Det är faktiskt svårt att hitta ett sant ord i Mårten Larssons svar på min och Skydda Skogens artikel på GP Debatt (25/2). Nivån på inlägget (29/2) är besvärande låg.

Vi skrev om hur skogsindustrin, regeringen och myndigheter unisont går ut med att skogsbruket är ”hållbart”, något vi ser som ett korrupt språkbruk. De som påstår detta behöver för den skull inte själva tro att det verkligen förhåller sig så. Man säger det ändå eftersom det är funktionellt. Man säger ”hållbart” och lägger locket på. Det är reklamspråk, men samtidigt besvärjelse och revirmarkering, det ska skydda från intrång och obehagliga fakta.

Mårten Larsson är vd i Skogsindustrierna, en lobbyorganisation med gott om pengar och uppdraget att tillvarata industrins intressen. Däri ingår att sprida sådan information som gynnar skogsindustrin, samt naturligtvis att förneka allt som går den emot, vad annars? Detta minskar Mårten Larssons trovärdighet ganska väsentligt. Ändå är det nästan chockerande att se vad han är beredd att påstå i en debatt.

Han säger till exempel att 26 procent av skogen i Sverige är skyddad av staten. Hans egen hemsida säger 20 procent, men han uppgraderar nu, direkt i GP. Till de 26 procenten kommer skogsägarnas frivilliga avsättningar som är ”större än politikernas mål”. Detta skulle sammantaget innebära att nära en tredjedel av den svenska skogen enligt Larsson är undantagen från skogsbruk! Fantastiskt! Den bara står där och växer, full av orört liv! Kanske har vi bara svårt att hitta dit, dessa skyddade skogar finns av någon anledning inte på några kartor.

Att Skogsindustrierna är angelägna om att bättra på arealen redan skyddad skog är en följd av att vår förre miljöminister, Andreas Carlgren (C) deltog i FN-konferensen om biologisk mångfald i Nagoya 2010 och där skrev på att Sverige som ett av 140 länder ska skydda 17 procent av representativa naturtyper. En sådan naturtyp är otvivelaktigt produktiv skogsmark.

Skogsnäringen kände en kall hand om strupen. Det gällde nu att hävda att minst 17 procent redan var skyddat. Både det ena och det andra kunde då räknas in: Kalfjäll, hällmarker, myrar, allt som skogsbruket aldrig kunnat tillgodogöra sig var plötsligt ”undantaget från skogsbruk”. Funnes det öknar i landet skulle de nu räknas som skyddad skog.

Naturvårdsverket/SCB anger att 6-7 procent av den totala skogsmarken och bara 2 procent nedanför fjällskogen har permanent skydd. Skydda Skogen tror hellre på NVV och uppmanar skogsnäringen att hjälpa till med att skydda rimliga 17 procent produktiv skogsmark.

Mårten Larsson tycks (det är lite dunkelt) mena att Skydda Skogen bidrar till att reservat växer igen med gran. Vi ställer oss undrande till det. Bakgrunden är i stället den att Skogsindustrierna retar sig på att det finns virke i reservaten som industrin anser sig kunna använda bättre. Det råder ju nästan alltid virkesbrist. Man hävdar därför strategiskt att reservaten måste ”skötas”. Och naturligtvis med den ordinarie maskinparken. Det ställer vi oss mycket avvisande till.

Artdatabanken listar cirka 2 000 skogslevande arter som missgynnade eller hotade och pekar entydigt på att majoriteten av dessa minskar och försvinner eftersom skogsbruket gör dem hemlösa. Mårten Larsson framför i sitt svar till oss synpunkten att det kanske snarare är jordbruket som är problemet. Ungefär så seriös är Mårten Larsson.

Ett annat (språk-)område är ”klimatet”. Skogsindustrierna har under flera år påstått att ”skogsbruket binder koldioxid” utan att någon reagerat. Vad som är sant är att skogen binder koldioxid. Det har den alltid gjort. En helt annan fråga är om skogsbruket, med kalhyggen, markberedning, fossildrivna maskiner, gödsling, massafabriker etcetera binder någonting alls. Det mesta tyder på att det bidrar till ökade utsläpp. Myndigheterna borde inte tolerera så mycket lösaktig propaganda från skogsindustrin.

Skogsbruket är som sagt inte hållbart. Det kan inte pågå som nu. Samtidigt tycks industrin behålla tolkningsföreträdet och lyckas, med passiva myndigheters goda minne, blockera debatten. Många ser att skog skövlas och att marker körs sönder. Men att skogsekosystemen far illa eller går under och att mångfalden minskar är större skeenden, där måste människor kunna lita på Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket. Men dessa tiger och låter allt hända. De avgörande signalerna kommer från högre ort, där lobbyisterna just varit på besök.

Varken skogsindustrin eller regeringen tycks förstå varför det måste finnas levande natur.

Thomas Tidholm