Skogsnäringen exploaterar naturen hänsynslöst. Näringen har ingen hushållningsplan – och har aldrig haft någon. Det är lätt att odla trädplantor i Sverige, men plantager är inte skog. Skogen är för viktig för att lämnas åt skogsnäringen att bestämma över.

Avverkningen av den naturliga gamla skogen med grova dimensioner, stor trädslagsblandning och rikligt med död ved har pågått så länge som bebyggelse har funnits, men under tidigare århundraden i mycket blygsam skala. Ännu vid slutet av 1600-talet var den inre, östra, halvan av Bohuslän klädd av timmerskog. År 1754 hade fortfarande en tredjedel av Kronobergs län timmerskog för avsalu. Det var grov skog, som man kunde såga 30 cm breda plankor av.

Den snabbare exploateringen av landets skogar skedde under 1800-talet, då skogsnäringen växte till en av landets mer dominerande. Timmerfronten drog fram över landets glesbefolkade trakter, särskilt Norrland. Man byggde flottleder och avverkade det grova timret, som sågades vid kusten.

Om man hade velat hushålla kunde man ha byggt ut varannan älvdal, men man tog allt. Timmerfronten är nu nästan framme, men avancerar fortfarande upp emot den fjällnära skogen, som återigen är föremål för den virkeshungriga industrins intresse.

Efter den första avverkningen – dimensionsavverkningen – fanns träd kvar på den avverkade ytan. När det grövsta virket var skördat återkom man för att ta klenare dimensioner. Vid mitten av 1900-talet gjorde man rent. Kalhuggningen var skövlingens sista och mest synliga fas. Man ursäktade sig med att man kunde få upp nya träd. Det har man också lyckats med, utom på rätt stora arealer högt över havet, långt västerut i Norrland.

Nya träd har man planterat, tallar på vissa ytor, contorta på andra, och gran på resten. Plantagerna växer bra, men är ännu unga. De är gröna, men har för övrigt ingen likhet med skogen som fanns där i naturtillståndet.

Skogsnäringen har inte haft någon plan för hushållning med den virkesråvara som byggde upp skogsnäringens ekonomiska framgång, det grova kvistfria timret med hög kärnvirkesandel. Sådant virke är slut. Vill man ha det tillbaka får man vänta i 200 – 400 år.

Skogsnäringen har inte haft någon plan för bevarande av Sveriges viktigaste naturtyp, naturskogen, som före uppodlingen täckte mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av Sveriges landareal. Den skada som exploateringen därmed har gjort borde i dag vara uppenbar och borde leda till att ingen ytterligare skada tillåts drabba detta ekosystem.

Men så är det inte. Fortfarande gräver sig grävarna in i de sista resterna av gammelskog. Fortfarande skördar skördarna trehundraåriga träd, som grodde långt innan skogsnäringen var påtänkt. Fortfarande förvandlas artrika skogar till – i de flesta fall – artfattiga plantager, annars till kalhyggen där alla föryngringsförsök tycks misslyckas.

Förlusten av gammelskogar ökar för varje år, om man anger förlusten i procent av den kvarstående arealen. Det är ju så lite kvar.

Den som tror att skogsnäringen numer sköter naturvården föredömligt, eftersom den är certifierad, eftersom stora bolag får pris för god miljövård i internationella rankningar, eftersom näringen beskriver sin förträfflighet i omfattande informationskampanjer och på hemsidor – den som tror på skogsnäringen rekommenderas att besöka de enorma arealer från vilka rikedomen en gång hämtades, t.ex. i Norrlands inland.

Döm inte efter vad du ser från de asfalterade vägarna. Längs dem lämnar näringen som regel åtminstone en viss mängd träd, som kan upplevas som skog. Tag av in på det vittförgrenade skogsbilvägnätet. Bege dig upp till en plats där du har lite utsikt. Utsikten är bättre nu än i gamla tider, eftersom den inte hindras av skog. Du kommer att se kalytor, plantskogar och unga plantager som täcker hela landskap. På någon procent av ytan står fortfarande något som kan kallas skog. Det kan vara ett lagskyddat reservat. De kan också vara ett område som ägaren tidigare lämnade för naturvård. Nu när virkesbristen är skriande huggs även många av dessa – Man ”hämtar hem hänsynen”. Men dessa rester skulle ju vara hem för de andra arterna, de som inte klarar av att leva i plantagerna. Skogsnäringen står för 3,5 % av det svenska näringslivets samlade förädlingsvärde. Ska denna näring få härja fritt på över 56 % av landarealen?

Skydda Skogen Anders Delin