Publicerad i Hela Hälsingland 2011-08-26.

 

Signaturen KE skriver i Hela Hälsingland 9 aug. att skogens arter vill ha skötsel.  Vilken skötsel? I varje fall inte skogsbruk, som i förskönande syfte av skogsnäringen kallas skogsskötsel.

Det är kalavverkning, markberedning, plantering, röjning, gallring, gödsling och kalavverkning, allt inom en period på ca 100 år, kortare på bördiga marker, längre på magra.

Den skogsbiologiska forskningen är överens om att skogsnäringens åtgärder i skogen är det värsta hotet mot skogens biologiska mångfald. De rödlistade arterna är rödlistade på grund av att de gamla, naturligt föryngrade, aldrig kalavverkade skogarna försvinner i snabb takt. Inom några år kommer all sådan skog, de sista resterna av ”riktig skog” att vara försvunna, om de inte står skyddade i reservat. De hungriga fabrikerna tycks inte gå att mätta utan att även dessa sista rester förstörs.

Sedan kommer all skog att vara ersatt av kalhyggen och plantager, med undantag för 2 % som är i reservat och några procent som finns i smärre biotopskyddsområden och hänsynsområden, otillräckliga arealer om man tar FN-överenskommelsen i Nagoya på allvar. Där beslöts i okt. 2010 att 17 % av den produktiva skogen ska skyddas.

Men KE tror inte på vetenskapen. Signaturen tror inte på fredning, tror inte på reservat, utan påstår att de hotade arterna i norrlandsskogarna behöver skötsel. Skulle alltså de stora vildmarker som skogsnäringen gick in i vid 1800-talets mitt ha varit skötta? Visst fanns bebyggelse långt ute i skogen där numer bara skogsmaskiner rör sig. Visst gick böndernas kreatur på skogsbete. Visst bedrev man ett omfattande fäbodbruk och visst anlade man bränder för att förbättra betet. Men alla dessa åtgärder ledde ju inte till att skogen försvann, bara att den lite grann ändrade karaktär.

Ett skogsbrandfält har ingen likhet med ett kalhygge. En betad skog liknar inte en granåker eller en contortaplantage. Jordbrukarens påverkan på norrlandsskogen var lindrig jämförd med skogsnäringens. De arter som nu har blivit rödlistade hade på den tiden fortfarande gamla och grova träd av många arter att leva i eller på, och trä att leva av. Skogsnäringens övertagande av skogen på 1800-talet var ett historiskt misstag. Det såg bönderna då och det ser naturvårdsforskarna nu.

Skogsnäringens hantering av skogen är inte långsiktigt hållbar. Gå ut och titta, och försök hitta ett fullvuxet träd. Tallen kan bli över 760 år gammal i Sverige. Den börjar se vuxen ut vid 200 – 300. De träd som du ser i skogsnäringens plantager är bara barn i jämförelse med detta. Kraftfulla politiska åtgärder fordras för att råda bot på skövlingen.

 

Anders Delin, Skydda Skogen, Naturskyddsföreningen och Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker