Där är det långsiktigt garanterade skyddet så litet som knappt 4 procent för hela landet och endast 1,6 procent nedanför fjällnära gränsen. Flera naturvårdsforskare har visat – och över 200 har i ett upprop ställt sig bakom kravet – att minst 20 procent av den produktiva skogen måste skyddas för att alla skogslevande arter ska kunna finnas kvar i livskraftiga bestånd. Läget är kritiskt och vi är utan tvekan mycket långt ifrån att nå de miljömål vi förbundit oss till. 

Trots det avverkas skogar med höga naturvärden i Sverige och fula kalhyggen med djupa körskador breder ut sig. Många blir bestörta. Vart ska fåglarna, djuren, mossorna, lavarna, svamparna och blommorna som fanns i dessa skogar ta vägen enligt Skogsindustrierna?

Robert Svensson