Publicerad i Piteå-Tidningen 2011-02-26

SMF Skogsentreprenörerna har samlats till ett möte för att ösa galla över naturvården i allmänhet och Skydda Skogen i synnerhet. En arrangerad bild visar ett femtiotal glada och kamplystna maskinentreprenörer, som slår vakt om sina jobb i skogen, höjande nävarna i luften.

Det ser ju trevligt ut, men det är ändå bara sorgligt, för vad de så aningslöst försvarar är rätten för sin uppdragsgivare SCA och andra bolag att kalavverka de sista oskyddade resterna av naturlig skog i Norrbotten, någonting som kommer att vara gjort inom några år. Och sen, ja det vet de inte. Så oerhört kortsiktigt är detta.

SMF har också sänt ut ett pressmeddelande, där man bland annat påstår att ”skogsbruket tar sitt ansvar för miljö, biologisk mångfald och annat enligt de regelverk som finns”. Är det sant? Nej, det är det inte. Enligt Skogsstyrelsen lever så mycket som en tredjedel inte upp till regelverket. Däremot har SMF rätt i att vi vill skärpa detta samma regelverk, som i sig medger alltför stora ingrepp, ja sådant som vi ser som ren skövling, en motsvarighet till utfiskningen av haven. I motsats till träd i allmänhet är biologisk mångfald inte en förnyelsebar resurs.

Man försvarar sina jobb. Men allt blir fel, för nu handlar det inte ens om sysselsättningen. Vad det handlar om är istället huruvida det alls ska vara möjligt för landets ursprungliga djur och växtliv att överleva in i framtiden. Vilket Sverige för övrigt lovat FN att de ska kunna. Vilket också EU kräver i habitatdirektivet. Vilket togs upp i FN:s toppmöte om biologisk mångfald i Nagoya 2010, där man enades om att minst 17 procent av varje landskapstyp ska sparas, och Sveriges miljöminister, som gärna tiger på hemmaplan, tycks ha varit aktiv. Vilket också ett par hundra svenska forskare är eniga om i vårt eget upprop, kravet är där 20 procent av den produktiva skogsmarken.

Lite olika siffror. Men Norrbotten är inte i närheten av något av detta. Nedanför den fjällnära gränsen finns bara ett par procent i lagligt skydd. Betydligt mer naturskog måste alltså skyddas. Och vi frågar oss varför SCA måste hugga gammal skyddsvärd skog när skogsnäringen samtidigt skryter om att virkesförrådet konstant har ökat sedan 20-talet och att det aldrig har funnits mer skog än nu. I så fall, varför inte hugga någon annanstans?

I själva verket har ju tiden runnit ut, inte bara för det sanslösa kalhyggesbruket utan också för den sortens aggressiva hävdande av särintressen som vi kan se här, eller hos till exempel Skoglig samverkan. Men den biologiska mångfalden är en alltför stor och allvarlig sak, och skogsnäringen måste nu helt enkelt anpassa sig till nya tider. Tyvärr har man hunnit vänja sig vid tanken på att få disponera 100 procent av skogsmarken för egen räkning, och där kunna göra i stort sett som man vill. Men nu måste man tänka om. Nu måste man dela med sig. 80 procent är också mycket. Nu måste man inse att även andra näringar vill vara i skogen. Nu måste man lära sig vad hänsyn verkligen innebär.

Istället för att agera hotfullt mot miljörörelsen borde Skogsentreprenörerna ställa krav på att bolagen sätter sig ner och långsiktigt och ansvarsfullt gör beräkningar som innefattar miljömål, sektorsansvar, försiktighetsprinciper, arbetstillfällen i skogen, hur mycket virke som kan tas ut, och på vilket sätt, för att skapa så många och hållbara jobb som möjligt. Och allt detta med ny vetskap om att det faktiskt är ett ekosystem man förvaltar.

Thomas Tidholm Viktor Säfve Daniel Rutschman Skydda skogen