3 sept. 2008
Publicerad i Natur på Gotland nr 4/ 2008, nov.

Anders Delin – Ledamot i Skydda skogen

Debatten om naturvård i skogen är sedan flera år ganska intensiv, mest i Norrland. Allra intensivast blev frågan i media när Sveaskog i januari 2004 ville avverka 30 ha på berget Sörfligget i Valvträsk, Bodens kommun. Byborna i Valvträsk, med Zara Hallman i täten, hade under ett par år förhandlat med Sveaskog om att få behålla skogen som ströv- och turistskog, men förhandlingen avbröts när Herman Sundqvist på Sveaskog lade in en ny avverkningsanmälan och i vinternattens mörker några dagar senare kom till Sörfligget med avverkningsmaskinen. Byborna var emellertid på plats. Zara var nära att bli överkörd av maskinen när den lossades från släpet, men avverkningen kunde inte starta på grund av bybornas närvaro inom kranarnas arbetsområde. Fältbiologer anslöt efter ett dygn, och tillsammans, i ett armétält, lyckades man upprätthålla blockaden av avverkningsplatsen under 14 dagar.

Sveaskog fick över 400 pressklipp på sitt bord, flera TV-reportage gjordes, och opinionen svängde något. Virkesproduktion blev i allmänhetens ögon mindre viktig, naturvård och långsiktig hushållning viktigare.

Efter 14 dagar hade emellertid Sveaskog, landshövdingen, polischefen och redaktörerna för de bägge lokaltidningarna en enig linje och 28 poliser lyfte bort 9 ockupanter, varefter avverkningen genast startade. Ingen hade i Bodens kommuns utkanter förut sett så många poliser på en gång.

All debatt om naturvård i skogen blev bättre mottagen på redaktionerna efter dessa händelser, och Naturskyddsföreningen började förstå att FSC inte räcker. Nu arbetar SNF aktivt med att offentliggöra bolagens förbrytelser mot FSC och ifrågasätta deras certifikat.

Granskning av avverkningsanmälda skogar

Granskningen av skogsnäringens, främst bolagens, avverkningsanmälda skogar har länge pågått inom Fältbiologerna, Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker och Skydda Skogen, och har nu fått extra kraft genom Naturskyddsföreningens satsning på samma arbetsmetod. Även Greenpeace har självständigt granskat ett stort antal avverkningsanmälda skogar.

Det allmänna omdömet efter alla dessa granskningar är att nästan alla avverkningsanmälda skogar är gammelskogar, rika på rödlistade arter. Nästan all skog som slutavverkas har höga naturvärden och borde stå kvar för att det nationella naturvårdsmålet i skogen ska kunna uppnås. Enligt det målet bör 10 % av skogen få bli kvar för naturvårdsändamål. Det är dock redan nu tveksamt om så mycket gammal skog finns kvar att det räcker till att nå målet.

Forskarna inom ämnet naturvårdsbiologi är överens med oss om att det redan kan vara för sent, att målet redan är ouppnåeligt. Läs deras lägesbeskrivning i DN 14 april 2008. Redan nu kan det vara så att det inte finns tillräckligt med gammal skog att avsätta, att man i stället får fylla på med ungskogar för att nå till 10 %. Trots det pågår avverkningarna i samma takt som förr – i gammelskogar med mängder av rödlistade arter.

Skogsstyrelsen har gett upp, känner inte skogarna tillräckligt, hinner inte granska avverkningsanmälningarna, vågar inte sätta stopp för bolagen, har för lite pengar för biotopskydd och naturvårdavtal. Länsstyrelserna jobbar på, men i en alldeles för låg takt, på grund av pengabrist och på grund av för lågt satta arealmål – man har fått besked om att större areal än en viss nivå får man inte ens planera för att avsätta. 

Skogsnäringen desinformerar

Läget för naturvården i skogen är alltså uruselt och akut hotande. Skogsindustrierna, bolagens och hela skogsbrukets tyngsta branschorgan, skryter med att det svenska skogsbrukets rykte i kundländerna är mycket gott – och det är sant. Till och med i skogsbrukskritiska organisationer som Robin Wood i Tyskland blev man förvånad när man fick en ögonvittnesskildring från Sverige av en ditrest ung skogsbiolog.

Det är inte svårt att förstå varför den svenska skogsnäringens rykte är gott. En enkätundersökning i kundländerna för ett par år sedan, som jag granskade, innehöll inga frågor om naturvård i skogen, bara om andra saker, som t.ex. om den tillfrågade tror att svenskt skogsbruk lyckas få upp ny skog på de avverkade ytorna. Över huvud taget har Skogsindustrierna jättelika resurser för information, som man vid lämpliga tillfällen låter övergå i desinformation. Det senaste exemplet är när man informerade och tillfrågade riksdagsledamöterna om skogens roll som kolsänka, och fick svaret att riksdagen tror att denna roll är viktig – i strid med de bedömningar som görs på vetenskapligt håll. Läs t.ex. vad forskaren Hillevi Eriksson skriver på detta tema i juninumret 2008 av SkogsEko: ”Skogens viktiga roll är inte som kolsänka”.

Substansen i skogsnäringens propaganda bör ifrågasättas. Den ekonomiska substansen i näringen borde också diskuteras. Är de rimligt att en näring som står för endast 3,5 % av bruttonationalprodukten ska få härja fritt på mer än hälften av Sveriges landareal?

Ideella krafter och oberoende forskningsinstitutioner 

Skogsnäringen vill inte ha naturvård. Skogsnäringen styr Regeringen, Riksdagen, myndigheterna, chefredaktörerna (utom tre), en del av forskningen och påverkar tyvärr fortfarande den allmänna opinionen. Trots de vinster den ideella naturvården har gjort i den offentliga debatten under senare år pågår fortfarande avverkningarna som om ingenting hade hänt. Möjligen har Sveaskog blivit något känsligare för våra argument, men det återstår att se om detta resulterar i att avverkning av skogar med höga naturvärden upphör.

De enda initiativ att räkna med för bevarande av skog, som har kommit under
senare decennier, har kommit antingen från den ideella naturvården eller från oberoende forskare. Under 1990-talet kanaliserades de genom Miljöpartiet till Regeringen och ledde till kraftigt ökade anslag för reservatbildning. Ett fortsatt stort tryck från de ideella organisationerna för ökad reservatbildning är nödvändigt, och en framkomlig väg.

Skärpning av skogsvårdslagen är önskvärd, men diskuteras inte ens. Utvecklingen på den fronten exemplifieras med den nya utredningen om fjällskogen, som snarare tycks syfta till att underlätta avverkning i fjällnära skog.

Utan fortsatt offentlig debatt för bevarande av gammelskog och för skonsamma skogsbruksmetoder kommer ingen förbättring att äga rum på naturvårdsfronten i skogen. Detta är den viktigaste arbetsuppgiften för de ideella organisationer som värnar om skogens naturvärden. Debatten bör föras i alla media och av alla. Allra effektivast är den om den förs i media i kundländerna, men dit är det också svårast att nå.

Trots att vår kamp är Davids mot Goliat, och kommer att förbli så länge än, måste den fortsätta. Tidsperspektivet sträcker sig minst tio människogenerationer bakåt och minst lika långt framåt. Varje liten vinst vi kan göra, som permanentas genom lagskydd, har oerhörd betydelse mot bakgrund av den utarmning som ständigt pågår på större delen av arealen.

Räkna inte med att någon annan ska göra det som behöver göras. De ideella insatserna har alltid varit och kommer att förbli de viktigaste.